Skillnad mellan versioner av "Pragvåren"

Versionen från 12 februari 2010 kl. 17.54

1968. Kupp, nya ledare som lägger om linjen. Våldsapparaten sätts delvis ur funktion. En stat med mindre kontroll, terror och våld. Pressfrihet o mötesfrihet. Folk möts och diskuterar. Motsättningarna bubblar upp till ytan och får växa. Ryssarna tycker inte om detta. I juni drar ryska trupper in i landet i en "militärövning" inom Warsavapaktens ramar. Ledarna hotas och lovar inte införa en "borgerlig regim". Dvs inte göra sig självständigare från sovjet. 1 augusti tryter tålamodet för sovjet som tillsammans med sina allierade börjar ockupera landet. tusentals tanks och hundratusentals soldater kontrollerar landet efter bara 4 timmar. Inget väpnat motstånd utöver några korta eldstrider vid gränsen som lämnar 50-100 döda. Ledarna tas till fånga och flygs till Moskva.

Ockupationsmakten möttes med ickesamarbete. Pressen, tv, radio och den tjeckoslovakiska byråkratklassen fördömde intrånget och parlamentet fortsatte fungera. Ledarna går med på en kompromiss där trupperna skall stanna i landet men att reformerna skulle faststå. Regimen tämjs dock snabbt och reformerna rullas tillbaks. Parti- och statsapparaten omorganiseras efter ryskt tycke. En hård polisregim återupprättas. Några månader efter röda armens intåg så börjar även större delen av den vanliga befolkningen delta i "demokratiseringsrörelsen". Tog 8 månader för den nya regimen att få ordning på censuren igen och få sin propaganda tryckt.

Oktober och november bjuder på massiva "spontana" demonstrationer mot ockupationen. Studenterna sittstrejkar och får stöd från de stora industrierna. Metallarbetarnas fack hotar med generalstrejk. 69 eldar en ung student upp sig i protest. 800,000 går ut på gatorna i solidaritet. I mars förloras en hockeymatch mot sovjet och massdemonstrationer och kravaller utbryter över hela landet. Några månader senare tar den Tjeckoslovakiska snuten och militären i med allt hårdare nypor mot protesterna men lyckas inte kväsa dem.

En framgångsrik industristat i kris

Tjeckoslovakien var ett av de lugnare områdena på 1950-talet. Ett lugn byggt på ständiga utrensningar och en stenhård polisstat. Under de "titoistiska utrensningarna" hängdes 10 ministrar, 60 000 partimedlemmar fängslades och 130 000 sattes i arbetsläger.

Landet gick aldrig in lika djup ekonomisk stagnation som polen och Ungern under den här tiden. Den tunga industrin byggdes "framgångsrikt" ut med en ständigt stigande industrigodsproduktion som följd. Till saken hör att Tjeckoslovakien redan från början var en industristat. Den enda riktiga i hela östblocket. Som sådan fick landet en speciell roll i sovjetimperialismens internationella arbetsdelning (socialistiska arbetsdelning) dirigerad av COMECON. Tjeckoslovakien fick bära en stor del av kostnaderna för de övriga av sovjet utsugna socialistländernas industrialisering. Hela landets ekonomi formades alltså efter Sovjets törst efter billiga råvaror (sovjet använde upp Jachymovs uranfyndigheter, planerade att räcka i femtio år, på bara fem år) och industrivaror (vapen, maskiner, verktyg mm). Självklart var det arbetarna som fick bära kostnaderna för den här skeva utvecklingen och superexploateringen. Redan 1953 forcerade regimens åtgärder för att öka exploatering fram ett uppror i Plzeň.

Den från sovjet påförda "stalinistmodellen" med totalt fokus på tung industri passade extremt dåligt med de Tjeckoslovakiska ekonomin. Landets produktivkrafter var redan relativt väl utvecklade. Istället för att utveckla och investera i nya branscher för att skapa en bred dynamisk ekonomi trampade man på stället. Ekonomin blev allt mer beroende av råvaru-och bränsleimport ifrån Sovjet samtidigt som hela produktionsapparaten ensidigt riktades in på att producera för export efter Sovjets önskemål. Byråkratin växte sig allt större och stelbentare. Det var bara en tidsfråga innan krisen stod för dörren. Trots allt tog det 15 år innan stagnationen på allvar slog sina klor i landet. Mellan 1953-60 var tillväxten faktiskt hela 8,5% årligen. Det här berodde antagligen på att landets kollektiviseringsprocess inte vart lika taffligt genomförd som i övriga grannländer. Dessutom var landet trots allt Östeuropas mest avancerade industrination som försåg hela blocket med sina industrivaror. Export per capita kunde mäta sig med vilket modernt industriland i väst som helst.

Men när krisen kom så slog den till rejält. 1962 var tillväxten nere på 0,7% och nåt år senare blev landet den första socialistiska staten att få en krympande ekonomi. Iom kalla krigets upptinande kunde de tidigare köparna plötsligt vända sig till väst i större utsträckning. De andra öststaterna hade dessutom byggt upp egen tung industri och behövde inte importera lika mycket. Så stod man alltså där med alla medel investerade i en improduktiv tung industri som inte kunde få avsättning för sina undermåliga varor. Dessutom utsugna av det sovjetiska handelssystemet.

(1966 las hela 47% av de totala investeringarna i den tunga industrin, den högsta investeringsnivån i världen vid den här tiden.)

Reformerer eller mer av samma?

Landets ekonomi och industri behövde alltså en rejäl omarbetning för att bli konkurrenskraftig. Den nödvändiga reformen och rädslan för hur arbetarna skulle reagera på den leder till en splittring inom landets ledande byråkratiskikt. På ena sidan står reformisterna med Alexander Dubček i spetsen. På den andra de konservativa gamla gardet som helst ser att saker och ting fortsätter som förr med partisekreteraren Antonín Novotný som ledare.

Reformisternas plan (utarbetad under ledning av professor Ota Sik) var att göra sig mindre beroende av sovjet, öppna upp ekonomin för världsmarknaden och ersätta den centralt planerade ekonomin med en mer decentraliserad. De enskilda firmorna och deras sammanslutningar skulle på egen hand planera produktionen. Nu var det inte så att byråkraternas välde och privilegier skulle bort. Nej, det handlade om att öka löneskillnaderna och ge "incitament" åt de byråkrater som drev fabrikerna. Det gamla sättet att administrera skulle bytas ut helt. Mer självbestämmande mm. Därmed fick reformisterna sitt stöd från byråkraterna på företagsnivå och det gamla gardet av statsmaskineriets byråkrater som inser att de är på väg att sopas bort.

Reformen skulle också se till att industrierna konkurrerade inbördes och på sätt slog ut de improduktiva delarna. Detta skulle koncentrera kapitalet i de produktivaste branscherna och öka landets profiter. Följden skulle så klart bli enorm arbetslöshet och sänkta löner. Inget som de flesta arbetarna tyckte var särskilt kul. Dessutom skulle produktiviteten per arbetad timma pressas upp rejält. Reformisterna börjar genomföra sitt program 1965. 1967 försöker man tillämpa reformen i full skala och de efterblivna delarna av landets ekonomi drivs i konkurs. Investeringarna koncentreras in i de högproduktiva sektorerna. 300,000 - 500,000 arbetare skulle rationaliseras bort. "omplaceringar" kallar man det.

Maktkamp

Reformerna gick inte som väntat och krisen fördjupas. De gamla konservativa byråkraterna hade hela tiden i det dolda motarbetat reformen så att den bara genomfördes delvis. Det stod klart för reformatorer att skulle de kunna driva igenom omstruktureringarna var de tvungna att röja de gamla gardet ur vägen (eller själva bli utröjda). Reformisterna manövrerar inom byråkratin och allierar sig med studenterna och de intellektuella som ges utrymme att kritisera regimen. En del av författarförbundet går ut med sitt stöd för reformatorerna och kritiserar regimen samtidigt som man solidariserar sig med den sovjetiska författaren Solzjenitsyn's krav på ökad pressfrihet. De konservativa som inte har särskilt mycket stöd att luta sig mot reagera med sina sista krafter. Flera av författarna utesluts ur partiet och lägger flera tidningar och förlag under kulturministeriets direkta kontroll. I samma veva slås en studentdemonstration mot brist på elektricitet i studentboendena ner brutalt av säkerhetsstyrkorna. Det leder till stora möten bland studenterna som utvecklas till regimkritiska tillställningar och att en student rörelse drar igång.

By 1967, president Antonín Novotný was losing support. First Secretary of the regional Communist Party of Slovakia, Alexander Dubček, and economist Ota Šik challenged him at a meeting of the Central Committee, and Dubček invited Soviet premier Leonid Brezhnev to Prague that December.[7] Brezhnev was surprised at the extent of the opposition to Novotný and supported his removal as Czechoslovakia's leader. Dubček thus replaced Novotný as First Secretary on 5 January 1968.[8] On 22 March 1968, Novotný resigned his presidency and was replaced by Ludvík Svoboda, who later gave consent to the reforms.[9]

Dubček och hans reformister vände sig i första hand till landets intellektuella och studenterna.

abolishment of censorship on 26 June 1968

Maktskifte

Det gamla gardet tar fram piskan för att stävja befolkningen och de reformvänliga byråkraterna. De senare var inte tillräckligt starka för att på egenhand rensa ut sina motståndare. De allierar sig med andra byråkrater och manövrerar ut Antonín Novotný och hans anhängare. Alexander Dubcek tillsätts som partiets generalsekreterare. Novotný springer till Moskva efter hjälp vilket han inte får. Drar istället igång en militärkupp som stoppas av en reformvänlig general. Eftersom inte det funkar resar han med sina anhängare land och rike runt för att uppvigla de lägre byråkraterna och arbetarna (sic) mot reformisterna. reformisterna som samlar de intellektuella, studenterna och journalisterna bakom sin fana svarar med samma mynt. Dessutom släpper man en massa politiska fångar fria. På fabrikerna lovar man en ny värld med guld och gräna skogar.

Sovjet såg Dubček som en pålitlig man som varit lojal under lång tid. Man kanske inte är överlyckliga över reformerna men låter honom ändå hållas. Reformisterna tar makten men trycket underifrån fortsätter ändå att byggas upp. Dubček och hans kompisar tappar kontrollen. Under 1968 växer demokratirörelsen stadigt. Reformisterna kämpar för få upp byråkratin och staten på banan igen. Går kasst. Inga nya organisationer accepteras och gamla likvideras. Inga partier utanför partiet. Reformisternas allierade drog åt olika håll. Att rensa ut alla konservativa småbyråkrater skulle bli omöjligt utan deras stöd. Reformisterna manövrera försiktigt för att ta kontroll över partiets centrala organ för att sedan kunna dra igång utrensningarna på allvar.

Inget stöd i arbetarklassen.

Folk möts och diskuterar. Motsättningarna bubblar upp till ytan och får växa. Ryssarna tycker inte om detta. I juni drar ryska trupper in i landet i en "militärövning" inom Warsavapaktens ramar. Ledarna hotas och lovar inte införa en "borgerlig regim". Dvs inte göra sig självständigare från sovjet. 1 augusti tryter tålamodet för sovjet som tillsammans med sina allierade börjar ockupera landet. tusentals tanks och hundratusentals soldater kontrollerar landet efter bara 4 timmar. Inget väpnat motstånd utöver några korta eldstrider vid gränsen som lämnar 50-100 döda. Ledarna tas till fånga och flygs till Moskva.

Dubček, who had been arrested on the night of 20 August was taken to Moscow for negotiations. There, he and several other leaders signed, under heavy psychological pressure from Soviet politicians, the Moscow Protocol and it was agreed that Dubček would remain in office and a program of moderate reform would continue.

Ryssen går in. Dubček manar till lugn. Kommunikationsproblem bara. Inget väpnat motstånd. Ingen generalstrejk. Vist folkligt motstånd som reformisterna lyckas vända mot de gamla gardet som hjälper ockupationsstyrkorna. Lyckas och lägger på så sätt beslag på statsmakten och dess byråkrati. Ockupationen bara militär. Radio och tidningar angriper ockupationsmakten och de konservativa kollaboratörerna.

Normalisering. Dubček som arresterats plockas tillbaks till Moskva (dit han flugits) och får förhandla. Trupperna dras tillbaks från gatorna ut till landsbygden samtidigt som staten bygger upp sina egna organ för socialkontroll.

Dissas av arbetare och studenter. 40,000 skodaarbetare skriverr en petition: "skamlig kapitulation". PArtiets makt skulel steg för steg återuppbyggas. Massdemonstrationer och strejker. Dubček börjar utresningarna inom partiet. Samtidigt ökar man censuren. Partisekreteraren fick göra smutsgörat medans Dubček hejade på vid sidan av.

Slovakien

Tjeckiska bourgeoisien hade redan under första världskriget centraliserat makten till Tjeckien. Slovakien var efterblivet utan ordentlig industrialisering och färre möjligheter att sträva uppåt. Det ändrades inte av att byråkraterna tog över skutan. Slovakiska kommunistpartiet tvångsanslöts och alla nationalister rensades ut. Den slovakiska särprägeln sågs som skit av de Tjeckiska pamparna. De som stod upp för slovakiska värden sågs som upprorsmakare. Industrin blomstrade precis som övriga landet på 50-talet och slovakpamparna hade därmed inte särskilt mycket att klaga på. Under krisen på 60-talet och destaliniseringen så stärkte slovakbyråkraterna sin makt och stödde Dubček (som la sig till med lite slovakiska attribut för att sälja in sig). Det folkliga missnöjet kan med hjälp av nationalism styras mot centralmakten i Prag. Slovakiska intellektuella fick grönt ljus och beskydd för att angripa byråkraterna i Tjeckien. Angrepp som blev centrala för hela Tjeckoslovakiens oppositionsrörelse. De fick hållas tills de Slovakpamparna etablerat sin nyvunna makt ordentligt. Allierar sig med reformisterna. Mer självstyre och investeringar lovas till slovakerna. Fanns en massa billig arbetskraft som borde kunna utnyttjas av byråkraterna bara mer kapital sköts till. under 68 motsätter de sig i allt större grad reformerna och demokratiseringen. Behåller en starkare social kontroll än sina kollegor i Tjeckien. Inte full kontroll dock. Hot om strejker och studentoroligheter.

(När partitoppens grepp lossnade något föll deras kontroll över media. Censuren föll och reformisterna uppmanar till kritik av de konservativa. Massmöten och demonstrationer. Studenter jounralister, intellektuella. Alla tidningar bryter sig loss från parti- och fackföreningsapparaterna. Många partimedlemmar vägrar ta order ovanifrån om att kväsa sina kollegor. Tidni0ngar kastar skit på regimen, samhället i allmänhet och även reformisterna. Radikala röster dyker upp. Kräver att folk själva rensar ut byråkraterna med direkt aktion. Studenteran som länge slagits med byråkraterna om sina egna organisationer var även misstänksamma mot reformisterna.)

Arbetarna

Arbetarna var inte en del i demonstrationsrörelsen. DE hade inte alls särskilt mycket att hoppas på med ett skifte i partitoppen. Snarare skulle livet bli ännu sämre med ökad arbetslöshet och hets. Under 1968 ökar dock strejkaktiviteten på Tjeckoslovakiska fabriker. Över löner och arbetsmiljö. Striderna vinns ofta. Regimen pallar inte sätt hårt mot hårt. Man strejkar även för att bli av med pampar och skapa egna självstyrande fackkommittéer. Ca 50% av pamparna tvingas bort. Arbetarmilitanter försöker fixa en nya arbetarrörelse (andra pampar försöker använda rörelsen till att stödja reformisterna eller få en språngbärda till karriären). Tjeckoslovakiska motsvarigheten till Lo tappar kontrollen över sina förbund och klubbar. Metallarbetarförbundet kräver total självständighet och att arbetarråd skall välja alla chefer, direktörer och finansministrar. Lo-ledningen tvingas släppa på greppet för att fortfarande behålla någon form av kontroll. regimen försöker gjuta olja på vågorna med höjda pensioner och införandet av femdagarsveckan. Arbetarna vägarar reformisternas "omplaceringar"/uppsägningar om inte ersättningsjobb kan skrapas fram.

"Fackföreningar utan kommunister" blir rörelsens paroll och sprider sig till många fackklubbar. På flera platser bildas arbetarkommittéer för skydd av pressfriheten. Till en början var arbetarnas rörelse mest ett irritationsmoment för Dubček och byråkratin. I agusti var den massiv kraft som hotade hela regimens stabilitet.

Hundratusentals knegare deltar (november, januari, mars) i protesterna mot ryssens inmarsch och motsatte sig "avdemokratiseringen" som följde. Solidariserar sig med studenternas sittstrejk. Stöduttalanden och strejk i Prag. STudnetfacket och metallarbetarförbundet går samman för att kämpa för en demokratisering.

Många fackföreingar hotade med strejker när Dubček och ryssarna började gallra bort "reformvänliga" pampar. Tryckeriarbetar vägrar trycka konservativa tidningar. Röda armen mot facken. De nya fackpamparna klarar dock inte av att kanalisera bort all ilska hos arbetarna. Detta leder bla till hockeykravallerna. Pamparna fördömer dessa och sossarur. Arbetarna är isolerade och den mesta kommunikationen går genom de nyvunna fackföreningarna som motarbetar dem. På en del platser knyts det kontakter bla genom hjälp från studenter.

Järnäven slår ner

Censuren återinförs och psika tas fram. De nya fackpamparna försöker rädda sina egna rövar och börjar kompromissa/förhandla. lagom till hösten så är fackföreningsrörelsen åter tämjd. Stoppar dock inte protesterna på fabrikerna (är ju som sagt ett arbetaruppror). Ett år efter hockeykravallerna så är den Tjeckoslovakiska snuten tillräckligt stark för att på egen hand krossa protester och demonstrationer. 1. Statsappraten återtas och rekonstrueras polismakten. Kontroll upprättas över media och i industrin. 2. Med våld, övertalning och terror återtas kontrollen över hela det sociala livet. 1/3 av partimedlemmarna rensas ut och befrias från sina jobb som byråkrater, förmän, journalister mm. Man återupprättade inte någon ideologisk tvångströja inom partiet. Så länge folk lydde blint så fick de tycka vad de ville. Kontrollen över medelklassen återupprättas. Lyd order, få konsumtion, välfärd och karriärmöjlighet. Under ständigt hot om att tvingas bli kroppsarbetare. även i övriga samhället så ger sig inte säkerhetspolisen på folk i särskitl stor mån pga av vad de säger.

1970 deltar endast 1/3 av partiets medlemmar i partiaktiviteter. 1973 hade enbart dryga 10% av partiets medlemmar arbetarbakgrund. Efter krisen på 60-talet så återhämtade sig ekonomin och expanderade. Lönerna höjdes och alla kunde äta kött, dricka mjölk och shoppa kläder. Regimen satsar på välfärd. 1976 har i princip alla hushåll tvättmaskin, radio och TV. Fyra av fem har frys/kyl. 1/3 har bil. Detta höll i sig fram till 70-talets slut då regimen sänkte löner o höjde priser.

Arbetarråden

Man inför också arbetarråd av liknande modell som i Jugoslavien (under reformisternas tid våren 1968). Organ för "medbestämmande" och "medförvaltande" av industrin. Tanken var att arbetarna skulle vara med och styra industrin och konkurrera med varandra på den fria marknaden som producenter. Vart mest en ny radda pampar som fick jobb.

Källor

• Reform and Counterreform in the Bureaucratic Bloc: Czechoslovakia 1968 av Situationistiska Internationalen
• Prague Spring på engelska wikipedia.
• Trotteartikel på libban.