Visa källa för 1867 - Inställt Ostvikskrig

De nordligaste norrlandsstäderna var bara förvuxna bondbyar och endast en stad, Umeå, hade mer än tvåtusen invånare. Skellefteå var minst av dem, samtidigt den näst minsta i landet, en typisk norrländsk trästad med knappt 450 invånare<a href="#slutnot22" id="not22"><sup>22</sup></a>.

Där var nöden nära att orsaka ett blodigt uppror<a href="#slutnot23" id="not23"><sup>23</sup></a>.

I staden fanns en arbetareförening, bildad 1866 som en kooperativ handelsrörelse i nära anslutning till det två år äldre kooperativa produktionsbolaget Skellefte ångsåg - detta i sin tur hade tillkommit som direkt svar på sågverksbaronernas hårda metoder. Men handelsboden kunde långt ifrån lösa hela arbetarbefolkningens svårigheter, på sin höjd lindra den värsta nöden för en del.

Hela hösten 1867 hade missnöjet vuxit mot den lokala nödhjälpskommitten som leddes av socknens herremän - de saknade helt förståelse för fattigfolkets svåra situation. Kommitten kritiserades öppet för principen att den vägrade dela ut "allmosor" till nödställda, sådan gratishjälp skulle endast ges av fattigvården.

Folk som fick något av kommitten forväntades betala, ge borgen eller utfora något slag av allmännyttigt arbete som motprestation - fast kommitten hade att fordela insamlade gåvor. Men när utlovade nödhjälpsarbeten i form av utdikningar, väganläggningar o d inte kom igång snabbt nog insåg folk att det i praktiken var omöjligt att få hjälp, och missnöjet ökades av rykten att utdelarna skodde sej själva på den insamlade nödhjälpen. Handelsmännen sades dessutom bara vara intresserade av att tjäna pengar på de nödställdas bekostnad. Enligt ryktena var deras spannmålsmagasin välfyllda, men under arbetslösheten och penningknappheten vägrade de bevilja ytterligare kredit, ens mot borgen, och många skuldsatta som inte kunde betala blev lagsökta och ställda på bar backe.

I början av november tröt tålamodet i byarna norr om staden. Enligt nedtecknade muntliga berättelser var det en icke namngiven fattig torpare i byn Ostvik ett par mil norrut som började agitera och organisera en folklig upprorsrörelse. Tillsammans med några likasinnade satte han igång att uppbåda folk for att genomfora ett demonstrationståg till staden. De spred budkavlar i byarna, satte upp skriftliga proklamationer och stadens handlare fick anonyma hotelsebrev, framburna av en gammal tiggerska som myndigheterna inte gärna kunde göra något åt. Budkavlarna kallade folk från norra delen av socknen till samling på Skellefteåkyrkstads torg klockan tio på kvällen den 13 november. Och alla uppmanades att ta med sej gevär eller andra tillhyggen som vapen 

- för att skrämma borgarna att lämna ut varor även till fattiga, få spannmålspriserna fastställda och få löfte om kredithandel mot borgen...utan att det fick gå till blodsutgjutelse.

De anonyma skrivelserna höll på att skrämma vettet ur det bättre ställda stadsfolket. När samlingsdagen närmade sej och de allt hotfullare ryktena förtäljde att allmogen tänkte storma staden och plundra spannmålsmagasinen, packade en del av finfolket snabbt sina värdesaker och gav sej iväg med familjerna.

"Upprorsdagen" den 13 november fick stadsfiskalen C.G. Svedberg veta att fattigt folk hade börjat samlas på torget i kyrkstaden redan vid middagstid. Hastigt satte han igång att mobilisera stadens forsvar. Han var samtidigt kommendant for skarpskyttarna och beordrade hela styrkan att inställa sej beväpnad, såg till att en kanon ställdes upp vid uppgången till stadskällaren, placerade ut vakter i nattmörkret samt skickade ut rekognocering söderut for att de inte skulle bli anfallna i ryggen.

Det var ett trettital man från Ostvik och grannbyn Österbäck som hade samlats i kyrkstaden, beväpnade med störar, spett, yxor, liar och några med gevär. I kvällningen anslöt sej en mängd ungdomar som hade tänkt bege sej till en danstillställning utanfor staden. I takt med att folkmassan på torget växte i kvällsmörkret blev oväsendet allt högre.

En rekognoceringspatrull bestående av en bokhållare och några drängar skickades ut från staden for att ta reda på vad de forsamlade ville. De möttes av rop och stenkastning och några skrämskott. Ett par av dem återvände blodiga till staden.

Då svingade sej stadsfiskalen och kronofogden hjältemodigt upp på varsin liten ölandsponny och skrittade iväg i mörkret. Framme vid kyrktorget avlossade fiskalen ett skott med sitt gevär for att påkalla tystnad, men det var kronofogden som lyckades komma till tals med de upproriska. Han fick veta orsaken till missnöjet - nödhjälpskommitten avspisade behövande, herremän styrde kommunen utan känndedom om de nödställdas belägenhet, och vissa handlare lagsökte folk "i denna svåra tid". Men när han ville veta om de tänkte använda våld mot annans egendom fick han inget svar. Diskussionerna pågick långt ut på natten och tillslut tycks kronofogden ha gett sådana löften att folkmassan gick med på att skingras. Först vid tvåtiden gav sej byborna iväg hemåt.

Som hjältar återvände ämbetsmännen till staden, och stadsfiskalen berättade vitt och brett hur han genom sin blotta närvaro och med bara ett skott hade skrämt iväg "de anfallande". Stadens finfolk drog en lättnadens suck. "Segern" firades resten av natten nere i stadskällaren, men for säkerhets skull fick kanonen stå kvar därutanfor.

Resultatet av det tillsynes misslyckade upproret blev ändå att fattigfolket lyckades skrämma de välbeställda stadsborna så att de blev betydligt medgörligare. De nödställda fick i fortsättningen lättare att köpa på kredit mot borgen, finfamiljer började anordna utspisning av svältande i stor skala på egen bekostnad - en patron delade på en dag ut trehundra portioner lagad mat - och det blev även lättare att få bistånd från nödhjälpskommitten.

Stads fiskalen fick däremot stora problem när han skulle göra rättssak av händelsen. Han annonserade upprepade gånger i tidningen för att få uppgifter om "författaren och kringspridarna av de budkavlar" som hade sammankallat folkmassan. Men trots garanterad anonymitet och en belöning på 100 riksdaler riksmynt en förmögenhet som skulle vara en säker räddning undan nöden - ställde ingen upp som angivare och avslöjade anstiftarna av det inställda sk Ostvikskriget.