Visa källa för Arbetslöshetskamp i 30-talets USA

[[Bild:Arbetsloskamp_1930.gif|frame|right|Ett långt demonstrationståg av arbetslösa]] 
Den ekonomiska krisen under 30-talet innebar en betydande arbetslöshet. Antalet arbetslösa växte från runt 400 000 i oktober 1929 till över 4 miljoner fyra månader senare. Under det kommande året fördubblades denna siffra och var i oktober 1931 uppe i 9 miljoner. Den höga arbetslösheten gjorde det uppenbart att arbetslösheten inte berodde på individen utan på samhället och det ekonomiska systemet. Men samhället och de rika stod inte bi. De arbetslösa fick klara sig så gott de kunde. Arbetslöshetsstöd var ytterst bristfälligt (om det fanns över huvudtaget), väldigt begränsat och räckte inte till många av de behövande. Svält och vräkningar blev vardag för massor av människor. Många arbetslösa (och arbetande) slöt sig samman för stödja varandra och kämpa för en bättre tillvaro. Den ekonomiska knappheten gjorde det nödvändigt och hoppet om bättring gjorde det möjligt. Kamperna skulle bli kraftfulla och på många håll framgångsrika. Man slutade sörja i ensamhet och började ställa krav tillsammans.

Matbristen blev för många skriande. Det fanns mat men man hade inte råd att betala för den. Makthavarna hänvisade till jobb som inte fanns och till privata välgörenhetsinrättningar. Grupper av arbetslösa bestämde sig för att ta sin rätt istället för att tigga. I New York krävde människor mat i affärerna och om de inte fick det så tog de det ändå. Det kunde handla om hundratals personer som krävde mat med hot om våld men även grupper om 30-40 personer kunde röra sig mellan mataffärer och hämtade sitt levebröd. Ofta valde handlarna att inte kalla på polis av rädsla för att publicitet skulle få fler hungrande att kräva mat utan betalning.

Man organiserade sig i lokala arbetslöshetsråd som anordnade stora demonstrationer både i arbetarkvarteren och vid maktens boningar. Demonstrationer skedde i en mängd städer men 35 000 demonstranter i New York och 60 000 i Pittsburgh är två mäktiga exempel. Polisen, och i vissa fall militären, försökte ofta upplösa dessa ”hotfulla” demonstrationerna vilket ledde till våldsamma sammandrabbningar mellan demonstranter och polis.

I arbetslöshetens spår följde vräkningar. Utan inkomst klarade många inte av att betala hyran. Många blev utslängda på gatan utan någonstans att bo. Kåkstäder växte upp i de stora städerna. Många människor tvingades från stad till stad på jakt efter jobb. Men vräkningarna födde inte bara hemlöshet utan också motstånd. Rent-riots (hyreskravaller) blev vardag. Man slöt sig samman för att hindra vräkningar. Med vapen kunde mindre grupper hindra polisen från att vräka en familj. I andra fall samlades hundratals människor och bar in de utslängda möblerna i den nyss utrymda lägenheten. Detta ledde till hårda strider med polis, flera dödsfall och tusentals åtal men det gav människor tak över huvudet. Det uppskattas att upp emot 80 000 personer bara i New York fick sin bostad tillbaka genom den här taktiken.

Den hjälp som fanns fick tiggas via understödskontor eller privata välgörenhetsinrättningar. Resurserna som var avsatta för arbetslöshetsstöd underskred kraftigt behoven. Men många fann sig inte i att nådigt tigga och hoppas på myndigheternas godtycke. Stora grupper män och kvinnor samlades i understödskontoren och störde verksamheten, trakasserade administratörer och ställde gemensamma krav. I flera fall ockuperades kontoren tills kraven var upplysta. En orättvis behandling kunde leda till att hundratals människor marscherade till understödskontoren med sina krav. Protesterna riktade mot kontoren ökade och ökade. Istället för att tigga ensam och skamsen krävde man i grupp. Myndigheterna hävdade alltid att det inte fanns tillräckligt med resurser men oroligheterna och oordningen tvingade dem att ständigt frigöra mera resurser. Det räckte fortfarande inte till alla men till allt fler.

Till en början fanns inte några stora fasta arbetslöshetsorganisationer. Man litade till sin egen förmåga och aktivitet. Man organiserade sig tillsammans med människorna omkring sig, sina grannar, människor på gatan och personerna i kön till understödskontoren. Det fanns kärnor av radikala, ofta kommunistiska, arbetslöshetsgrupper som skrev flygblad, anordnade demonstrationer, skapade samtalsutrymme och deltog aktivt i t.ex. påtryckningar mot kontor och återtagande av bostäder. Man tvingade fram förbättringar. Mera pengar avsattes till arbetslöshetsstöd, statsförvaltningen tvingades betala hyror och staten tvingades skapa jobb. Det blev inte bra men det blev bättre.

I upprorens spår bildades också nationella organisationer som via politiken försökte förbättra situationen för de arbetslösa. Man samarbetade med regeringar och förvaltningar. På vissa håll deltog man i arbetslöshetsunderstödets utformande. Arbetslöshetskampens energi sipprade in i försök att påverka makthavarna med ord istället för handling. Men när man slutade kämpa tillsammans och började lite på politiker drogs reformerna tillbaka. Styrkan låg i arbetslösas egen aktivitet och de påtryckningar man gjorde genom att tillsammans störa makthavarnas samhällsordning.


Läs mer:
* [http://www.prole.info/texts/unemployed30s.html The Unemployed Workers’ Movement] av [[Frances Fox Piven|Fox Piven]] och [[Richard Cloward|Cloward]]. Det är ett kapitel ur deras bok [[Fox Piven - Cloward: Poor Peoples Movement|Poor Peoples Movement]]. 

* [[Jeremy Brecher]]: ''[[Brecher, Jeremy: Strike!|Strike!]]'', South End Press Classics, 1997.

[[Kategori:Arbetare i rörelse - USA]]
[[Kategori:Arbetslöshet]]