Liv i Sverige

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök

Liv i Sverige uppstod som en arbetsgrupp inom författarförlaget runt 1977, där man behandlade och gav ut insända självbiografiska skildringar från vanligt folk. Detta var något som författarförlaget egentligen inte hade som uppgift. Det var ju ett förlag som ägdes av och gav ut delägarnas alster. Det vill säga författarna och översättarna. Under de första åren gavs allt ut under förlagets flagg men när det gick i graven 1986 så har föreningen samarbetat med en mängd olika förlag och organisationer i samband med utgivning.

Man driver även berättarkaféer där de som inte gillar skriftens form får uttrycka sig.

Föreningen drivs ideellt och har inga avlönade funktionärer eller pampar. Författarna får betalt per manus. Ordförande för tillfället är Göran Palm.

Så här skriver de själva om sin verksamhet:

Varje liv är värt att skildra! Det är den stolta devis som föreningen Liv i Sverige arbetar efter. Vi vill främja det självbiografiska berättandet i vårt land, både i tal och skrift.



Vi skulle få en skev bild av verkligheten om bara kändisarnas memoarer nådde offentligheten. Liv i Sverige har blivit något av doldisarnas eget bokföretag. De flesta böcker som vi medverkat till är självupplevda berättelser. I andra fall handlar det om resultat av skrivarcirklar eller skrivupprop.

Liv i Sverige är inget förlag, vi söker samarbete med skilda förlag landet över, liksom med muséer, hembygdsföreningar, kulturnämnder och statliga institutioner. I Liv i Sverige medverkar yrkesskribenter som lektörer, rådgivare och kontaktpersoner.

För de flesta människor är talet ett starkare språk än skriften.
Därför har vi återupplivat en tradition som länge upprätthölls spontant på bykrogar och kaféer.
Över hela landet finns det idag berättarkaféer. På vissa ställen samlas man kring ett ämne, till exempel Livet i Mölndal, men på många håll berättas det helt fritt.
Syftet med vårt eget stamkafé på Folkkulturcentrum i Stockholm är att få publiken själv att berätta, ordfördelarens uppgift blir att lyssna och locka.

Nu mera samlar och spar vi berättelserna, som många gånger är helt unika och kulturhistoriskt mycket intressanta.

Vidare läsning