Rebellrörelsen

Den s k rebellrörelsen uppstod våren 1968 inom den nya maoistiskt influerade extremvänstern (KFML, Clarté, FNL-grupperna) och existerade i några månader innan den bröt ihop av sig själv. Under rörelsens topp drog den med sig över 500 medlemmar, ja kanske så många som 800. Ledda av en förläst spansk stuckatör som hängt i Kina under kulturrevolutionens första år så angreps moderorganisationerna hårt av gormande rebeller som vevade med och läste högt ur Maos lilla röda. Till slut tågar rebellerna ur sina organisationer och bildar en egen sekt. Man isolerar sig i små celler där all individualitet utplånas och där bikt och självspäkning via "självkritik" blir medlemmarnas vardag. Rörelsen kollapsade i kaos bara några månader efter dess födelse.

Rebellrörelsen hade sitt centrum i Uppsala/Stockholm och hade allierade i Lund/Malmö, vilka dock hade en mer ”intellektuell” inriktning och blev aldrig lika galna (cellbildande) som de i Uppsala/Stockholm.

Maoist-vänstern åderläts rejält med ett medlemsbortfall på uppåt 50% på vissa orter.

I dag har många forna rebeller höga positioner i stat och samhälle och har så haft i åratal. Bara mellan skål och vägg, om ens där, känner de ett trängande behov av att ventilera sitt förflutna i politiska termer. Det är lätt att förstå.

Bakgrund

1967 splittrades Sveriges stora vänsterparti, SKP, i två. Utbrytarna tyckte partiet blivit för mossigt och sossigt. Det var många av de unga och färska medlemmarna som ville ha nyordning. De hade drivits in partiet av den begynnande ungdomsrevolten och vietnamrörelsen (vilket även partiets radikaler kontrollerade).

Kina och Maoismen var vid den här tiden heta grejor i bland de unga och radikala i partiet. Dels hade de tagit ställning för Kina i dess käbbel med Sovjet. Dels så lät sig många i deras led inspireras av Maos pampiga kulturrevolution (1966) där betongarslen och grå byråkrater rensades ut för att ge utrymme till "nya friska krafter". Iaf på pappret. Vart ju egentligen Mao som kände sin makt kringskuren av de andra partipamparna och beväpnade radikala ungdomar i städerna och med deras hjälp röjde ut sina motståndare. Det kommunistiska studieförbundet Clarté, som radikaliserats rejält under 60-talet, anordnade vid den här tiden en resa till Kina där de besökande fick begapa spektaklet, blev frälsta och förde med sig evangeliet hem. Studieförbundet var en träffpunkt för flera av de radikala inom SKP, studentrörelsen och vietnamrörelsen.

De lite mer luttrade tyckte Stalins regim under de tidiga åren i sovjet var the shit. Dagens Sovjet hade urartat och deras Kina vurm byggde mest på att kineserna vägrat underkasta sig Moskva. Alla som bröt sig ur var alltså inte lika nedgrävda i "Maos tänkande".

Med Mao och Stalin som stöd bröt sig alltså radikalerna sig loss och bildade, på en liten grupp ledande radikalers initiativ, Kommunistiska Förbundet marxist-leninisterna (KFML) 1967. Nu skulle ett äkta revolutionärt parti byggas. För att allt skall flyta smidigt så fixar man ett skönt sektupplägg som man kallar "demokratisk centralism". Mysigt värre. Alla får vara med o bestämma lite, typ, fast man har en järnhård styrelse med absolut kontroll på varje enskild medlem och sektion. Partiet som skall leda arbetarklassen till seger står alltså klart för start. Bara att tuta och köra! eller inte.

Den sektiga stämningen i förbundet slår nämligen över i en skenande turbomaoism. Många av akademikerna och skolungdomarna tycker inte att saker o ting är sektiga nog. De har toksnöat på kulturrevolutionen och såg att det nya förbundet inte motsvarade deras ideal.

Förlopp

Historien om Rebellrörelsen börjar i januari-februari 1968. En liten grupp på fem - sex personer inom Clarté och dåvarande KFML i Uppsala började plötsligt på mötena att framföra hård kritik av den politiska linjen och den högsta ledningen. Detta var inget nytt. Det nya var deras sätt att framföra kritiken: hänsynslöst, hårt och oresonligt. (Så trodde man att de Röda Gardena i Kina uppträdde.)De kanaliserade ett missnöje som låg latent mot byråkratin i det nya förbundet. Francisco Sarrion, en spansk marxist (till yrket stuckatör) som privat vistats i Kina under kulturrevolutionens mest drastiska period 1967 blev med sina retoriska skillz rebellernas frontfigur. Han blir sedan den "Den ofelbare". Gudomlig uttolkare av "Mao´s tänkande".

Folk som, enligt deras uppfattning, handlade fel, anklagades för att vara emot Mao Tsetungs tänkande och skälldes för klassfiender och fascister.

De läste högt ur Maos lilla röda och använde citaten som klubbor mot motståndarna. När någon kritiserade dem för de hårda metoderna sa de att det var idéer och inte personer som de angrep och citerade Mao: ”En revolution är inte som en tebjudning ... en revolution är ett uppror, en våldsakt varigenom en klass störtar en annan”. Oberoende av Uppsala-rebellerna utvecklades en liknande rörelse i Lund och Malmö. De hittade snart varandra och den 7 april reste några ledande rebeller från Uppsala ner till ett KFML-möte i Lund. Där kritiserar man förbundet för att inte föra kulturrevolutionen utan istället bekämpa den, ger sig på de ledande auktoriteterna och dissar organisationen som sådan. Man avslutar med att proklamera att det borde bildas celler direkt under Kina Kommunistiska Parti (KKP) och dess allsmäktige ledare Mao tze tung. Rebellerna, fem till antalet, stormar sedan mangrant ut från mötet.

Två dagar senare gick de till aktion i Uppsala. På eftermiddagen den nionde april samlades ett 20-tal personer i Clartés lokaler. Där uttalade de högtidligt att kulturrevolutionen brutit ut i Sverige, döpte sammankomsten till ett ”revolutionärt massmöte” och antog en deklaration.

Efter mötet begav sig allihop på en missionsresa till Stockholm. Här stormade de in på KFML:s bokhandel Oktober. De klistrade giftetiketter på ett antal Clarténummer, stal Mao-märken och försvann. Därefter dök de upp på FNL-kontoret. På väggen hittade de ett tidningsurklipp med en artikel om KFMLs ordförande Bo Gustafsson. Det korsades över och någon skrev: ”Ner med alla falska auktoriteter”.

Ett tredje mål blev kinesiska ambassaden. Även där upptäckte Rebellerna ”revisionistiskt ogräs”, nämligen de långa röda sammetsgardinerna i hallen. De slets ner.

Denna ursinniga och fräcka turné väckte naturligtvis stort uppseende. De flesta stod gapande av förvåning och begrep just ingenting. Somliga blev skrämda eller förbannade och fördömde aktionen. Men några rycktes med. De lockades av Rebellernas provokativa sätt. De enkla slagorden fungerade som en väckelse.

Snart hade en liten grupp ”revolutionära massor” bildats även i Stockholm. De uppträdde på alla stora Clarté- och KFML-möten, men framför allt på FNL-mötena. De vittnade om hur de varit förtryckta eller hur de själva förtryckt andra och predikade med våldsam frenesi Uppsala-rebellernas slagord: ”Rensa bort allt revisionistiskt ogräs! Ner med alla falska auktoriteter! Upprätta Mao Tsetungs tänkande som enda auktoritet! ”

Rebellerna piskade upp stämningen på mötena. De skapade förvirring. Ömsom förtalade de den politiska ledningen, ömsom kom de med uppslitande självbekännelser. De stormade mot en handfull ”byråkrater” och ”förtryckare” i toppen, i nästa stund erkände de sina egna förbrytelser.

De sökte elda på motsättning mellan medlemmarna och några få auktoriteter. Därför beskyllde de ledande KFML-are för att på skumma vägar styra FNL-grupperna. (Bakgrunden var att en hel del av de ledande FNL-arna också var medlemmar i KFML och defakto kunde kontrollera solidaritetsarbetet i stor utsträckning. De snackade sig samman inför möten och drev arbetet på ett sätt som gynnade KFML) Kritiken fick stort gehör, särskilt bland de många nya medlemmarna.

Rebellerna agerade helst i FNL-grupperna, av flera skäl. De hade till exempel en teori om att USA-imperialisterna var de verkliga härskarna i Sverige och regeringen blott en marionett. FNL-grupperna var den ledande antiimperialistiska organisationen och därför ansåg Rebellerna att det var viktigt att vinna inflytande även där. De menade dock att FNL-grupperna förde en felaktig politik – den handlade alldeles för mycket om Vietnam.

Rebellerna utvecklade en suggestiv mötesteknik. De uppträdde högröstat och med stor säkerhet, aldrig lugnt utan alltid med feberaktig iver. De läste Mao-citat i kör och brukade kritisera folk som citerade Mao ensamma. Man skulle läsa tillsammans. Rörelsen började på många sätt likna en fanatisk religiös sekt.

”Fyra rödgardister” i Uppsala delade ut ett flygblad i mitten av maj och vittnade om sin omvändelse:

”Vi har befriat oss från de falska auktoriteterna och upprättat Mao Tsetungs tänkande som enda auktoritet... Men Frigörelseprocessen pågår än. Det får inte bli så att de gamla auktoriteterna gör sig till enda uttolkare av Mao Tsetung. Vi måste alla lära oss att tillämpa Mao Tsetung och tillsammans gå ut och kämpa. Om man har Mao Tsetungs tänkande som enda auktoritet kommer det inte att hända fler gånger att nya auktoriteter träder fram och för massorna bakom ljuset.”

Rebellernas egen organisation (maj)

Rebellernas egen organisation konstitueras den 9 maj. Fyrtiofem personer väljer ett "Revolutionärt råd" som på ultrademokratiskt vis skall kunna avsättas eller delvis utbytas om massorna så kräver. Att så frimodigt inbjuda till öppen kritik mot ledningen straffar sig dock tydligen. Det klagas tydligen en hel del och den "revolutionära förtruppen" måste med våld avhysa de missnöjda.

En glidning börjar nu ske i deras målinriktning. "Det svenska folket" skall "djärvt mobiliseras" och Det Svenska Folket vidgas från att ha omfattat enbart den kommunistiska rörelsens medlemmar till hela den potentiellt revolutionära allmänheten på fabriker, kontor, skolor. Orsaken till glidningen är att man anser sig ha fullföljt kulturrevolutionen inom den kommunistiska rörelsen i Sverige (bevis: "massorna" har spontant skapat en egen organisation) och nu gäller det att på basis av de vunna erfarenheterna under Sveriges kulturrevolution sträcka ut tentaklerna till den normala befolkningen. Den "riktiga", landsomfattande revolutionen kan börja och man kallar till uppväckelsemöte i Slottsbacken.

Massmötet i Slottsbacken samlar cirka 300 åhörare och blir ett ordentligt fiasko. Rebellerna saknar all förståelse för hur man bör agitera gentemot socialismen neutrala medborgare. I stället för att på ett lättfattligt folkligt tungomål redogöra utan affekter för varför det svenska folket bör solidarisera sig med det kämpande franska folket, utför rebellerna mekaniska citatläsningar ur de heligaste skrifterna. Den neutrala publiken reagerar helt riktigt: den ömsom buar ut talarna, ömsom flatskrattar åt dem. När reaktionen från publiken visar sig negativ slänger rebellerna sin ursprungliga ide att propagera för en svensk folkresning och återvänder till den jargong de vant sig vid under de interna striderna inom yttersta vänstern: hätska, rabiata utfall mot revisionister och "Liu Shao-chis lakejer" och den sortens monster. Publiken begriper givetvis ingenting. Den anser mötet vara lika litet värdefullt som en offentlig träta mellan en alkoholist och dennes hustru.

Dagen efter så bryter kårhusockupationen ut. Rebellerna drar dit och försöker omvandla tillställningen till ett kulturrevolutionsjippo. Även detta går åt helvete och man vänder sig nu innåt.

Slutstadiet (Juni-juli)

Den 29 maj bildas på båda orterna isolerade "celler", inom vilka rebellerna tänker utveckla sig till ett avancerat kollektiv med hjälp av teoretisk och fysisk hårdträning för att när tiden mognat gå ut till Sveriges arbetare och slutgiltigt resa dem mot kapitalismens förtryck. De rigoröst fanatiska självreningstendenser som redan tidigare kommit till uttryck förstärks till maximum. Att de från yttervärlden isolerade grupperna kallas "celler" beror på att rebellerna vill utgöra Kinas Kommunistiska Partis svenska celler, de vill vara "organiskt sammanvuxna" med KKP:s stora kropp. Att benämningen "celler" sedermera skall komma att praktiskt betyda "fängelseceller" anar ingen rebell i begynnelsen.

De bröt med det gamla ”borgerliga livet”, bröt med föräldrar och vänner, skilde sig från hem och barn och isolerade sig i små grupper. Borgerliga ting som böcker (utom Maos skrifter), skivor och fina kläder slängdes. De levde asketiskt och avhållsamt. Så läste de Mao, grundligt, från morgon till kväll. De angrep varandra för ”borgerliga” avvikelser. De rannsakade sig själva och bekände alla tänkbara synder. De skulle ”piska borgaren ur kroppen”. De plågade varandra och gjorde livet så outhärdligt att många helt enkelt rymde från cellerna. Det förekom också rent fysiskt våld.

"Den ofelbare" uppträder som en den gamla tidens gymnasielektor. Han antecknar positiva och negativa sidor hos kamraterna, exempelvis: "NN bör klippa håret", "XX potentiell förrädare", "PP lojal men lättpåverkad", "RR bra kommunist", 'UJ alltför dominerande". Cellerna hålls isolerade från varandra och de har enbart kontakt uppåt med ledningen.

För att stärka fysiken har man "vapenövningar" och hård gymnastik tidigt om morgnarna i Uppsalas och Stockholms parker. övningarna har utseende av korum, där den röda fanan planteras i marken och högläsning ur den lilla röda inleder och avslutar. Vapenövningarna, som försiggår utan riktiga vapen men med käppar, syftar till att förbereda rebellerna inför den fysiska samhällsomstörtningen som av allt att döma skall bli lika blodig i Sverige som i övriga delar av världen. För det ändamålet köps hjälmar som förses med en röd stjärna på framsidan. Idén kom förmodligen från de japanska rödgardisterna, som man under sin tidningsläsartid fått rapporter om.

"Den ofelbare" upprätthåller sin makt, och därigenom hela systemet, genom att anordna rättegångar mot dem som är kritiska mot honom. Dessa går till så att medlemmarna kallas samman till möte där "den ofelbare" leder processen mot den felande som sitter på en stol i mitten och drabbas av en hagelskur av kritik från de närvarande. Alla måste delta i kritiken eftersom det uppfattas som egendomligt och misstänkt om någon inte gör det.

Haveriet

Sammanbrottet kommer i slutet av juli sedan "den ofelbare" utpekat några syndabockar som "vänsteravvikare". Syndabockarna tillhör en av de fyra cellerna i Stockholm (en av dessa celler, den minsta, innehöll endast barn - vilka sköttes av ett par vuxna rebeller) och kallas till "rättegång" på Laboremus-lokalen i Uppsala. När syndabockarna anländer till centralstationen i Uppsala mottas de på perrongen av de övriga rebellerna, som sätter på dem fåniga hattar och anklagande skyltar och driver dem genom de centrala delarna av stan bort till Laboremus. Under vägen blir syndabockarna spottade i ansiktet och översköljda med glåpord. När rättegången pågått en stund inträffar en, av rebellernas ledare oberäknad, incident: fyra gamla rebeller, som hoppat av från rörelsen redan innan cellbildningen men som ändå tillåtits närvara vid rättegången, reser sig och slår näven i bordet. De påpekar att hela verksamheten bland cell-rebellerna är ett enda kollektivt vansinne och klargör hur falskt och felaktigt hela systemet fungerar. Efter sin märgfulla attack mot ledningen tågar de ut från rättegången med uppmaningen att de ännu förnuftiga bör följa med. Genom denna hjälp utifrån kvicknar de flesta rebeller till ur sin nästan två månader långa dvala och lämnar lokalen. Endast fem personer kvarstannar vid "den ofelbares" sida. När dagen efter de revolterande rebellerna kräver ett offentligt möte där hela den gångna perioden skall skärskådas avböjer "den ofelbare" att ställa upp till sitt försvar och låser in sig på hemlig ort förebärande "trötthet". Därmed är rebellrörelsens slutskede förbi. De fem trogna som in i det sista står på ledarens sida blir övertygade om cellsystemets galenskap och dagen efter upplöses även cellerna i Stockholm.

De rebeller som varit med till det bittra slutet är i mycket dålig psykisk kondition. Några är tvungna att lägga in sig på mentalsjukhus, andra reser på långa rekonvalescenssemestrar. Det tar åtskillig tid för dem att återkomma till ett politiskt arbete av något slag. Först på våren 1969 börjar en trevande "kamratpost" utväxlas mellan de f.d. rebellerna, i vilken de tafatt försöker analysera rörelsens urartning. De rebeller som inte deltagit i cellexcesserna utan hoppat av i slutet av maj 1968 startar vid god vigör en ny verksamhet i "Svarta Clarté redan på hösten samma år, men cell-rebellerna dröjer länge med att citera Mao.

Källor och Noter

En av de bästa redogörelserna finns i den på nätet upplagda boken Rebellerna i Sverige av Torbjörn Säfve. Den här artikeln är delvis saxad just därifrån. Det som inte är taget från Säfve har saxats eller omarbetats främst ifrån Om rebellrörelsen i Sverige (pdf) som är ett utdrag ur FNL i Sverige publicerad 1975 av DFFG. Finns en uppmärksammad SVT-dokumentär om haveriet som är ganska svår att få tag på någon hedersknyffel laddat upp på Youtube.

• http://sv.wikipedia.org/wiki/Rebellr%C3%B6relsen
• http://www.marxistarkiv.se/sverige/kfml-skp/zenit_om_kfml.pdf