Visa källa för 1867 - Vedsågaroroligheter i Stockholm

Vintertid var ved en livsnödvändig vara, och vedhuggning en nödvändig sysselsättning för ett stort antal arbetskarlar som annars skulle gå arbetslösa när de s k utearbetena hade upphört påhösten. Vedsågningen utfördes traditionellt vid Nybrohamnen, därav det speciella stockholmsmåttet brojåmn på ved - åtgången i staden var 150000 sådana famnar, drygt 560000 kubikmeter per år. Vedinköparna använde sej av kända s k brohuggare som fortfarande på 1860-talet bedrev yrket närmast skråmässigt och lejde arbetsfolk och betalade med usla beting. Om någon utomstående kom och försökte skaffa sej extraförtjänst genom att själv åta sej vedsågning, blev han snabbt och handgripligen tvingad därifrån av de gamla brohuggarna och deras folk<a href="#slutnot18" id="not18"><sup>18</sup></a>.

Men sådana traditioner vägde lätt i den nya tiden. Inför hösten 1867 uppträdde plötsligt en ny och svårare konkurent, en herr Giiltzau. I augusti installerade han en ångdriven vedhuggningsmaskin, som var så effektiv att den beräknades klara en tjugondel av stadens behov. Samtidigt höll två andra företagsamma herrar på att uppföra en ännu större och kraftigare maskin vid Norra Bangården vid Barnhusviken<a href="#slutnot19" id="not19"><sup>19</sup></a>. Konkurrensen innebar att det högt uppdrivna vedpriset skulle komma att pressas betydligt, samtidigt som en stor del av brohuggarnas lejda vedsågare skulle bli utan vinterarbete och försörjning.

Fredagen den 20 september beslöt ett antal av dessa utkonkurrerade vedsågare att vidta yrkets traditionella åtgärder. I kvällningen, efter agitation och rådslag på en krog i närheten, tågade uppemot femtitalet hurrande och skrikande vedhuggare plötsligt in på Giiltzaus gård och sa att de tänkte förstöra maskinen hindrades de skulle de sätta eld på hela egendomen. De försökte göra huggmaskinen obrukbar genom att slänga in vedträn i maskineriet. Den ende anställde stängde hastigt av den, och för den skull hotades han att bli kastad i sjön tillsammans med hela huggmaskinen. Några började kasta vedträn på själva maskinen men hann inte åstadkomma någon allvarligare skada innan polis anlände. Vedsågarna drog sej genast undan. Efter diskussioner sins emellan i en gatukorsning en bit bort, och en timmes parlamenterande med polismästaren och hans folk, skingrade de sej tillslut. Men de lovade att återkomma med mera folk - för att oskadliggöra huggmaskinens ägare för all framtid, sa de, och då skulle de samtidigt jämna hela inrättningen med marken.

Hotet avvärjdes genom att sju arbetare efter några dagars polisspaning kunde gripas som misstänkta ledare för aktionen. En som hade blivit arbetslös var Johan Gustaf Rask från Ladugårdslandet, "en ung, stark och frisk arbetare (som) alltid försörjt sig ärligt". Inför polisdomstolen vågade han vidhålla att maskinen borde förstöras, och sattes genast som lösdrivare till tvångsarbete på arbetshuset - ytterligare ett offer för samma effektiva klasslagstiftning som användes mot Gottfrid Lindman.

Vid den följande rättegången förnekade alla inblandade allting men han tycks ändå ha kvarhållits på tvångsarbetet. Två man dömdes på vittnesuppgifter för hemfridsbrott till en månad fängelse var, och en av dem, som sa att han hade varit full till 20 riksdaler i böter för fylleri och fem av dem frikändes i brist på bevisning, däribland Rask -- men han tycks ändå ha kvarhållits på tvångsarbetet. Två man dömdes på vittnesuppgifter för hemfridsbrott till en månad fängelse var, och en av dem, som sa att han hade varit full till 20 riksdaler i böter för fylleri.
[[Kategori:Arbetare i rörelse - Sverige]]
[[Kategori:Stockholm]]