Norbergsstrejken 1891-92

Från Polkagriswiki
(Omdirigerad från Norbergsstrejken)
Hoppa till: navigering, sök

Norbergsstrejken, egentligen en radda av strejker som följde tätt på varandra, är den andra stora massstrejkrörelsen i svensk arbetarhistoria. Utöver löner så handlande den om makten över att avskeda och anställa.

Den långa striden inleddes i början av februari 1891. Lönesänkningarna annonserades med ett litet anslag vi gruvporten. Till saken hör att Norberg var ett av de starkaste socialistfästena utanför storstäderna vid den här tiden. August Palm hade varit där och agiterat året innan och en fackförening hade bildats. När strejken drog igång strömmade arbetarna till och föreningen fick på kort tid 500 medlemmar.

Gruvbolaget hotade med vräkningar från sina bostäder och kallade in militär. Det ledde bara till att byggdens alla arbetare vid bruk, sågverk och gruvor la ner arbetet i solidaritet. Situtaionen tillspetsas ytterligare och gruvbolaget börjar vackla. Då går socialdemokratiska ledningen och Hjalmar Branting in. De får arbetarna att gå med på en förlikningskommittée som ska medla. Kompromissen som efter lite gruff antas av arbetarna ger löneminskningar men mycket mindre sådana än först tänkt.

Gruvbolaget vart dock inte nöjda med den här halvfadäsen utan gav sig fan på att få alla de drivande arbetarna i strejken bortkörda. Detta går inte de övriga kamraterna med på och strejken blossar åter igen upp. Sosseledningen arbetar i det här läget aktivt mot strejken. Utöver ombudsmannen F. O. Björkman som skickats dit för att underminera så motarbetar självaste Branting strejken och manar till återgång. Sossepamparnas griserier blir så grova att Social-Demokratens reporter inte släpps in på strejkmötena.

Samtidigt sammansluter sig kapitalisterna i det som ska bli en föregångare till SAF, Bergslagens Arbetsgivarorganisation. Där kom man bl.a överens att stödja gruvbolaget genom att köpa malm från dess övriga gruvor. Och det var inte bara lokala kapitalister som satt med, nej, ett flertal av tidens ledande kapitalister vilka tillsammans dominerade hela bruksindustrin fanns representerade.

Bolaget försöker värva strejkbrytare men lyckas inte särskilt bra. Men de strejkande går ändå tillbaks i arbete i slutet av augusti p.g.a av oenighet underblåst av splittringsverksamheten. För att få komma tillbaks vill bolaget tvinga arbetarna att skriva på nya slavliknande kontrakt. Många skriver på men i november finns det fortfarande 70-pers kvar som vägrar. Gruvbolagens handelsbodar får order om att inte sälja mat till dessa. Det tar nu återigen hus i helvete och man går ut i strejk igen. Man organiserar grupper som skall hålla koll på strejkbrytare och fixa och distribuera mat. Mat hanteringen gjorde arbetarkvinnorna en enorm insats med att få att fungera. Pålitligt folk skickas ut till övriga landet (och utomlands) för att samla in pengar och berätta vad som händer. Hela 41 000 kr samlas in vilket var sjukt mycket pengar vid den här tiden.

Bolaget svarar med vräkningar av ett 50-tal familjer. Flera personer slängs i fängelse. För att förhindra solidaritet från andra gruvarbetare så höjs lönerna för omkringliggande gruvor. Framåt sommarn 1892 har de flesta tvingats tillbaks i arbete eller drivits från byggden.

Flera ledande figurer döms till straffarbete och böter efteråt. Gruvarbetarnas fackförening var krossad och med våld hade man gjort ‘det fria avtalets rätt gällande’. Sedan samtliga fackföreningsledare fördrivits från Norberg låg det fackliga arbetet nere under närmare 15 år. Först 1905 lyckades gruvarbetarna bilda en ny fackförening.


Lönesänkningar i dyrtiden ger strejken

I januari 1891 hade ägaren till Kallmorgruvan beslutat genomföra en retroaktiv lönesänkning. Arbetarna hade tidigare fått vidkännas liknande sänkningar men genom de stigande livsmedelspriserna blev denna särskilt svår och den 2 februari gick arbetarna i strejk. Till saken hör att Norberg var ett av de starkaste socialist fästena utanför storstäderna vid den här tiden. August Palm hade varit där och agiterat året innan och en fackförening hade bildats. Redan på strejkens andra dag valdes borraren Gustav Kvarnström till strejkledare. Kvarnström var en av initiativtagarna till Sveriges första gruvarbetarfackförening som bildats i Norberg föregående år. Under de närmaste dagarna fördubblades nu föreningens medlemsantal.

De strejkande bodde till stor del i undermåliga bostäder som ägdes av bolaget. För att tvinga de strejkande att återgå, hotade nu bolaget att vräka arbetarna. Huvudaktieägaren grosshandlare Bünsow tog initiativet till ett rättsligt förfarande men innan vräkningsdomarna avkunnats gick samtliga arbetare i Norberg i sympatistrejk.

Samma dag som strejken blev allmän den 13 april, beordrade landshövding Fredrik Hederstierna i Västerås ortens kronofogde till Norberg. Denne lät omedelbart rekvirera militär. Den 14 april kom en kontingent soldater till Kärrgruvans station och under de följande dagarna utökades styrkan till fyra kompanier. Insättandet av militär mot de fredliga gruvarbetarna gjorde att strejken snabbt spred sig också till trä- och bruksarbetarna i Norberg och kringliggande socknar.

Vid Högfors bruk var förbittringen så stor att arbetarna hotade att lämna masugnen utan föregående nedblåsning, vilket skulle ha förstört ugnen. Bruksledningen rekvirerade militär och under hot från denna kunde nedblåsningen ske. För att hindra de strejkande att sätta sig i förbindelse med varandra spärrades vägarna av militär. I närheten av Högfors stoppades ett demonstrationståg av en grupp soldater med påsatta bajonetter. Eftersom gruvägarna inte hade väntat sig att strejken skulle få denna spridning och Kallmorgruvan var den mest lönsamma i trakten fann de snart för gott att slå till reträtt.

Förhandlingen, kompromiss och en halv seger

Kvarnström och de övriga fackföreningsledarna sammanträffade med bolagets representanter i Uppsala. Då gruvägarna fordrade att strejken skulle brytas innan de gjorde några eftergifter hänsköts avgörandet till ett allmänt strejkmöte. Mötet avvisade med 721 röster mot 35 bolagets krav och strejken fortsatte. Den 22 april meddelade Johannisbergsgruvans chef till landssekreterare Uddén att han önskade ‘en pluton infanteri för ca. 8 dagars tid i och för beredande av skydd åt en från främmande ort förväntad arbetsstyrka’. Beställningen behövde aldrig effektueras ty redan följande dag återupptogs arbetet.

Denna utgång måste antagligen i inte ringa grad tillskrivas Hjalmar Branting. Redan på mötet som föregick återgången hade partiledaren infunnit sig och talat för återgång på arbetsköparnas tro och loven. Senare hade han per telefon återigen uppmanat fackföreningsstyrelsen att verka för en återgång. Brantings avsikt var att nå fram till en lösning som han pläderade för redan under sin tid inom den borgerliga arbetarrörelsen, nämligen skiljedomsförfarande. En sådan kom också till stånd och i den var Branting självskriven. På arbetsköparnas begäran lämnades däremot Kvarnström utanför.

I samband med tillsättandet av skiljedomstolen uttryckte en gruvägare förhoppningen att utslaget skulle bli ogynnsamt för arbetarna ‘ty skulle så vara att de nu få sin vilja genomdriven, kommer det hädanefter att bli ett litet helvete för alla arbetsgivare’.

Resultatet blev att arbetarna tvingades godkänna en viss lönesänkning som dock var betydligt mindre än den ursprungliga.

Den andra strejken; Makten över avskedande och anställande

Gruvägarna var emellertid fast beslutna att visa att denna första eftergift inte innebar att man tänkte avstå från sitt envälde och snart gick de åter till offensiv. Den 11 juni avskedades 9 man vid Silvergruvan. De hade alla varit fackligt aktiva och hade arbetat i gruvan under lång tid. Deras kamrater krävde nu att ägaren disponent Nordvall skulle uppge skälen till avskedandena. Nordvall vägrade och menade att skälen till ett avskedande inte angick arbetarna. Som svar gick de avskedades kamrater i strejk och därmed hade den andra striden i Norberg brutit ut.

För första gången i vårt land hade därmed frågan om arbetarnas medbestämmanderätt över antagande och avskedande ställts på sin spets. Fackföreningen förklarade omedelbart att strejken var en föreningsrättstrid, en strid om arbetarnas rätt att sammansluta sig och verka för sina intressen. Som en kompromiss föreslog fackföreningen att nio arbetare i stället skulle utses genom lottning. Nordvall invände att detta ju kunde leda till att han förlorade sina bästa arbetare. När nio ogifta arbetare frivilligt erbjöd sig att sluta i stället för de avskedade som var familjeförsörjare, avvisade Nordvall även detta.

Kvarnström betonade att striden var en försvarsstrid mot försöken att krossa den nybildade fackliga organisationen vid gruvan. Att de avskedade arbetarna också vägrades anställning vid de övriga gruvförvaltningarna tyder på att Kvarnström hade rätt och att arbetsköparna redan etablerat en samverkan i form av blockad mot fackföreningsmedlemmar.

Redan innan den andra strejkens utbrott hade fackföreningen i Norberg ansökt om medlemskap i Socialdemokratiska partiet som vid denna tid fungerade som centralorganisation både för den fackliga och politiska rörelsen. Vid strejkens utbrott hade inga kontakter förekommit med partiledningen. I slutet av juli tog dock fackföreningen kontakt med partiledningen och begärde dess stöd.

Branting ger en hjälpande hand

Branting förklarade emellertid att föreningsrättsfrågan nu ‘var ur spelet genom de övriga gruvförvaltningarnas löfte att ta in i arbete de sex gifta bland de avskedade’. (De övriga hade nu sökt sig från platsen.) Arbetarnas krav på medbestämmande vid avskedanden fann Branting ‘orealistiska’ och han uppmanade de strejkande att återgå. Sedan partiledningen ställt sig avvisande till arbetarnas begäran om stöd, beslöt fackföreningen att bryta strejken under förutsättning att inga liknande avskedanden gjordes.

Disponent Nordvall var dock fast besluten att till det yttersta värja sin bestämmanderätt. Han avskedade nu omedelbart ytterligare två arbetare som tillhört de aktiva under strejken. Samtidigt blev det uppenbart att de övriga gruvägarna inte ämnade uppfylla det löfte om återanställning som Branting hänvisat till. Under sådana förhållanden fann fackföreningen en återgång omöjlig och arbetarna beslöt att fortsätta strejken.

Branting höll trots detta fast vid att de strejkande borde återgå. Den motsättning som härigenom blev oundviklig övergick snart i öppen konflikt. Att strejken hade någon principiell betydelse kunde Branting inte finna. I en artikel i SocialDemokraten den 29/7 förklarade han att ‘en betänklig meningssplittring rådde bland Norbergs arbetare själva’. Han ansåg vidare ‘att de flesta arbetarna vid gruvfältet visade uppenbar likgiltighet för strejken’. Att döma av antalet närvarande vid strejkmötena var Brantings uppgifter oriktiga. På ett möte den 9 augusti deltog t.ex. 1 500 arbetare.

Brantings skriverier gjorde de strejkande upprörda och på ett strejkmöte beslöts att SocialDemokratens medarbetare i fortsättningen skulle vägras tillträde till strejkmötena.

I detta läge beslöt Branting att i stället referera de borgerliga stockholmstidningarnas uppgifter. Det är uppenbart att dessa skildringar inte tjänade de strejkande arbetarnas sak. I Social-Demokraten av den 31/7 kan man t.ex. läsa följande citat från Aftonbladets medarbetare interfolierat med frågetecken:

Hr Q (Kvarnström anm.) uttalade vid mötet förhoppningar om att arbetarna skulle gå segrande ur

striden. Om ej arbetarna vid Silvergruvan finge sin mening fram, så skulle menade han, allmän gruvarbetarstrejk utbryta (?) och därunder trodde han sig kunna utlova (?) så rikligt underhåll åt de

strejkande, att de skulle kunna hålla ut en längre tid (?)

Visserligen, påpekade Branting, hade referenten inte fått tillträde till mötet, men han hade ‘erfarit’ att arbetarna hade beslutat att man skulle söka hindra andra arbetare från att mottaga arbete i Silvergruvan. Detta föranledde Branting att förebrå de strejkande deras ‘känslopolitik’.

I ett brev till Social-Demokraten vände sig Kvarnström mot detta borgerliga förtal. Arbetarna envisades inte men alla de sex avskedade som nu fanns i Norberg hade sökt arbete vid de övriga förvaltningarna men fått till svar att man ‘inte ville ha några av Hr Nordvalls bråkstakar’.

Detta ställde Brantings agerande i en tvivelaktig dager och denne blev rasande. I ett svar på Kvarnströms brev till Social-Demokraten vilket bara hade blivit ofullständigt ref ererat, skriver Branting:

Vi ha som ni riktigt gissat, icke fått något som helst meddelande om mötet och ha sålunda icke i

denna viktiga sak haft annan källa än korrespondenten till de liberala tidningarna — och den ha ni ju själva stängt ut, och då lönar det sig föga att efteråt klaga över att det inte blir rätt. ‘Arbetarna skulle få referera sina möten själva’ — det är underbara anspråk om allmänna möten av allmänt intresse; sådana barnsligheter borde arbetarna komma ifrån, det säger vi åt Norbergarna liksom förut åt Göteborgarna ... Beträffande strejken anmärka vi blott, att de avskedade alls inte behövt bli ‘utan bröd’ därför att vi ej för ögonblicket fann klokt att ytterligare strejka. I övrigt ha vi inga råd att ge; denna sak har ni nu helt tagit i er egen hand — och på Edert eget ansvar (Soc.Dem. 8/8,

kursiv av Branting.)

Arbetsköparna sluter sig samman

I detta avgörande läge hade arbetarna sålunda inget stöd att vänta från partiledningen. Deras motståndare hade däremot inte försummat möjligheterna att organisera en motattack. Redan i juli höll en rad av landets ledande kapitalister ett sammanträde i Stockholm. Där beslöt man att stödja Nordvall genom att köpa malm från hans övriga gruvor. Man beslöt att: förmedla sådana malmtransaktioner eller andra anordningar gruvintressenterna emellan, som kunde vara av behovet påkallade för åstadkommande av den bästa sammanslutning gentemot arbetarnas överdrivna fordringar.

Vid nästa sammanträde i Järnkontoret den 15 augusti framlades ett förslag till stadgar för Norbergs Bergslags Gruvägarförening. Dessutom hade en kommitté upprättat ordningsregler och bestämmelser att gälla vid gruvorna samt hyreskontrakt för arbetarnas bostäder. I protokollet kan man vidare läsa:

Liksom följ. cit. i kap. om inte annat anges från Nils-Gustav Hildeman, Norbergsstrejken (Stencil i Arb. ark.). 36 Uppdrogs åt hrr Cornelius och T. Magnusson att uppvakta HKH Kronprinsen, samt chefen för

civildepartementet för att delgiva dem vad vid dagens sammanträde förekommit och av gruvägarna beslutats, samt att till dem framföra gruvägarnas bekymmer över de nu i Norbergs bergslag rådande oroliga förhållanden med anhållan om beskydd, i fall av behov, för sig och sin dyrbara egendom. I sammanträdet deltog bl.a. den konservative partiledaren hovmarskalk Patric Reuterswärd, direktören och sedermera statsministern Christian Lundeberg, direktörerna vid Sandvikens järnverk A. H. Göransson och Tord Magnusson, disponent Nordvall samt, ‘för Serna bruks

andelar i Kolningsberget’, direktör Marcus Wallenberg (d.ä.).

Denna första arbetsköparförening bestod således inte bara av de kapitalägare som hade direkta intressen i Norbergs socken, utan av ett flertal av tidens ledande kapitalister vilka tillsammans dominerade hela bruksindustrin.

Det brukar påstås att arbetsköparnas organisationer uppstod som ett ‘värn’ mot fackföreningarna. Åtminstone vad gäller gruv- och bruksindustrin tycks förhållandet vara något annorlunda. Den första arbetsköparföreningen bildades ju här innan fackföreningarna fått någon nämnvärd utbredning inom industrigrenen. Det är att märka att inga fackföreningar fanns på arbetarsidan i t.ex. Sandviken, Domnarvet och Forsbacka vid den tid då arbetsköparna här organiserade sig mot ‘arbetarnas överdrivna fordringar’.

Genom att arbetsköparna nu organiserat sig mot arbetarna övergick striden snart till en principiell kamp där klass stod mot klass.

Strejkbrytarvärvning

För att återuppta driften startade arbetsköparna i början av augusti en kampanj för att värva strejkbrytare. Då det blev bekant att Nordvall ämnade återuppta driften den 11 augusti med hjälp av strejkbrytare beslöt fackföreningen att ordna en protestdemonstration till Silvergruvan. Då demonstrationståget på morgonen kom fram till gruvan räknade det närmare 800 arbetare. Då arbetarna såg att endast 4 personer infunnit sig utbröt jubel bland de strejkande, de ‘arbetsvilliga’ hissades och demonstranterna återvände till Kärrgruvan. På sammanträde den 15 augusti beslöt gruvägarna att ge de strejkande ett ultimatum. Om arbetarna inte återgick före den 1 september skulle allmän lockout vidtagas. Man förklarade också att man i framtiden ämnade göra ‘det fria avtalets rätt gällande’ vid antagande av arbetare. Den 19 augusti spreds gruvägarnas ultimatum till de strejkande i ett cirkulär. Åter tycktes allmän strejk på väg att bryta ut.

Sedan militär på nytt inkallats protesterade arbetarna hos Kungl. Maj:t och frågade om militären ej endast är avsedd för krigsbruk, att beskydda landet mot fiender och ej att beskydda kapitalisternas kassakistor och för att trakassera arbetarna.

Landshövding Hederstierna reste nu till Norberg för att lugna de strejkande. I sitt tal till arbetarna förklarade han bl.a.:

Medkänslan hos er, för era utestängda kamrater är förtjänstfull men då det t.o.m. från det håll vartill

ni annars gärna lyssnar råd givits att nedlägga striden, så uppmanar jag er att noga betänka er innan ni handlar ... Ni äga ej rätt att hindra någon från att arbeta lika lite som någon kan tvinga er att

arbeta om ni ej vill...

Han uppmanade dem att inte ‘sätta sig till motvärn mot arbetsgivarna, förty de ha gått så långt i eftergifter som de kunna gå’.

Det råd att nedlägga striden som landshövdingen syftade på kom bl.a. från socialdemokratiska kretsstyrelsen och dess utsände F. O. Björkman. Björkman hade i mars 1886 sparkats från 37 styrelsen i Stockholms järnarbetares fackförening då socialisterna ersatte den gamla borgerliga styrelsen. 1888 ingick han i stället i styrelsen för det nybildade Järn- och metallarbetarförbundet och var nu dess förste avlönade förtroendeman.

Sedan han rådgjort med landshövdingen talade han till de strejkande och uppmanade dem att återgå. Han menade att de kunde nöja sig med att ‘uttrycka en förhoppning’ om att någon av förvaltningarna då skulle känna sig manad att ge de avskedade anställning. Också i SocialDemokraten propagerade Björkman för återgång. ‘När man på deras möten hör dem’ skrev Björkman den 25/8 ‘så synes enigheten... vara synnerligen stor, men man och man emellan finns vitt skilda åsikter...

På ett allmänt fackföreningsmöte avfattade Björkman en resolution om återgång. Den avvisades av mer än 400 av de 500 arbetare som deltog. Ett nytt möte sammankallades där Björkman sökte skapa splittring mellan de 80 strejkande arbetarna och de övriga. Björkman lyckades få till stånd en ny omröstning men även nu röstade arbetarna med bred marginal mot återgång och för mottagande av lockouten. Mötet upplöstes under allmän förvirring utan att fatta något beslut.

Arbetarna går tillbaks i arbete

Den 27 augusti återupptogs arbetet i Silvergruvan då arbetarna där inte ville kasta ut de övriga arbetarna i en konflikt som man inte stod eniga bakom. I den broschyr som gruvarbetarna senare utgav är omdömena om Björkman mycket skarpa ‘... man hörde hr Björkmans uppträdande under eder och förbannelser nagelfaras’.

På gruvägarnas sammanträde den 15 augusti beslöts alltså också om införande av nya ordningsregler och hyreskontrakt. I förhållande till det tidigare avtalslösa tillståndet innebar dessa nya bestämmelser avsevärda försämringar. Hyreskontrakten hade uppsatts för att omöjliggöra vidare strejker. Där bestämdes att hyresgäster inte utan förvaltningens tillstånd fick hysa andra personer än hustru, barn och ‘lagstadda tjänare’. Bestämmelsen var tillkommen för att i fortsättningen göra det omöjligt för strejkande arbetare som vräkts att flytta in hos sina kamrater. Kontrakten innehöll ytterligare en ‘strejkbestämmelse’. Om arbetarna uteblev från sina arbeten under tre dagar kunde de omedelbart vräkas från sina bostäder.

Enligt de nya ordningsföreskrifterna skulle arbetstiden för det hårda och livsfarliga arbetet i gruvorna utsträckas från tidigare 8 till 9 timmar. Liksom tidigare avsåg arbetsköparna att utan hänsyn till fackföreningen ensidigt bestämma lönen. En löneförändring skulle anslås på bolagskontoret 14 dagar innan den ‘trädde i kraft’.

Omständigheterna säger en del om hur det fria avtalets rätt verkade när det som vid hyres och arbetsavtal gällde ett avtal mellan besittande och egendomslösa.

Trots att Kvarnström som utpekats som anstiftare av ‘oroligheterna’ på gruvägarnas begäran häktats som ledare för demonstrationen den 11 augusti, växte oppositionen då de nya avtalens innehåll blev bekant. Protestskrivelser strömmade in till förvaltningen, där man bestred att gruvägarna hade rätt att ensidigt bestämma om avtal som skulle göra arbetarna närmast rättslösa.

Kontrakt under hot om svält

Gruvägarna började nu med olika påtryckningar tvinga arbetarna att skriva under kontrakten. Fackföreningsordföranden Gustav Stäckig uppkallades till förvaltningens kontor och tillsades att skriva under kontraktet. Han vägrade och avskedades omedelbart. Ytterligare en styrelsemedlem avskedades på samma sätt.

En del av förvaltningarna hade egna handelsbodar där arbetarna fick sin mat på kredit från den ena månaden till den andra. När månaden var slut hade arbetarna således ätit upp sin månadslön. Föreståndarna för några av dessa handelsbodar fick nu order att inte sälja till dem som vägrat skriva under kontrakten.

Trots denna utpressning hade ännu i november ett 70-tal arbetare vägrat skriva på. Den 13 november meddelade gruvägarna att de som inte skrivit på före den 17 skulle utestängas från arbetsplatserna. Följande dag sammankallade fackföreningen ett möte där samtliga 500 närvarande förklarade sig beredda att lägga ned arbetet om gruvägarna satte sitt hot i verket.

Det största antalet ‘vägrare’ arbetade vid Kolningsbergets gruva där familjen Wallenberg hade betydande intressen. Då arbetarna kom till arbetet den 17 november möttes de av disponenten, kronofogden, och ett antal poliser. Disponenten förklarade att ingen av de som vägrat skriva under kontrakten fick börja arbeta.

Strejken blossar upp igen

Kronofogden kallade senare på dagen arbetarna att infinna sig i tingshuset för ett ‘samtal’. Arbetarna som samlats i Norbergs by förklarade för de utskickade polisbetjänterna att ‘de ej önskade något samtal med kronofogden’ utan i stället ämnade hålla extra fackföreningsmöte. Här beslöt arbetarna att lägga ned arbetet och därmed ställa sig solidariska med sina utestängda kamrater. Före månadsskiftet var strejken total och omfattade även de arbetare som tidigare skrivit under kontrakten och de som bodde i egna bostäder.

Nu liksom tidigare vägrade arbetsköparna att förhandla med arbetarnas ombud. För arbetarna gällde det att rusta sig till den strid som förestod. Flera arbetare skickades ut till andra platser för att samla in pengar till strejkkassan och för att agitera för fackföreningsidén. Kvarnström som nu frigivits reste över hela landet och agiterade för socialismen samtidigt som han samlade in pengar. Under vintern gjorde han en resa till södra Sverige och besökte tillsammans med Axel Danielsson Köpenhamn.

Det stöd som övriga arbetare gav till norbergsarbetarna visar att man fullt ut insåg att deras kamp var en kamp för hela arbetarklassen. Sammanlagt insamlades 41 000 kronor i Sverige och utlandet.

För att upprätthålla solidariteten valde arbetarna en ‘hedersnämnd’ bestående av sju arbetare. Den skulle hålla uppsikt över strejkbrytare vilka straffades med ‘hederns förlust’. Vidare organiserades genom den centrala strejkkommittén en särskild kommitté för inköp av livsmedel och en annan för distributionen. De strejkande upprättade således själva en förvaltning med både rättsliga och ekonomiska befogenheter. I detta arbete var arbetarhustrurna och övriga kvinnor drivande och gjorde en väldig insats.

Vräkningar och förföljelse

Gruvägarna begärde genast vräkning av de arbetare som bodde i bolagens hus. Eftersom tinget inte var samlat under vintern drog proceduren ut på tiden. Den 30 januari 1892 sammanträdde emellertid häradsrätten till urtima ting som bekostades av gruvägarna, och den 15 mars kom vräkningsdomarna. Vid månadsskiftet mars-april skedde tvångsvräkning med polishandräckning av 52 arbetarfamiljer som vägrade flytta frivilligt. Vräkningarna verkställdes av en extra polisstyrka på 25 man som gruvägarna hämtat från Stockholm och som de själva besoldade.

Under vintern hade två arbetare åtalats för att ha stoppat en maskin vid strejkens utbrott. För detta dömdes de till fängelse liksom en arbetarhustru som deltagit i en demonstration. Den 13 april häktades Kvarnström på nytt för uppdiktade brott, men släpptes efter några dagar.

Vid samma tid gjordes ett nytt försök att återuppta driften med hjälp av strejkbrytare från 39 andra orter. Samtidigt höjde arbetsköparna lönerna vid de övriga gruvorna och bruken i Bergslagen med mellan 5 och 15 %. Det gjordes uppenbarligen för att undvika sympatistrejker i kampens avgörande skede.

Strejken krossas och militanterna straffas

De strejkande var nu utsvultna, kläderna hängde i trasor och barnen kunde inte gå ut då de saknade skor. Ett stort antal arbetare började lämna platsen. I juni hade omkring hälften av de strejkande lämnat Norberg. Strejken gick nu mot sin upplösning och under maj och juni drevs de återstående av svälten att söka återanställning. Strejkens ledare återtogs dock inte.

Den av gruvägarföreningen i augusti påbjudna rättegången mot de demonstrerande arbetarna vid Silvergruvan drog ut på tiden.

Kronolänsman Bergström, som varit närvarande vid Silvergruvan den 11 augusti, menade att folket uppträtt ‘hotfullt och skräckinjagande’. Något våld hade visserligen inte förekommit mot strejkbrytarna men Bergström förklarade att Kvarnström ‘sträckt ut händerna’ enligt länsmannen för att hindra de ‘arbetsvilliga’ från att återgå. Kvarnström och ett tjugotal andra arbetare hade därför åtalats i september 1891. I oktober dömdes Kvarnström till 6 månaders fängelse för ‘våld’ mot en strejkbrytare och för ‘vad han i övrigt låtit komma sig till last’. En annan arbetare dömdes till 4 månaders fängelse och ytterligare en till 3 månaders straffarbete. Flertalet av de övriga dömdes till böter. Deras brott bestod i allmänhet blott i att de varit närvarande vid demonstrationen. En av de dömda hade inte deltagit i demonstrationen men däremot i ett förberedande möte. Kvarnström och en av hans kamrater förklarades skyldiga att genast träda i häkte. Sedan målet gått vidare till Högsta Domstolen ändrades straffet för Kvarnström till 4 månaders straffarbete. De övriga fick samtliga böter. När dessa domar föll var strejken sedan länge slut.

Enligt den paragraf som Kvarnström dömdes efter, 15 kap. 24 § i strafflagen kunde åtal inte väckas utan att de förfördelade strejkbrytarna själva angav brottet till åtal. Arbetsköparna visste att strejkbrytare inte gärna ville uppträda offentligt på detta sätt. Därför var det viktigt att dylika brott föll under allmänt åtal. En sådan ändring kom också till stånd redan samma år ‘som en följd av de erfarenheter myndigheterna gjorde ... under Norbergsstrejken’.

Efter ändringen som godkändes av riksdagen i juni 1893 fick 15 kap. 24 § i strafflagen följande nya lydelse:

Brott som i 22 § sagda är, må ej åtalas av allmän åklagare där ej målsägande angiver brottet till åtal

eller ock genom brottet någon tvingats att deltaga i arbetsinställelse eller hindrats att återgå till

arbetet.

Härmed var ett första steg taget mot en anti-facklig speciallagstiftning som skulle skydda strejkbrytare och avväpna arbetarklassen. 1897 utvidgades denna lagstiftning för att fullbordas 1899 genom den lag som senare blev känd under namnet Åkarpslagen.

Sommaren 1892 hade gruvägarföreningen uppnått vad den syftat till. Gruvarbetarnas fackförening var krossad och med våld hade man gjort ‘det fria avtalets rätt gällande’. Sedan samtliga fackföreningsledare fördrivits från Norberg låg det fackliga arbetet nere under närmare 15 år. Först 1905 lyckades gruvarbetarna bilda en ny fackförening.

Källor

Största delen av texten är saxad rakt av ifrån den eminenta Hultén, Gösta: Arbetsrätt och klassherravälde. Det finns även en hel del matnyttigt i Kristensson - Nyström - Nyström: Från mörkret stiga vi mot ljuset.