Minnen ur ett rallarliv
Berättaren (Anders Johan Kjell) kom som stamanställd militär till Stockholm år 1902, under det oroliga år då arbetarna strejkade för politisk rösträtt. En snäll man gav honom och ett par kamrater en tia till öl — på ett möte i Folkets hus upptäckte de att det var Hjalmar Branting. Bland sina kamrater spred han socialistisk propaganda och befälet ansåg honom farlig.
Mina föräldrar var religiösa båda. Jag är född 1879. Min far var gårdsnickare men dog något över 30 år. Blev förkyld, fick lunginflammation (ingen läkare). Jag kunde redan som barn tänka lite och sade till mamma: Varför kunde inte gud ha tagit bort mig i stället för pappa så hade inte mamma haft så mycket bekymmer! Mamma sade att så får vi inte tänka. “Han har något med allt han gör”.
Jag sade inget mera, men tänkte mycket för mig själv. Vi var tre pojkar i vår fattigdom. Vi kom ut efterhand till bönderna, så fort vi kunde göra någon nytta. Ibland var arbetet över förmågan. Men det måste gå. I stället för att exercera beväring, blev jag knekt på Malmslätt. Så kom 1902 resan till Stockholm. Vi reste i oxvagnarna. Vi satt trångt på brädbänkarna, en del var fulla, en del spydde, en del satt och sov, en del vaknade och debatterade om den förbannade tillvaron. När vi kom till Stockholm var förtreten stor, trottoarerna fulla av folk, nyfikna. Det var dom som sade: “Skall Ni hit och skjuta på oss. Nej skjut i luften eller skjut era vallhundar”. Jag svarade: “Ja det vet Ni kamrater. Då fick jag ett sabelslag på min ränsel. Och en röst röt: “Tig!
Så kom vi fram till Serberska kasernen (Siewertska Kasernerna ) tror jag det var den hette där vi skulle bo. Uppställd på gården var en kapten Erensvärd eller Ehrenkrona, som var ifrån Hultersta vid Mjölby. Han höll föredrag om socialismen och dess dårskap och sade till sist: Det förstår ni väl alla, att om allt skulle delas och ni fick 2000 var och en del söp opp sina pengar, då fick dom svälta ihjäl och så skulle ni bekosta deras begravning!
En knekt Kartell begärde ordet, men blev nekad. Här ska vi inte ha något diskussionsmöte. Visiten blev 3 veckor. Vi fick första dagarna bese Museum, Skansen, Panoptikon, Livrustkammaren o.s.v. En dag besökte vi slottet. En kapten var ciceron i de fina salarna. Han sade: Så fint har ni väl det inte hemma”. En knekt svarade: “Ja här ser vi vart skatterna tar vägen.” Det blev tyst och och snart hemgång.
Tidigare alster
DE SOM SKRIVER NYA VÄRDEN PÅ NYA TAVLOR
Den skapande söker följeslagare och sådana som förstår sig på att vässa sina skäror. Förintare kommer man att kalla dem och föraktare av ont och gott. Men det är de skördande och de firande. Vi söker medskapande, vi söker medskördande och medfirande, vad har vi med hjordar och herdar och lik att göra...
