Visa källa för Gardell, Jonas: En komikers uppväxt

[[Bild:Gardell,_jonas_-_en_komiker.gif|right|frame|"För allt du hatar hos dig själv - förlåt dig själv.<br>För allt du älskar hos dig själv - förlåt dig själv<br>För allt du skäms över<br>För allt du är stolt över<br>För allt du vill dölja<br>För allt du vill visa upp<br>För allt som inte blev som det skulle<br>För allt du är<br>För allt du ville vara<br><br>Förlåt dig själv]]En komikers uppväxt är [[Jonas Gardell]]´s otroligt hårda och självutlämnande berättelse om sin uppväxt i Sävbyholm på 70-talet. Det hela började med att han fick ett brev från en gammal skolkamrat. Brevsvaren blev allt längre och växte till en hel roman. Gardell vågar sätta ord på den smygande misären i villaomårdet och framförallt i skolan. Den ständiga kampen för att vara tuff. För att ta sig uppåt på statusstegen. För den som inte klättrar faller ner och på botten är det ett helvete. Utan botten, töntarna, kan de tuffa inte existera. Det är töntarna man trampar på för vara tuff, för att bli tuff. 

Juha är inte tuff, men inte tönt heller. Han klänger och klättrar för att bli en av de tuffa. I skolbarnens hierarki står han på en mellannivå. Där man ständigt riskerar att bli nedknuffad. Han behandlar sig själv och sina vänner som skit när han försöker ta sig uppåt. Juha är klassens clown. Att vara rolig och spela apa är det enda han är bra på. Och det är genom humorn han försöker bli älskad och accepterad i tuffas skara. Han fullständigt vänder ut och in på sig själv för att kamma hem de högres respekt och uppmärksamhet.

Alla barnen är fånga i spelet. Spelet som gör vissa till mobboffer och andra till mobbare. Spelet där alla ständigt mäts och vägs, mäts och vägs av varandra. Där barnen gör sig till en skock rädda och isolerade små hundar. Ständigt beredda att kasta sig över den som visar minsta tecken på svaghet.

----

<blockquote> <i>Jag tänker ofta på det. Sävbyholm. Paradiset på jorden, som vi alla flyttade till när vi var två och tre och fyra år gamla. Där skulle vi få växa upp skyddade mot allt ont. Det var så vackert därute. Våra föräldrar drömde om lyckan men fick magsår av oro för kvartalsamorteringarna på huslånen.
<br>
Sävbyholm ligger kvar där det ligger, en dryg mil utanför stan.
<br>
Oförändrat, opåverkat, lika slutet som förut. Det har för länge sedan suddat ut varje minne av oss som växte upp där, av mig, dig, Marianne, Jenny - av alla de andra.
<br>
Sävbyholm andas inte, rör sig inte, det vilar efter maten.
<br>
Det är som Sävbyholm väntar men inte på något särskilt, det bara väntar. Det bidar sin tid meninte för att använda den till något: den äter tiden som den äter människor, som den åt oss - för att bli fetare, äldre, än mer välmående.
<br>
Sävbyholm ärr däst och prunkande, i allt sig själv nog.
<br>
Där lider ingen någon nöd.
<br>
Paradiset på jorden, vad gjorde det inte med oss.
<br>
Inne i husen låg människor på mage med kudde för munnen och skrek.
<br>
Det hördes inte ut så ingen skulle erkänna att det var så. Men det var så. De skrek!
<br>
De skrek! Ingen ville erkänna det, men de skrek!
<br>
Jag kan ännu höra dem skrika.</i>
</blockquote>

----

<blockquote> <i>Jag ser ut genom fönstret. Det regnar.
<br>
Det har regnat och det ska regna.
<br>
Utan uppehåll faller regnet, som en påminnelse om att allt faller.
<br>
För eller senare faller det.
<br>
Det spelar ingen roll att du inte svarar. Jag fortsätter att skicka min brev i alla fall. Har jag nu skrivit i åtta år kan jag ju skriva ett tag till. jag funderar så mycket över barndomen.
<br>
När jag var liten kunde jag trolla. Jag kunde göra underverk, läka alla sår och gå på vattnet, färdas obegränsat i tid och rum, jag hade makt att förvandla världen eller skapa en ny.
<br>
När jag var liten kunde jag trolla.
<br>
Det var innan jag lärde mig att jag inte kunde.
<br>
när jag var liten skrattade jag som ett barn, mitt sinne var som ett barns, och jag hadde barnsliga tankar.
<br>
Det tog de ifrån mig och jag måste få hata dem för det, för vad de gjorde med mig, för vad de gjorde med oss, gjorde oss till halva människor.
<br>
Det otäckaste med Sävbyholm var att det var så tyst. Inte fridfullt tyst utan hotfullt tyst. Något tungt och fuktigt pressade Sävbyholm mot marken. Där fanns inga ljud. Allt var vadderat, bedövat, inbäddat i förrädisk prunkande grönska, och Gud var död.
<br>
Där växte vi upp utan medel att ifrågasätta någonting.
<br>
Jag ville att Sävbyholm skulle älska mig. Det gjorde det aldrig. Av någon anledning bestämde det sig för att jag inte passade in. Så jag lämnade Sävbyholm för att inte gå under. Jag trodde jag tog avstånd från Sävbyholm, jag trodde jag var starkare, att det var jag som avgick med segern.
<br>
Och här är jag nu, utkastad, tigger om att bli älskad. Av någon, vem som helst, någon enda. Det jag åstakommer på scenen idag är vad som är kvar av mitt trolleri, utspätt med billiga trick och rutingrejor. Jag gör det för pengar numera. För att få ihop till hyra och el och gas och mat och telefon. Och gör det inte hälften så bra som då. De tog kraften ifrån mig när de lärde mig att jag var ingen.
<br>
Jag ser tillbaka på vår uppväxt i Sävbyholm, och jag sörjer. Jag sörjer och hatar.
<br>
Som de stympade oss, Thomas.
<br>
Gjorde oss till halva människor.
<br>
Jag har inte glömt och inte förlåtit.
<br>
Du var alldeles för snäll för att hata. Men du kan vara alldeles lugn.
<br>
Jag ska hata för din räkning.</i>
</blockquote>


[[kategori:böcker]]
[[kategori:Folkhemet]]
[[kategori:Mobbing]]
[[kategori:Skola]]
[[kategori:Stockholm]]
[[kategori:70-tal]]