Polkagriswiki - Användarbidrag [sv]

Elise Ottesen-Jensen

2007-07-25T08:50:40Z

Ludvig: /* Den unga */

[[Bild:Elise_ottar_1.jpg|Elise föreläser|right]]'''Elise Ottesen-Jensen''' föddes 2 januari 1886 i Høyland, utanför Stavanger i Rogaland fylke i Norge, död 4 september 1973 i Stockholm.

''Ottar'' som hon kallas i folkmun är mest känd för sitt enorma sexualupplysningsarbete bland arbetarna. Hon grundade [[RFSU]] och rest land och rike runt med sina upplysningsturneer. Allt ifrån fullsatta folketshus till små skogshuggarkojor i norrlands djupaste skogar avverkade hon i en rasande takt. Hon kämpade med tänder och klor mot efterbliven lagstiftingen, institutionerna, kyrka och invanda fördomar som gjorde livet för många arbetarkvinnorna till ett helvete. Det var framförallt familjeplanering det gällde. Hur man kan begränsa antalet födslar. Ju fler oönskade ungar desto fler munnar att mätta med en knaper lön. Ju fler oönskade ungar ju fler undermåliga aborter med risk för kvinnans liv och hälsa. Ottar talde om hur man kunde begränsa sina födslar med hjälp av preventivmedel och hur dessa skulle användas. Hon hjälpte även de intresserade kvinnorna med att prova ut pessar. Allt detta var i högsta grad olagligt under det tidiga 1900-talet och duster med lag och ordning blev många.

''Ottar'' och hennes [[RFSU]] blev så småningom allt mer en institution i det svenska [[folkhemmet]]. Deras och många andras kamp var så framgångsrik att samhället förändrades. Lagar föll, staten började planera sin befolknings tillväxt rationellare, nya institutioner upprättades och utbildningar förändrades. Stat och kommun tog över mycket av det RFSU skapat och förde in det i förvaltningen. Även själva RFSU som sådant blev allt mer en hjälpande kugge i statsmaskineriet.

Den senare delen av sitt liv arbetade hon mycket på det internationella planet med resor runt om i världen för att hjälpa till med upplysningen. Hon deltog med stort engagemang i sexualupplysningsinternationalen [[IPPF]] där hon även satt som president en period.

Hon är även känd från sina unga år som frihetlig socialistisk agitator och organisatör. Till en början skrev hon artiklar och hjälpte till med notiser på den vänsterradikala nationalistiska tidning ''Nidaros''. Gick så småningom över till norska ''Ny Tid'' som var socialdemokraternas tidning. Men det var först när hon träffade sin blivande livskamrat [[Albert Jensen]] och därmed den (svenska) [[Syndikalisterna|syndikalistiska]]/[[Ungsocialisterna|ungsocialistiska]] rörelsen som hon fullt ut fick upp ögonen för samhällets orättvisor och missförhållanden och dess rötter. Hon var under 1900-tales första hälft en flitig skribent i både [[Arbetaren]] och [[Brand]]. (in med [[tranmael]] o den succesiva utvecklingen till "frihetliga åskådningen")

==Uppväxt==
Elise var det 17:e barnet i ordning men inte för den skull det sista modern Karen Essendrop födde fram. Fadern Immanuel Ottesen var prost och uppväxten präglas av den konservativa prästgårdsmiljön i det lilla Norska samhället Høyland där man höll sig bokstavligen till bibelns ord. Uppväxten upplever hon som till största delen lycklig men hon får också en djup förståelse av hur moralism och konservatism slår hårt mot just kvinnor.

Som ung kvinna blir det dax att skaffa sig ett yrke. Elise bestämmer sig efter samrådan med sin syster Karen, som är ingift i en släkt med flera läkare, att försöka utbilda sig till tandläkare. En faster har testamenterat en liten summa pengar till Elise och genom att bo hemma och pendla till [[Stavanger]] varje dag så skulle det kunna gå. Det blir en hård tid där hon reser sju på morgonen och kommer hem sju på kvällarna. Under sin tid i Stavanger inträffar [[Unionskrisen 1905|1905´s unionskris]].

Tandläkarutbildningen får ett dramtiskt slut när Elise´s händer sargas svårt i en explosion i laboratoriumet. Hon blir av med två tummar, ett pekfinger och de andra fingrarna blir svårt sargade. Hon tvingas till en lång sjukhusvistelse på Lovisenberg utanför Oslo.

==Den unga==
Efter den tragiska olyckan måste ny livsbana sökas. Hon utbildar sig så småningom till riksdagsstenograf men hamnar istället som sekreterare hos en konsul i [[Trondheim]]. Det kneget suger så mycket att hon säger upp sig och tänker resa hem. I [[Trondheim]] upprullas just då en stor militärskandal och Elise går på rättegångarna. Hon upprörs över hur officerarna använt allmänna medel till privata nöjen. Utanför rättsalarna springer hon på en bekant från sällskapslivet. Håkan Löken heter han och är redaktör för den vänsterradikala tidningen Nidaros med norsk-norkskt program: Ren flagga, nystavning, naturresusersna år norrmännen osv. Elise är uppörd och undrar hur han kan strosa runt i stillan ro istället för att sitta i rätten och bevaka. "Skriv själv, medan ni är så upprörd!" tyckte han. Det gör hon och dan efter erbjuds hon plats på tidningen. Hon får syssla med mötesbevakning, stenografering av telegram från Telegrambyrån mm.

Under det förestående valet så närvarar Elise på de flesta valmöten och inser att det är socialdemokraterna som har rätt. Naturresuserna ska inte tillhöra varken norska eller utländska kapitalister. Nej det borde tillhöra folket via staten. Och som ett brev på posten så erbjuder redaktören för [[Norska Ny Tid|Ny Tid]], sossarnas tidning, henne en fast tjänst. Det här föll dessutom samman med att hela journalistkåren vid Nidaros gick ut i strejk mot sin redaktör.

: "Jag ville ha rättvisa. Jag ville inte att några skulle slita och fara illa, medan andra latade sig på deras bekostnad. Möjligheten till utvecklingen av inneboende anlag skulle vara lika för alla. Det fick inte finnas hungriga människor och trasiga barn. Men så långt som till verkliga [[marxistiska]] studier kom jag aldrig. Såtillvida blev jag aldrig en troende som följde partiet i vått och torrt. Jag hadde redan som barn fått betala dyrt för min tankefrihet. Men att den internationella arbetarrörelsen var enda vägen till fred tvivlade jag inte ett ögonblick på."<ref>Ottesen-Jensen, Elise: ''[[Ottesen-Jensen, Elise: Och livet skrev|Och livet skrev]]'', 1965, s 75-76.</ref>

Elise kommer mot slutet av sin period i [[Trondheim]] under [[Martin Tranmael]]´s inflytande. Han hadde precis kommit hem ifrån [[USA]] där han deltagit i [[IWW]] rörelsen. Han förespråkade direkt aktion. Man skulle inte vänta på vad parlamentet gjorde. Den verkliga slagkraften låg på arbetsplatsen. Detta var något nytt för de unga radikalen Elise som började delta i arbetet med att bygga upp den [[fackopposition]] som Tranmael tog initativ till.

Elsie hamnar så småningom i Bergen som journalist på [[Arbeidet]]. Här kommer hon i kontakt med textilarbeterskorna vid [[Tangens gardinfabriker]] som hon försöker organisera. Hon delar flygblad utanför fabrikerna och kallar till organisationsmöte i folketshus. Kvinnorna på mötet startar en organisation men förbjuds av arbetsköparn att gå till folketshus igen. Elise hyr då istället frälsningsarmens lokaler vilket bara leder till att bolagsherrarna kallar upp alla arbeterskorna en och en till kontoret där då får ingå personliga kontrakt där de lovar att aldrig organisera sig. Detta första organiseringsförsök är bara ett av många som hon sedan delatar i. I ett av de mer spektakulära organiseras hemmbiträden eller tjenestepikene, som de kallades på den tiden. Detta mötte hårt motstånd och plötsligt vart herrskapskvinnornas rop på kvinnosolidaritet som bortblåst.

Elise får i kontakten med arbetarkvinnorna upp ögonen deras specifika problem i kampen för brödet. Hemarbete, barn och struliga karlar gör deras liv till en utdragen plåga och lägger dessutom käppar i hjulen för deras egen organisering. En del arbetarkvinnor börjar komma till Elise med sina problem och frågor. Och det handlade inte främst om freden eller fackföreningarna utan ofta om [[sexualfrågan i Norge|sexualfrågan]]. Elise var ju då bara en ung kvinna, dessutom från helt andra förhållanden än knegarna. Hon lever inte deras liv, hon är journalist/aktivist. Men en del av kvinnorna ser henne som en auktoritet och hon börjar försöka hitta svar på deras frågor. I detta sökande stöter hon på "''[[Forel, August: die sexuelle Frage|die sexuelle Frage]]''" av [[August Forel]].

: "Boken öppnade fönstret till en ny värld, en värld där man kunde se bakgrunden till så mycket av det som för oss såg ut som resultatet av dåliga människors handlingar. Här fick vi läsa om alkoholfrågan, om den bristande harmonin och okunnigheten i sexualfrågan, om avvikelser i den sexuella driften, om vad den sociala miljön spelar för roll för psykiska rubbningar och mycket, mycket annat. Man kände sig så liten på något sätt, man kände sig skamsen för att man hadde dömt och så tacksam för att man inte haft dessa olyckliga människors fresterlser. Tänk så många oanade faror och fällor som man inte tidigare haft en aning om."<ref>Ibid. s 80.</ref>

Vis av de nya insikterna hjälper hon en arbetarkvinna förstå att hennes karl som kladdar på småflickor bara är ett offer för sin avvikande drift och omständigheterna. Det är inte kvinnans fel eller mannens ondska utan det är mannen som är sjuk och behöver vård, förklarar Elise. Kvinnan faller i hennes armar gråtandes."''Det var första gången jag kände glädjen av att ha uträttat någonting utanför mig själv''" berättar Elise i ''"[[Ottesen-Jensen, Elise: Och livet skrev|Och livet skrev]]"''. Det är här den unga prästdottern tar sina första steg i sitt korståg mot den på sexualiteten grundade misären och förtrycket. För att rädda och hjälpa.

==Den radikala==
[[Bild:Elise_ottar_alber_Jensen.jpg|thumb|right]]
: "1913. Folkets hus A-sal i Bergen är fylld till bristningsgränsen. Folk står långt ner i trapporna. Det skall vara antimilitaristiskt diskussionsmöte. General Morgenstierne har ställt upp för militären. Antimilitaristerna har hämtat en svensk talare som f.n. turnerar i Norge."<ref>Ibid. s 88.</ref>

Talaren heter [[Albert Jensen]] och är välkänd bland de norska knegarna för sina insatser under [[Unionskrisen 1905|unionskrisen 1905]]. Under mobiliseringen reste han utmed den svenska gränsen (under täcknamnet [[Didrik Stigman]]) och uppmanade soldaterna att inte skjuta på sina norska kamrater. Elise satt precis under talarstolen som refferent för [[Arbeidet]]. Senare under natten när Elise sitter på redaktionen och skriver refferat knackar Albert på. Han undrar om hon behöver hjälp med nåt. Svenskan är ju inte alltid så lätt att förstå. Efter detta möte håller de kontaken brevledes. Albert hadde för tillfället tagit på sig att redigera den norska syndikalistiska veckotidningen [[Norska Direkt Aktion|Direkt Aktion]]. Han behövde hjälp med språket och då ställde Elise upp.

Kontakten med de syndikalistiska (eller frihetliga som Elise beskriver dem) utgångspunkterna öppnade upp nya vyer. Elise som sett på arbetarklassen som automatiskt moraliskt högre stående och att allt knegare och deras representanter tog sig för därmed var rätt fick omvärdera. "''Vad hjälper det om arbetarna får makt i staten, om staten förtrycker allmänheten?''". Deras brevväxling gav uttryck för allt starkare känslor men utvecklades även till långa diskussioner där ett lärare-elev förhållande uppstod. Albert bombarderade Elise med otaliga böcker och pamfletter men störst intryck gjorde Krapotkins "''[[Krapotkin, Peter: Erövringen av brödet|Erövringen av brödet]]''", "''[[Krapotkin, Peter: Inbördes hjälp|Inbördes hjälp]]''", "''[[Krapotkin, Peter: Handen och hjärnans arbetare|Handen och hjärnans arbetare]]''".

De båda bestämmer sig slutligen för att tillbringa semstern 1914 tillsammans. Den förläggs till ett pensionat i Snekkersten i Danmark, dit Elise även bjuder sin syster Magnhild som studerade vid en hushållskola på Jylland. Elise har inte berättat för sin familj om Albert och ser fram imot att få sammanföra honom med systern. Vid ankomsten visar det sig dock att systern farit jävligt illa sedan de senast möttes. Hon hadde vänslat med en granpojke och blivigt gravid. Deras fader såg detta som en stor synd och skam för familjen som måste döljas till varje pris. Han skickar iväg den förtvivlade dottern till Danmark och ett hem för "fallna kvinnor". En plats dit döttrar som dragit skam över familjen genom sin utomäktenskapliga graviditet skickas för att i hemlighet föda barnet och sedan adoptera bort det.

Den unga systern, bara 16 år vid detta tillfälle, tvingas i sin ensamhet vanka runt på hemmet med ångest över sitt syndfulla leverne och dessutom i djupa kval över vad som kommer hända med henne under graviditeten. Hon hör ju skriken från de andra kvinnorna när det är deras tur att föda men hon har aldrig fått berättat för sig vad som kommer att ske. Månaderna går och tillslut föder hon sitt barn. Barnet blir en ljuspunkt i hennes i övrigt misäriga liv. När barnet sedan adopteras bort så blir hon helt knäckt.

Elise och Albert tar hand om och stödjer henne så gott de kan. Det räcker dock inte och några år senare tar hon livet av sig.

Tiden på Snekkersten var annars underbar för kärleksparet som nu beslutar att leva tillsammans. Men då bryter världskriget ut. Elise skriver att det är först nu hon helt bekänner sig till "nonparlamentismen", utomparlamentismen. Det är när hon med egna ögon får skåda hur den tyska arbetarrörelsen ställer upp på tyska statens sida i kriget trots att den franska arbetarrörelsen vill samarbeta och stoppa kriget. Elise beodras hem till Bergen av sin tidning och paret tar sig därmed tillbaks till Norge. Vistelsen blir dock inte långvarig. Albert som bedriver [[antimilitaristisk agitation]] utvisas av de norska myndigheterna till sverige där han redan har ett väntade fängelsestraff. Han lyckas dock lura den svenska polisen och tar sig till Danmark igen. Där möter Elise upp i februari 1915 och de sätter bo.

I Danmark träffar de på en massa radikaler som drivits ut ur Ryssland pga frihetskampen där. [[Bolsjeviker]], [[mensjeviker]] och [[anarkister]] mm. Det är stora arbetslöshets demonstrationer och Elise och [[Albert Jensen|Albert]] är involverade i den syndikalistiska rörelsen som utsätts av repression för dess [[antimilitarism]]. De hjälper flera flytkingar varav en är ungsocialisten [[Augustin Souchy]]. Elise blir under denna tid gravid men barnet dör.

Så en dag kommer [[1917 - Ryska revolutionen|revolutionen]] och alla deras flyktingvänner återvänder till Ryssland. Elise och Albert grälar om vad den innebär. Allt eftersom revolutionen slår över i diktaturbygge så svänger Elise över till Alberts syn. '''Ingen revolution utan frihet.'''

1919 utvisas paret från Danmark efter att ett brev adresserat till Albert hamnat hos en rederiägare med samma namn. Brevet uppmanar Albert att anordna demonstrationer mot Mannerheim som precis varit på besök i Sverige efter sin seger och tillika massmord i det [[1917-18 - Finska revolutionen|Finska klasskriget]]. När de stiger av i Malmö plockar snuten in Albert och sätter honom i fängelse för sin tidigare agitation i Sverige.

Elise skaffar lägenhet på söder och hänger runt med en massa flyktingar främst från [[1918-19 - Revolution och rådsrepublik i Ungern|Ungern]] och [[1917-18 - Finska revolutionen|Finnland]]. De får bla ett långt besök av [[Alexander Schapiro|Schapiro]], [[Peter Krapotkin|Krapotkin]]s sekreterare under många år, som anlände med anarkisterna [[Emma Goldman]] och [[Alexander Berkman]]. Alla bittra efter vad de upplevt när de återvänt till Ryssland efter [[1917 - Ryska revolutionen|revolutionen]] och tvingats fly igen.

==Sexualupplysning och kampen mot könslagarna==
De oroliga åren hadde tagit hårt på Elises hälsa. Pojkens död, sin faders bortgång, utvisningarna, Alberts fängelsevistelser, hårt arbetet och ensamhet gav henne tillslut magsår. Hon hamnade i ett tillstånd där hon bara satt hemma passiv utöver de artiklar hon skrev för [[Brand]] och telefonkorrespondenser med pressbyrån i Norge.

Hennes texter i [[Brand]] ledde dock till att olika [[ungsocialistiska klubbar]] och [[Lokala Sammorganisationer]] ute i landet ville ha henne till att komma och hålla föredrag. Året är 1923 när Elise för första gången tackar ja till en av alla förfrågningarna, den från gruvarbetarna i [[Grängseberg]] och bryter sin passivitet. Arbetarna var under denna tid plågade av stor [[arbetslöshet - Sverige|arbetslöshet]] och de som hadde fast jobb var ständigt oroade för framtiden. Under sina föreläsningar målade hon upp situationen som hon kände genom sin mångåriga kontakt med nordiska arbetarhem, genom otaliga människor i nöd, men även genom tidningarnas rättsnotiser om misslyckade fosterfördrivningar, om kvinnor som tagit livet av sina barna och [[änglamakerskor]] som seglade i okunskapens kölvatten.

Under senare delen av 20-talet inser Elise att [[preventivlagen]] är ett stort problem i kampen mot okunnigheten och misären. Å ena sidan gör lagen det straffbart att sprida könssjukdomar men å andra sidan förbjuder de upplysning om hur man skall undvika dessa. Sexualupplysning var förbjuden och läkare fick inte informera sina patienter om hur sjukdomarna kunde undvikas. Tom. film från utlandet censurerades om den innehöll nåt som kunde uppfattas som sexualupplysning. Allt detta medan ungdomen i skolan fick spendera tiden med att lära sig olika passager ur bibeln och ibland få förmaningar om att vara sedliga och hålla på sig. Elise mfl gick samman med frisinnade läkare och tryckte flygblad med information som spreds och bedrev föreläsningar i smyg med hjälpa av [[ungsocialister]], [[syndikalister]], [[Verdandiloger]] mfl.

Även [[fosterfördrivningslagen]] var en viktig del i arbetarnas enorm misär. Under 20-talet var 20% av patienterna på allmänna BB i stockholm diförda pga av "missfall". Alla inkomna med över 38 graders feber tillfrågades under en period av läkare under tystnadsplikt och då kom det fram att samtliga låtit framkalla missfallet, dvs gjort abort hos nån lurendrejare. Detta pga av att aborter var kriminaliserade.

: "Sexuallagarna var den gången inte bara typiska [[klasslagar]] utan även typiska könslagar, stiftade av riksdagens välbärgade män ''mot'' arbetarkvinnorna!" <ref>Ibid. s 144.</ref>

Elise kommer i kontakt med en konsvervativ läkare som hon visar sig dela en hel del synpunkter med. De båda hjälper många utsäpade arbetarkvinnor under årens gång. Elise släpar dem över hela landet så att de kan få sina aborter gjorda på ett säkert sätt och i vissa fall få bli steriliserade.

Mot slutet av 20-talet trappar hon upp sin föreläsningsverksamhet, men även den skriftliga propagandan. Hon skrev fler och fler artiklar i Brand men kompletterade även dessa med broschyrerna: [[Ottesen-Jensen, Elise: Ovälkomna barn : ett ord till kvinnorna|Ovälkomna barn]] och [[Ottesen-Jensen, Elise: Könslagarnas offer|Könslagarnas offer]]. Hon fick även redigera en egen sida i [[Tidning - Arbetaren|arbetaren]] som hon kallade "[[Vi kvinnor]]". Huvudredaktör för tidningen var vid den här tiden [[Frans Sverin]] och Albert arbetare för tillfället som utrikesredaktör. Utöver födelsekontroll och sexualupplysning så använde hon sidan till att angripa männens brist på förståelse av kvinnans betydelse i frihetskampen. Denna linje drev hon också i [[Stockholms Lokala Sammorganisation]] som hon var aktiv i. Återigen så inser hon att arbetarna inte automatiskt har nån bättre moral än borgarna. Hon provocerar med uttalanden som:

: "Ni står på mötena och ropar på frihet och jämlikhet och sedan går ni hem. Där stryker ni hela radikaliteten av er på dörmattan, svär om maten inte är färdig på minuten och lägger er på sofflocket. Ni låter henne som föder era barn, kläder och fostrar dem slava ensam hemma. Även om hon arbetar utanför hemmet."<ref>Ibid. s 148-49.</ref>

Elise ståndpunkter i "[[Vi kvinnor]]" fick stöd av kvinna under signaturen "Helga" som skrev fränt och rakt på sak. Denna kvinna levde i stor fattigdom och misär på ett litet torp i sörmland. Kvinnan var [[Moa Martinson]] och de båda kom att bli goda vänner. Elise hjälpte henne komma igång med sitt skrivande och under perioden 1923-24 skrev hon en uppsjö artiklar i [[Arbetaren]], [[Brand]] och en göteborgstidning<ref>Månne den syndikalistiska tidning som hon beskriver i "[[Martinson, Moa: Jag möter en diktare|Jag möter en diktare]]"?</ref> Efter konflikter inom [[Arbetaren]] så gjorde Elise sidan till en månatligt utkommande tidsskrift med samma namn. Här hadde Moa sin egen spalt under namnet "Madame Andersson". Tidskriften måste dock läggas ner efter tre år pga brist på pengar.

==Resor och självhjälp==

Under [[30-talets depression]] reste Elise runt och levde bland de fattiga arbetarhemmen i Värmlands [[Finnmarker]], i Härjedalens ödsliga, karja byggder och Norrlands milsvida skogar, bland gruvarbetarna och i de Bohusländska stenhuggardistrikten. På dagarna reste hon från plats till plats för att på kvällarna hålla föredrag och slutligen följa med kvinnorna hem till deras hem. Där man sammlades för att diskutera hur upplysningen skulle föras vidare. Hon börjar nu också i strid med lag och ordning att hjälpa kvinnor med inproving av pessar efter föreläsningarna. Hon lärde sig detta av en vänligt sinnad doktor. Det enda preventivmedel man dittils brukat annars var i princip det avbrutna sammlaget som [[Hinke Berggren]] predikat om tidigare.

Hon deltar även olika internationella möten och sammanslutningar. Bla [[Världsligan för Sexual reform på vetenskaplig basis]] där hon träffar många frisinnade forskare och läkare med enorma kunskaper. Men framförallt kommer hon i kontakt med arbetarflickan och radikalen [[Margaret Sanger]] under en konferans om preventivmedel anordnad av denna. Elise inspireras mycket av denna kvinnas arbete och de båda blir bra vänner. De kommer så småningom skapa en [[IPPF|International]] för organisering av födslokotroll på världsskala.

==RFSU==

Bara att fylla på.

==Om och av Ottar==
===Enskilda texter av Elise Ottesen-Jensen===
*[http://yelah.net/articles/ottar0423 Ungdomen och religionen], Brand (17/1926).
*[http://yelah.net/articles/ottar0416 Läkarevetenskapliga rön -ett monopol för de rika], Brand (02/1927).
*[http://yelah.net/articles/ottar0409 Hur kvinnorna vunno syndikalisternas strejk], Brand (47/1925).
*[http://yelah.net/articles/ottar0402 Kvinnan och staten], Brand (09/1926).
*[http://yelah.net/articles/ottar0326 Lagen och samvetet], Brand (01/1926).
*[http://yelah.net/articles/ottar0319 Kvinnornas plats i samhället], Brand (23/1926).
*[http://yelah.net/articles/ottar0312 En tioårig mor], Brand (6/1926).
*[[Ottesen-Jensen, Elise: Kooperativa kvinnogillen|Kooperativa kvinnogillen]] ingår i ''Vi kvinnor'', 1925.
*Förord till Hilde Singers ''Tvångssteriliseringen i tredje riket'' utgiven 1936.

===Tidningar och kollumner Elise Ottesen-Jensen redigerat===
*''[[Vi kvinnor]]'' i arbetaren.

*''[[Vi kvinnor]]'', en månatlig tidskrift.

===Böcker av Elise Ottesen-Jensen===
*[[Ottesen-Jensen, Elise: Ovälkomna barn : ett ord till kvinnorna|Ovälkomna barn : ett ord till kvinnorna]], Brand, 1926.
*[[Ottesen-Jensen, Elise: Könslagarnas offer|Könslagarnas offer]], Brand, 1928.
*[[Ottesen-Jensen, Elise: Människor i nöd - Det sexuella mörkrets offer|Människor i nöd - Det sexuella mörkrets offer]], Federativs, 1932.
*[[Ottesen-Jensen, Elise: Säg barnet sanningen|Säg barnet sanningen]], Liber, 1945.
*[[Ottesen-Jensen, Elise: Och livet skrev|Och livet skrev]], Bonniers Folkbibliotek, 1965.
*[[Ottesen-Jensen, Elise: Livet skrev vidare|Livet skrev vidare]], Bonniers, 1966.
*[[Ottesen-Jensen, Arbetarrörelsen - männens eller mänsklighetens rörelse?|Arbetarrörelsen - männens eller mänsklighetens rörelse?]], Bonniers, 1980.

===Om Elise Ottesen-Jensen===
* Mankell, Henning: ''[[Mankell, Henning: Älskade syster|Älskade syster]]'', 1986. En pjäs.
*Hackzell, Siv: ''[[Hackzell, Siv: Levande livsverk : Elise Ottesen-Jensen och RFSU|Levande livsverk : Elise Ottesen-Jensen och RFSU]]'', Riksförb. för sexuell upplysning, 1986.
* Cindy Larsen: ''[http://yelah.net/articles/omottar0305 Om Elise Ottesen-Jensen]'', Yelha.net, 2001.

==Noter==
<references/>

Elise Ottesen-Jensen

2007-07-25T08:49:42Z

Ludvig:

[[Bild:Elise_ottar_1.jpg|Elise föreläser|right]]'''Elise Ottesen-Jensen''' föddes 2 januari 1886 i Høyland, utanför Stavanger i Rogaland fylke i Norge, död 4 september 1973 i Stockholm.

''Ottar'' som hon kallas i folkmun är mest känd för sitt enorma sexualupplysningsarbete bland arbetarna. Hon grundade [[RFSU]] och rest land och rike runt med sina upplysningsturneer. Allt ifrån fullsatta folketshus till små skogshuggarkojor i norrlands djupaste skogar avverkade hon i en rasande takt. Hon kämpade med tänder och klor mot efterbliven lagstiftingen, institutionerna, kyrka och invanda fördomar som gjorde livet för många arbetarkvinnorna till ett helvete. Det var framförallt familjeplanering det gällde. Hur man kan begränsa antalet födslar. Ju fler oönskade ungar desto fler munnar att mätta med en knaper lön. Ju fler oönskade ungar ju fler undermåliga aborter med risk för kvinnans liv och hälsa. Ottar talde om hur man kunde begränsa sina födslar med hjälp av preventivmedel och hur dessa skulle användas. Hon hjälpte även de intresserade kvinnorna med att prova ut pessar. Allt detta var i högsta grad olagligt under det tidiga 1900-talet och duster med lag och ordning blev många.

''Ottar'' och hennes [[RFSU]] blev så småningom allt mer en institution i det svenska [[folkhemmet]]. Deras och många andras kamp var så framgångsrik att samhället förändrades. Lagar föll, staten började planera sin befolknings tillväxt rationellare, nya institutioner upprättades och utbildningar förändrades. Stat och kommun tog över mycket av det RFSU skapat och förde in det i förvaltningen. Även själva RFSU som sådant blev allt mer en hjälpande kugge i statsmaskineriet.

Den senare delen av sitt liv arbetade hon mycket på det internationella planet med resor runt om i världen för att hjälpa till med upplysningen. Hon deltog med stort engagemang i sexualupplysningsinternationalen [[IPPF]] där hon även satt som president en period.

Hon är även känd från sina unga år som frihetlig socialistisk agitator och organisatör. Till en början skrev hon artiklar och hjälpte till med notiser på den vänsterradikala nationalistiska tidning ''Nidaros''. Gick så småningom över till norska ''Ny Tid'' som var socialdemokraternas tidning. Men det var först när hon träffade sin blivande livskamrat [[Albert Jensen]] och därmed den (svenska) [[Syndikalisterna|syndikalistiska]]/[[Ungsocialisterna|ungsocialistiska]] rörelsen som hon fullt ut fick upp ögonen för samhällets orättvisor och missförhållanden och dess rötter. Hon var under 1900-tales första hälft en flitig skribent i både [[Arbetaren]] och [[Brand]]. (in med [[tranmael]] o den succesiva utvecklingen till "frihetliga åskådningen")

==Uppväxt==
Elise var det 17:e barnet i ordning men inte för den skull det sista modern Karen Essendrop födde fram. Fadern Immanuel Ottesen var prost och uppväxten präglas av den konservativa prästgårdsmiljön i det lilla Norska samhället Høyland där man höll sig bokstavligen till bibelns ord. Uppväxten upplever hon som till största delen lycklig men hon får också en djup förståelse av hur moralism och konservatism slår hårt mot just kvinnor.

Som ung kvinna blir det dax att skaffa sig ett yrke. Elise bestämmer sig efter samrådan med sin syster Karen, som är ingift i en släkt med flera läkare, att försöka utbilda sig till tandläkare. En faster har testamenterat en liten summa pengar till Elise och genom att bo hemma och pendla till [[Stavanger]] varje dag så skulle det kunna gå. Det blir en hård tid där hon reser sju på morgonen och kommer hem sju på kvällarna. Under sin tid i Stavanger inträffar [[Unionskrisen 1905|1905´s unionskris]].

Tandläkarutbildningen får ett dramtiskt slut när Elise´s händer sargas svårt i en explosion i laboratoriumet. Hon blir av med två tummar, ett pekfinger och de andra fingrarna blir svårt sargade. Hon tvingas till en lång sjukhusvistelse på Lovisenberg utanför Oslo.

==Den unga==
Efter den tragiska olyckan måste ny livsbana sökas. Hon utbildar sig så småningom till riksdagsstenograf men hamnar istället som sekreterare hos en konsul i [[Trondheim]]. Det kneget suger så mycket att hon säger upp sig och tänker resa hem. I [[Trondheim]] upprullas just då en stor militärskandal och Elise går på rättegångarna. Hon upprörs över hur officerarna använt allmänna medel till privata nöjen. Utanför rättsalarna springer hon på en bekant från sällskapslivet. Håkan Löken heter han och är redaktör för den vänsterradikala tidningen Nidaros med norsk-norkskt program: Ren flagga, nystavning, naturresusersna år norrmännen osv. Elise är uppörd och undrar hur han kan strosa runt i stillan ro istället för att sitta i rätten och bevaka. "Skriv själv, medan ni är så upprörd!" tyckte han. Det gör hon och dan efter erbjuds hon plats på tidningen. Hon får syssla med mötesbevakning, stenografering av telegram från Telegrambyrån mm.

Under det förestående valet så närvarar Elise på de flesta valmöten och inser att det är socialdemokraterna som har rätt. Naturresuserna ska inte tillhöra varken norska eller utländska kapitalister. Nej det borde tillhöra folket via staten. Och som ett brev på posten så erbjuder redaktören för [[Norska Ny Tid|Ny Tid]], sossarnas tidning, henne en fast tjänst. Det här föll dessutom samman med att hela journalistkåren vid Nidaros gick ut i strejk mot sin redaktör.

: "Jag ville ha rättvisa. Jag ville inte att några skulle slita och fara illa, medan andra latade sig på deras bekostnad. Möjligheten till utvecklingen av inneboende anlag skulle vara lika för alla. Det fick inte finnas hungriga människor och trasiga barn. Men så långt som till verkliga [[marxistiska]] studier kom jag aldrig. Såtillvida blev jag aldrig en troende som följde partiet i vått och torrt. Jag hadde redan som barn fått betala dyrt för min tankefrihet. Men att den internationella arbetarrörelsen var enda vägen till fred tvivlade jag inte ett ögonblick på."<ref>Ottesen-Jensen, Elise: ''[[Ottesen-Jensen, Elise: Och livet skrev|Och livet skrev]]'', 1965, s 75-76.</ref>

Elise kommer mot slutet av sin period i [[Trondheim]] under [[Martin Tranmael]]´s inflytande. Han hadde precis kommit hem ifrån [[USA|amerikat]] där han deltagit i [[IWW]] rörelsen. Han förespråkade direkt aktion. Man skulle inte vänta på vad parlamentet gjorde. Den verkliga slagkraften låg på arbetsplatsen. Detta var något nytt för de unga radikalen Elise som började delta i arbetet med att bygga upp den [[fackopposition]] som Tranmael tog initativ till.

Elsie hamnar så småningom i Bergen som journalist på [[Arbeidet]]. Här kommer hon i kontakt med textilarbeterskorna vid [[Tangens gardinfabriker]] som hon försöker organisera. Hon delar flygblad utanför fabrikerna och kallar till organisationsmöte i folketshus. Kvinnorna på mötet startar en organisation men förbjuds av arbetsköparn att gå till folketshus igen. Elise hyr då istället frälsningsarmens lokaler vilket bara leder till att bolagsherrarna kallar upp alla arbeterskorna en och en till kontoret där då får ingå personliga kontrakt där de lovar att aldrig organisera sig. Detta första organiseringsförsök är bara ett av många som hon sedan delatar i. I ett av de mer spektakulära organiseras hemmbiträden eller tjenestepikene, som de kallades på den tiden. Detta mötte hårt motstånd och plötsligt vart herrskapskvinnornas rop på kvinnosolidaritet som bortblåst.

Elise får i kontakten med arbetarkvinnorna upp ögonen deras specifika problem i kampen för brödet. Hemarbete, barn och struliga karlar gör deras liv till en utdragen plåga och lägger dessutom käppar i hjulen för deras egen organisering. En del arbetarkvinnor börjar komma till Elise med sina problem och frågor. Och det handlade inte främst om freden eller fackföreningarna utan ofta om [[sexualfrågan i Norge|sexualfrågan]]. Elise var ju då bara en ung kvinna, dessutom från helt andra förhållanden än knegarna. Hon lever inte deras liv, hon är journalist/aktivist. Men en del av kvinnorna ser henne som en auktoritet och hon börjar försöka hitta svar på deras frågor. I detta sökande stöter hon på "''[[Forel, August: die sexuelle Frage|die sexuelle Frage]]''" av [[August Forel]].

: "Boken öppnade fönstret till en ny värld, en värld där man kunde se bakgrunden till så mycket av det som för oss såg ut som resultatet av dåliga människors handlingar. Här fick vi läsa om alkoholfrågan, om den bristande harmonin och okunnigheten i sexualfrågan, om avvikelser i den sexuella driften, om vad den sociala miljön spelar för roll för psykiska rubbningar och mycket, mycket annat. Man kände sig så liten på något sätt, man kände sig skamsen för att man hadde dömt och så tacksam för att man inte haft dessa olyckliga människors fresterlser. Tänk så många oanade faror och fällor som man inte tidigare haft en aning om."<ref>Ibid. s 80.</ref>

Vis av de nya insikterna hjälper hon en arbetarkvinna förstå att hennes karl som kladdar på småflickor bara är ett offer för sin avvikande drift och omständigheterna. Det är inte kvinnans fel eller mannens ondska utan det är mannen som är sjuk och behöver vård, förklarar Elise. Kvinnan faller i hennes armar gråtandes."''Det var första gången jag kände glädjen av att ha uträttat någonting utanför mig själv''" berättar Elise i ''"[[Ottesen-Jensen, Elise: Och livet skrev|Och livet skrev]]"''. Det är här den unga prästdottern tar sina första steg i sitt korståg mot den på sexualiteten grundade misären och förtrycket. För att rädda och hjälpa.

==Den radikala==
[[Bild:Elise_ottar_alber_Jensen.jpg|thumb|right]]
: "1913. Folkets hus A-sal i Bergen är fylld till bristningsgränsen. Folk står långt ner i trapporna. Det skall vara antimilitaristiskt diskussionsmöte. General Morgenstierne har ställt upp för militären. Antimilitaristerna har hämtat en svensk talare som f.n. turnerar i Norge."<ref>Ibid. s 88.</ref>

Talaren heter [[Albert Jensen]] och är välkänd bland de norska knegarna för sina insatser under [[Unionskrisen 1905|unionskrisen 1905]]. Under mobiliseringen reste han utmed den svenska gränsen (under täcknamnet [[Didrik Stigman]]) och uppmanade soldaterna att inte skjuta på sina norska kamrater. Elise satt precis under talarstolen som refferent för [[Arbeidet]]. Senare under natten när Elise sitter på redaktionen och skriver refferat knackar Albert på. Han undrar om hon behöver hjälp med nåt. Svenskan är ju inte alltid så lätt att förstå. Efter detta möte håller de kontaken brevledes. Albert hadde för tillfället tagit på sig att redigera den norska syndikalistiska veckotidningen [[Norska Direkt Aktion|Direkt Aktion]]. Han behövde hjälp med språket och då ställde Elise upp.

Kontakten med de syndikalistiska (eller frihetliga som Elise beskriver dem) utgångspunkterna öppnade upp nya vyer. Elise som sett på arbetarklassen som automatiskt moraliskt högre stående och att allt knegare och deras representanter tog sig för därmed var rätt fick omvärdera. "''Vad hjälper det om arbetarna får makt i staten, om staten förtrycker allmänheten?''". Deras brevväxling gav uttryck för allt starkare känslor men utvecklades även till långa diskussioner där ett lärare-elev förhållande uppstod. Albert bombarderade Elise med otaliga böcker och pamfletter men störst intryck gjorde Krapotkins "''[[Krapotkin, Peter: Erövringen av brödet|Erövringen av brödet]]''", "''[[Krapotkin, Peter: Inbördes hjälp|Inbördes hjälp]]''", "''[[Krapotkin, Peter: Handen och hjärnans arbetare|Handen och hjärnans arbetare]]''".

De båda bestämmer sig slutligen för att tillbringa semstern 1914 tillsammans. Den förläggs till ett pensionat i Snekkersten i Danmark, dit Elise även bjuder sin syster Magnhild som studerade vid en hushållskola på Jylland. Elise har inte berättat för sin familj om Albert och ser fram imot att få sammanföra honom med systern. Vid ankomsten visar det sig dock att systern farit jävligt illa sedan de senast möttes. Hon hadde vänslat med en granpojke och blivigt gravid. Deras fader såg detta som en stor synd och skam för familjen som måste döljas till varje pris. Han skickar iväg den förtvivlade dottern till Danmark och ett hem för "fallna kvinnor". En plats dit döttrar som dragit skam över familjen genom sin utomäktenskapliga graviditet skickas för att i hemlighet föda barnet och sedan adoptera bort det.

Den unga systern, bara 16 år vid detta tillfälle, tvingas i sin ensamhet vanka runt på hemmet med ångest över sitt syndfulla leverne och dessutom i djupa kval över vad som kommer hända med henne under graviditeten. Hon hör ju skriken från de andra kvinnorna när det är deras tur att föda men hon har aldrig fått berättat för sig vad som kommer att ske. Månaderna går och tillslut föder hon sitt barn. Barnet blir en ljuspunkt i hennes i övrigt misäriga liv. När barnet sedan adopteras bort så blir hon helt knäckt.

Elise och Albert tar hand om och stödjer henne så gott de kan. Det räcker dock inte och några år senare tar hon livet av sig.

Tiden på Snekkersten var annars underbar för kärleksparet som nu beslutar att leva tillsammans. Men då bryter världskriget ut. Elise skriver att det är först nu hon helt bekänner sig till "nonparlamentismen", utomparlamentismen. Det är när hon med egna ögon får skåda hur den tyska arbetarrörelsen ställer upp på tyska statens sida i kriget trots att den franska arbetarrörelsen vill samarbeta och stoppa kriget. Elise beodras hem till Bergen av sin tidning och paret tar sig därmed tillbaks till Norge. Vistelsen blir dock inte långvarig. Albert som bedriver [[antimilitaristisk agitation]] utvisas av de norska myndigheterna till sverige där han redan har ett väntade fängelsestraff. Han lyckas dock lura den svenska polisen och tar sig till Danmark igen. Där möter Elise upp i februari 1915 och de sätter bo.

I Danmark träffar de på en massa radikaler som drivits ut ur Ryssland pga frihetskampen där. [[Bolsjeviker]], [[mensjeviker]] och [[anarkister]] mm. Det är stora arbetslöshets demonstrationer och Elise och [[Albert Jensen|Albert]] är involverade i den syndikalistiska rörelsen som utsätts av repression för dess [[antimilitarism]]. De hjälper flera flytkingar varav en är ungsocialisten [[Augustin Souchy]]. Elise blir under denna tid gravid men barnet dör.

Så en dag kommer [[1917 - Ryska revolutionen|revolutionen]] och alla deras flyktingvänner återvänder till Ryssland. Elise och Albert grälar om vad den innebär. Allt eftersom revolutionen slår över i diktaturbygge så svänger Elise över till Alberts syn. '''Ingen revolution utan frihet.'''

1919 utvisas paret från Danmark efter att ett brev adresserat till Albert hamnat hos en rederiägare med samma namn. Brevet uppmanar Albert att anordna demonstrationer mot Mannerheim som precis varit på besök i Sverige efter sin seger och tillika massmord i det [[1917-18 - Finska revolutionen|Finska klasskriget]]. När de stiger av i Malmö plockar snuten in Albert och sätter honom i fängelse för sin tidigare agitation i Sverige.

Elise skaffar lägenhet på söder och hänger runt med en massa flyktingar främst från [[1918-19 - Revolution och rådsrepublik i Ungern|Ungern]] och [[1917-18 - Finska revolutionen|Finnland]]. De får bla ett långt besök av [[Alexander Schapiro|Schapiro]], [[Peter Krapotkin|Krapotkin]]s sekreterare under många år, som anlände med anarkisterna [[Emma Goldman]] och [[Alexander Berkman]]. Alla bittra efter vad de upplevt när de återvänt till Ryssland efter [[1917 - Ryska revolutionen|revolutionen]] och tvingats fly igen.

==Sexualupplysning och kampen mot könslagarna==
De oroliga åren hadde tagit hårt på Elises hälsa. Pojkens död, sin faders bortgång, utvisningarna, Alberts fängelsevistelser, hårt arbetet och ensamhet gav henne tillslut magsår. Hon hamnade i ett tillstånd där hon bara satt hemma passiv utöver de artiklar hon skrev för [[Brand]] och telefonkorrespondenser med pressbyrån i Norge.

Hennes texter i [[Brand]] ledde dock till att olika [[ungsocialistiska klubbar]] och [[Lokala Sammorganisationer]] ute i landet ville ha henne till att komma och hålla föredrag. Året är 1923 när Elise för första gången tackar ja till en av alla förfrågningarna, den från gruvarbetarna i [[Grängseberg]] och bryter sin passivitet. Arbetarna var under denna tid plågade av stor [[arbetslöshet - Sverige|arbetslöshet]] och de som hadde fast jobb var ständigt oroade för framtiden. Under sina föreläsningar målade hon upp situationen som hon kände genom sin mångåriga kontakt med nordiska arbetarhem, genom otaliga människor i nöd, men även genom tidningarnas rättsnotiser om misslyckade fosterfördrivningar, om kvinnor som tagit livet av sina barna och [[änglamakerskor]] som seglade i okunskapens kölvatten.

Under senare delen av 20-talet inser Elise att [[preventivlagen]] är ett stort problem i kampen mot okunnigheten och misären. Å ena sidan gör lagen det straffbart att sprida könssjukdomar men å andra sidan förbjuder de upplysning om hur man skall undvika dessa. Sexualupplysning var förbjuden och läkare fick inte informera sina patienter om hur sjukdomarna kunde undvikas. Tom. film från utlandet censurerades om den innehöll nåt som kunde uppfattas som sexualupplysning. Allt detta medan ungdomen i skolan fick spendera tiden med att lära sig olika passager ur bibeln och ibland få förmaningar om att vara sedliga och hålla på sig. Elise mfl gick samman med frisinnade läkare och tryckte flygblad med information som spreds och bedrev föreläsningar i smyg med hjälpa av [[ungsocialister]], [[syndikalister]], [[Verdandiloger]] mfl.

Även [[fosterfördrivningslagen]] var en viktig del i arbetarnas enorm misär. Under 20-talet var 20% av patienterna på allmänna BB i stockholm diförda pga av "missfall". Alla inkomna med över 38 graders feber tillfrågades under en period av läkare under tystnadsplikt och då kom det fram att samtliga låtit framkalla missfallet, dvs gjort abort hos nån lurendrejare. Detta pga av att aborter var kriminaliserade.

: "Sexuallagarna var den gången inte bara typiska [[klasslagar]] utan även typiska könslagar, stiftade av riksdagens välbärgade män ''mot'' arbetarkvinnorna!" <ref>Ibid. s 144.</ref>

Elise kommer i kontakt med en konsvervativ läkare som hon visar sig dela en hel del synpunkter med. De båda hjälper många utsäpade arbetarkvinnor under årens gång. Elise släpar dem över hela landet så att de kan få sina aborter gjorda på ett säkert sätt och i vissa fall få bli steriliserade.

Mot slutet av 20-talet trappar hon upp sin föreläsningsverksamhet, men även den skriftliga propagandan. Hon skrev fler och fler artiklar i Brand men kompletterade även dessa med broschyrerna: [[Ottesen-Jensen, Elise: Ovälkomna barn : ett ord till kvinnorna|Ovälkomna barn]] och [[Ottesen-Jensen, Elise: Könslagarnas offer|Könslagarnas offer]]. Hon fick även redigera en egen sida i [[Tidning - Arbetaren|arbetaren]] som hon kallade "[[Vi kvinnor]]". Huvudredaktör för tidningen var vid den här tiden [[Frans Sverin]] och Albert arbetare för tillfället som utrikesredaktör. Utöver födelsekontroll och sexualupplysning så använde hon sidan till att angripa männens brist på förståelse av kvinnans betydelse i frihetskampen. Denna linje drev hon också i [[Stockholms Lokala Sammorganisation]] som hon var aktiv i. Återigen så inser hon att arbetarna inte automatiskt har nån bättre moral än borgarna. Hon provocerar med uttalanden som:

: "Ni står på mötena och ropar på frihet och jämlikhet och sedan går ni hem. Där stryker ni hela radikaliteten av er på dörmattan, svär om maten inte är färdig på minuten och lägger er på sofflocket. Ni låter henne som föder era barn, kläder och fostrar dem slava ensam hemma. Även om hon arbetar utanför hemmet."<ref>Ibid. s 148-49.</ref>

Elise ståndpunkter i "[[Vi kvinnor]]" fick stöd av kvinna under signaturen "Helga" som skrev fränt och rakt på sak. Denna kvinna levde i stor fattigdom och misär på ett litet torp i sörmland. Kvinnan var [[Moa Martinson]] och de båda kom att bli goda vänner. Elise hjälpte henne komma igång med sitt skrivande och under perioden 1923-24 skrev hon en uppsjö artiklar i [[Arbetaren]], [[Brand]] och en göteborgstidning<ref>Månne den syndikalistiska tidning som hon beskriver i "[[Martinson, Moa: Jag möter en diktare|Jag möter en diktare]]"?</ref> Efter konflikter inom [[Arbetaren]] så gjorde Elise sidan till en månatligt utkommande tidsskrift med samma namn. Här hadde Moa sin egen spalt under namnet "Madame Andersson". Tidskriften måste dock läggas ner efter tre år pga brist på pengar.

==Resor och självhjälp==

Under [[30-talets depression]] reste Elise runt och levde bland de fattiga arbetarhemmen i Värmlands [[Finnmarker]], i Härjedalens ödsliga, karja byggder och Norrlands milsvida skogar, bland gruvarbetarna och i de Bohusländska stenhuggardistrikten. På dagarna reste hon från plats till plats för att på kvällarna hålla föredrag och slutligen följa med kvinnorna hem till deras hem. Där man sammlades för att diskutera hur upplysningen skulle föras vidare. Hon börjar nu också i strid med lag och ordning att hjälpa kvinnor med inproving av pessar efter föreläsningarna. Hon lärde sig detta av en vänligt sinnad doktor. Det enda preventivmedel man dittils brukat annars var i princip det avbrutna sammlaget som [[Hinke Berggren]] predikat om tidigare.

Hon deltar även olika internationella möten och sammanslutningar. Bla [[Världsligan för Sexual reform på vetenskaplig basis]] där hon träffar många frisinnade forskare och läkare med enorma kunskaper. Men framförallt kommer hon i kontakt med arbetarflickan och radikalen [[Margaret Sanger]] under en konferans om preventivmedel anordnad av denna. Elise inspireras mycket av denna kvinnas arbete och de båda blir bra vänner. De kommer så småningom skapa en [[IPPF|International]] för organisering av födslokotroll på världsskala.

==RFSU==

Bara att fylla på.

==Om och av Ottar==
===Enskilda texter av Elise Ottesen-Jensen===
*[http://yelah.net/articles/ottar0423 Ungdomen och religionen], Brand (17/1926).
*[http://yelah.net/articles/ottar0416 Läkarevetenskapliga rön -ett monopol för de rika], Brand (02/1927).
*[http://yelah.net/articles/ottar0409 Hur kvinnorna vunno syndikalisternas strejk], Brand (47/1925).
*[http://yelah.net/articles/ottar0402 Kvinnan och staten], Brand (09/1926).
*[http://yelah.net/articles/ottar0326 Lagen och samvetet], Brand (01/1926).
*[http://yelah.net/articles/ottar0319 Kvinnornas plats i samhället], Brand (23/1926).
*[http://yelah.net/articles/ottar0312 En tioårig mor], Brand (6/1926).
*[[Ottesen-Jensen, Elise: Kooperativa kvinnogillen|Kooperativa kvinnogillen]] ingår i ''Vi kvinnor'', 1925.
*Förord till Hilde Singers ''Tvångssteriliseringen i tredje riket'' utgiven 1936.

===Tidningar och kollumner Elise Ottesen-Jensen redigerat===
*''[[Vi kvinnor]]'' i arbetaren.

*''[[Vi kvinnor]]'', en månatlig tidskrift.

===Böcker av Elise Ottesen-Jensen===
*[[Ottesen-Jensen, Elise: Ovälkomna barn : ett ord till kvinnorna|Ovälkomna barn : ett ord till kvinnorna]], Brand, 1926.
*[[Ottesen-Jensen, Elise: Könslagarnas offer|Könslagarnas offer]], Brand, 1928.
*[[Ottesen-Jensen, Elise: Människor i nöd - Det sexuella mörkrets offer|Människor i nöd - Det sexuella mörkrets offer]], Federativs, 1932.
*[[Ottesen-Jensen, Elise: Säg barnet sanningen|Säg barnet sanningen]], Liber, 1945.
*[[Ottesen-Jensen, Elise: Och livet skrev|Och livet skrev]], Bonniers Folkbibliotek, 1965.
*[[Ottesen-Jensen, Elise: Livet skrev vidare|Livet skrev vidare]], Bonniers, 1966.
*[[Ottesen-Jensen, Arbetarrörelsen - männens eller mänsklighetens rörelse?|Arbetarrörelsen - männens eller mänsklighetens rörelse?]], Bonniers, 1980.

===Om Elise Ottesen-Jensen===
* Mankell, Henning: ''[[Mankell, Henning: Älskade syster|Älskade syster]]'', 1986. En pjäs.
*Hackzell, Siv: ''[[Hackzell, Siv: Levande livsverk : Elise Ottesen-Jensen och RFSU|Levande livsverk : Elise Ottesen-Jensen och RFSU]]'', Riksförb. för sexuell upplysning, 1986.
* Cindy Larsen: ''[http://yelah.net/articles/omottar0305 Om Elise Ottesen-Jensen]'', Yelha.net, 2001.

==Noter==
<references/>

Diskussion:Kritiken av aktivism 2001-2002

2007-07-25T07:06:09Z

Ludvig:

Finns debattartiklarna mellan Sonia och SAM på nätet?--[[Användare:Iammany|iammany]] 19 maj 2007 kl. 00.35 (CEST)

Japp. Det fanns, jag har nu länkat dem.--[[Användare:Ludvig|Ludvig]] 25 juli 2007 kl. 09.06 (CEST)

Diskussion:Kritiken av aktivism 2001-2002

2007-07-25T07:05:33Z

Ludvig:

Finns debattartiklarna mellan Sonia och SAM på nätet?--[[Användare:Iammany|iammany]] 19 maj 2007 kl. 00.35 (CEST)

Japp. Det fanns, jag har nu länkat dem.

Kritiken av aktivism 2001-2002

2007-07-25T07:04:59Z

Ludvig: /* Texterna i diskussionen */

Den 18 juni 1999 organiserade ''[[Reclaim the Streets]]'' och ''Earth First!'' en "global aktionsdag mot kapitalismen", som kallades för J18. I hundratals städer jorden över genomfördes aktioner mot ländernas finanscentra. I London ockuperade tiotusentals aktivister city och stängde ner börserna och bankerna för en dag. I efterdyningarna av aktionsdagen så producerade några londonaktivister en pamflett vid namn ''Reflections on June 18th'', i den fanns en text som hette ''Ge upp aktivismen''. Den startade en diskussion i den utomparlamentariska aktiviströrelse som växt fram under 90-talet i Storbritannien (och även i Sverige).

Diskussionen handlade i korta drag om att det inte räcker att göra aktioner och landsätta kampanjer för att störta något så komplext som kapitalismen. Aktivister kan skada enskilda företag genom aktioner, men det går inte att konfrontera kapitalismen på samma sätt. Kapitalismen handlar inte bara om banker och storbolag, utan är en social relation som löper genom hela samhället.

Det fanns även kritik mot den roll som aktivister tar på sig som experter på samhällsomvandling, att de drar på sig "en aktivistmentalitet". Att "folk tänker på sig själva i huvudsak som aktivister och tillhörande en vidare aktivistgemenskap" (från ''Ge upp aktivismen''). Ett svar på detta i tidningen ''The Bad Days Will End!'' säger att aktivistrollen inte är något man kan tänka bort, att det är en ''social roll'' som uppstår genom "komplicerade samhälleliga processer". J. Kellstadt skriver:

<blockquote>Faktum är att även människorna i de olika grupperna som försöker utveckla ett "anti-aktivistiskt" och "anti-politiskt" förhållningssätt till den antikapitalistiska revolutionen – från [[Kamunist_Kranti|KK/Collectivities]] i Faridabad i Indien till Insubordinate Collective i Baltimore – är ''på en och samma gång'' arbetare och "icke-arbetare", arbetare och "aktivister", till och med arbetare och – bevare mig väl! – ''intellektuella''. Och det mest farliga för människor i den positionen är att förlora synen på sin fundamentalt ''kluvna'' natur, sin "dubbla" samhälleliga existens, och låtsas att man "bara" är arbetare. För då kommer de verkligen inte att ha några sätt att hålla koll på sin "andra" sida och dess inneboende elitistiska potential. Och då skulle de skapa ett nytt lager av sociala eliter – den här gången under rubriken "anti-aktivistisk", "autentisk", "icke-alienerad", de "riktiga" proletärerna. Och all den gamla skiten kommer att flöda tillbaka igen. (från ''Anti-aktivismens nödvändighet och omöjlighet'')</blockquote>

I Sverige översattes ''Ge upp aktivismen'' av ''[[Stockholms Autonoma Marxister]]'' och gavs ut som fotokopierat häfte 2001 tillsammans med efterskriften ''Bortom aktivismen'' och ''Vi är inga kampanjnissar''. Häftet provocerade fram en diskussion i tidningen ''Arbetaren'' mellan anarkafeministen Sonia Hedstrand och ''Stockholms Autonoma Marxister'' 2001-2002.

==Texterna i diskussionen==
*[http://www.motkraft.net/index.php?view=text&id=48 Andrew X: ''Ge upp aktivismen'']
*[http://www.motkraft.net/index.php?view=text&id=165 Andrew X: ''Ge upp aktivismen II - Bortom aktivismen'']
*[http://www.riff-raff.se/7/antiaktivismen.php J. Kellstadt/The Bad Days Will End!: ''Anti-aktivismens nödvändighet och omöjlighet''] [http://www.motkraft.net/index.php?view=text&id=312 Länk 2]
*[http://www.geocities.com/antagonism1/undercurrent/direct.html Undercurrent: ''Practice and Ideology in the Direct Action Movement''] [http://www.geocities.com/kk_abacus/ioaa/pracideo.html Länk 2] [http://libcom.org/library/practice-ideology-direct-action-movement-undercurrent-8 Länk 3]
*[http://www.motkraft.net/index.php?view=text&id=48 Heinz Schenck: ''Vi är inga kampanjnissar'']
*[http://www.motkraft.net/index.php?view=file&id=7 Stockholms Autonoma Marxisters häfte (med några av ovanstående texter)]
*[http://www.arbetaren.se/2001/48/debatt.html Sonia Hedstrands inlägg ''"Auktoritär marxism"'' i Arbetaren nr 48, 2001]
*[http://www.arbetaren.se/2001/51-52/debatt.html Nathan Hamelbergs replik ''"Kvinnokamp är klasskamp"'' i Arbetaren nr 51-52, 2001]

Gilles Dauvé

2007-07-25T06:37:12Z

Ludvig: La till lite grejor.

'''Gilles Dauvé''' (som också har skrivit under psuedonymet '''Jean Barrot''') är en fransk politisk teoretiker. Han är mest känd för att tillsammans med bland andra [[François Martin]] och [[Karl Nesic]] ha utvecklat [[ultravänster]]/vänsterkommunistisk teori, framför allt den italienska strömningen kring [[Amadeo Bordiga]] (och tidskriften ''[[Invariance]]''), den tysk-holländska [[rådskommunism]]en och franska strömningar som de kring [[Socialisme ou Barbarie]] och [[Situationistiska Internationalen]]. Ger numera ut nyhetsbrevet [[troploin]].

På svenska finns antologin ''[[Vägrandets dynamik]]'', utgiven av [[riff-raff]] 2004, samt texter i internetpublikationen ''[[för kommunism]]''.

== Se också ==
* [[Ultravänster]]n
* [[Kommunisering]]
* [[La Banquise]]
* [[Troploin]]

== Externa källor ==
* [http://www.geocities.com/forkommunism/ för kommunism]
* [http://www.riff-raff.se/vd/ Vägrandets dynamik]
* [http://troploin0.free.fr/ troploin]

1909 - Storstrejken

2007-03-07T20:21:18Z

Ludvig:

Generalstrejken hade sin upprinnelse i ett antal utspridda strejker, som försökte medlas av staten. Staten misslyckades med medlingen vilket innebar att strejkerna fortsatte och även till att SAF deklarerade lock-out i de sektorer som var påverkade och hotade med en allmän lock-out för samtliga industrier. 26:e juli utvidgade SAF lock-outen till sågverken och textilindustrin och den 2:a augusti även till järnverken och järngruvorna. Detta innebar att totalt 80000 män var lockoutade. Den 27:e juli hade LO beslutat att situationen krävde hårda nypor och beslutade om generalstrejk från och med 4:e augusti. Händelseföljden var alltså: lokala strejker->lock-out i vissa sektorer->generalstrejk.

Den svenska generalstrejken 1909 höll på i en månad och 300000 av de 500000 arbetare som var involverade i produktion och transport deltog i strejken. Både arbetsköparsidan och LO trodde att de skulle vinna. LO vek sig i slutändan ovillkorligt.

1909 - Storstrejken

2007-03-07T20:20:48Z

Ludvig: Ny sida: Generalstrejken hade sin upprinnelse i ett antal utspridda strejker, som försökte medlas av staten. Det innebar att strejkerna fortsatte och även till att SAF deklarerade lock-out i de s...

Generalstrejken hade sin upprinnelse i ett antal utspridda strejker, som försökte medlas av staten. Det innebar att strejkerna fortsatte och även till att SAF deklarerade lock-out i de sektorer som var påverkade och hotade med en allmän lock-out för samtliga industrier. 26:e juli utvidgade SAF lock-outen till sågverken och textilindustrin och den 2:a augusti även till järnverken och järngruvorna. Detta innebar att totalt 80000 män var lockoutade. Den 27:e juli hade LO beslutat att situationen krävde hårda nypor och beslutade om generalstrejk från och med 4:e augusti. Händelseföljden var alltså: lokala strejker->lock-out i vissa sektorer->generalstrejk.

Den svenska generalstrejken 1909 höll på i en månad och 300000 av de 500000 arbetare som var involverade i produktion och transport deltog i strejken. Både arbetsköparsidan och LO trodde att de skulle vinna. LO vek sig i slutändan ovillkorligt.

Användare:Ludvig

2007-03-07T20:05:44Z

Ludvig:

Ludvig är ett mansnamn med gammalt tyskt ursprung (Hluodwic). Det är bildat av en förled med osäker betydelse, möjligtvis hlut - "berömd", och efterleden wig - "krigare".

Jag är vare sig berömd eller krigare.

Användare:Ludvig

2007-03-07T20:05:29Z

Ludvig: Ny sida: Ludvig eller Ludwig är ett mansnamn med gammalt tyskt ursprung (Hluodwic). Det är bildat av en förled med osäker betydelse, möjligtvis hlut - "berömd", och efterleden wig - "krigare"....

Ludvig eller Ludwig är ett mansnamn med gammalt tyskt ursprung (Hluodwic). Det är bildat av en förled med osäker betydelse, möjligtvis hlut - "berömd", och efterleden wig - "krigare".

Jag är vare sig berömd eller krigare.

IWW i Sydafrika - 1910-1921

2007-03-07T20:01:06Z

Ludvig: Ny sida: Den sydafrikanska industrialiseringen påbörjades i och med upptäckten av diamanter i Kimberley 1867 och guld i Witwaterstrand 1886. 1911 strejkade Johannesburgs spårvagnsförare och de...

Den sydafrikanska industrialiseringen påbörjades i och med upptäckten av diamanter i Kimberley 1867 och guld i Witwaterstrand 1886.

1911 strejkade Johannesburgs spårvagnsförare och de riktade sig mot en impopulär inspektör. Strejken vanns på en dag. Johannesburgs kommunstyrelse påbörjade därefter en utfrågning om strejken eftersom den inte följt de restriktiva arbetslagarna. Efter att IWW bojkottat utfrågningarna sparkades två spårvagnsförare från IWW. Därmed bröt ännu en strejk ut och strejkbrytare kallades in som skyddades av polis. Barrikader sattes upp, sammandrabbningar med polisen förekom och allmänna möten förbjöds. Strejken bröts och sjuttio arbetare avskedades.

I juli 1913 bröt en stor strejk ut bland vita arbetare i hela Witwaterstrand. Tjugofem personer dödades av polisen, vilket fick som konsekvens att strejkande arbetare och solidariska arbetare kravallade i Johannesburg.

I januari 1914 strejkade vita gruvarbetare.

I Kapstaden strejkade mer än 2000 arbetare för bättre löner och mot matexport 1919.

Arbetare i rörelse - Sydafrika

2007-03-07T19:38:17Z

Ludvig:

[[IWW i Sydafrika - 1910-1921]]

Arbetare i rörelse - Sydafrika

2007-03-07T19:37:55Z

Ludvig: skapat

[[IWW i Sydafrika - 1910-1921]]

Vår historia

2007-03-07T19:32:52Z

Ludvig:

Lite tjöt om vår historia i allmänhet o en massa smaskiga ingångar.

[[Arbetare i rörelse - Danmark]]

[[Arbetare i rörelse - Finland]]

[[Arbetare i rörelse - Frankrike]]

[[Arbetare i rörelse - Polen]]

[[Arbetare i rörelse - Sovjet]]

[[Arbetare i rörelse - Spanien]]

[[Arbetare i rörelse - Sverige]]

[[Arbetare i rörelse - Sydafrika]]

[[Arbetare i rörelse - Ungern]]

[[Arbetare i rörelse - USA]]

2000 - Fabriksockupation av Moulinex

2007-02-25T09:04:19Z

Ludvig: Begynnande berättelse.

Under parollen "du fric ou boum" ("pengar eller pang") ockuperade arbetarna vid Moulinex fabriken efter nedläggningsvarsel.

Arbetare i rörelse - Frankrike

2007-02-25T09:02:36Z

Ludvig:

[[1871 - Pariskommunen]]

[[1968 - Maj i Paris]]

[[2000 - Fabriksockupation av Cellatex]]

[[2000 - Fabriksockupation av Moulinex]]

2000 - Fabriksockupation av Cellatex

2007-02-25T09:00:56Z

Ludvig: En begynnande berättelse.

Arbetarna på Cellatex, i norra Frankrike, hotar i juli 2000 att spränga fabriken efter nedläggningsvarsel. Som en direkt konsekvens fick arbetarna 80000 franska franc utöver de lagliga skadestånden. Ett år efter ockupationen av Cellatex hade fler än tio mindre fabriker hotat att göra samma sak och fått liknande skadestånd.

Arbetare i rörelse - Frankrike

2007-02-25T08:57:17Z

Ludvig:

[[1871 - Pariskommunen]]

[[1968 - Maj i Paris]]

[[2000 - Fabriksockupation av Cellatex]]