John Olday
Under det tidiga 1920-talet flängde han runt som agitator för tyska kommunistisk ungdom och drogs in i de hungriga folkmassornas plundringsaktioner. Han blev dock snabbt utesluten eftersom han inte blint lydde partiet, för "anarkistiska avvikelser". Istället sökte sig John till "Anarcho-Sparticists" och slogs i en av deras gerilla grupper under arbetarresningen i oktober 1923 som dränktes i blod. Året efter var han aktiv i Ruhr-Gebiet, en viktig gruv- och industriregion i västra Tyskland, som ockuperats av franssoerna. Han agiterade för bildandet av arbetarråd.
Från 1925 drog han sig undan från det revolutionära arbetet och la fokus på sitt artistiska skapande. Han var en duktig tecknare och blev snabbt känd för sina politiska satirer. Men även samhällskritiska pjäser kunde han skriva ihop och dessa sattes upp på Hamburgs kabaréer.
Nazisterna marscherar upp
När nazzarna började ta allt mer utrymme så återtog han dock kontakten med sina gamla vänner i de revolutionära kretsarna. Han hjälpte dem med att illustrera deras flygblad och fortsatte så även efter 1933 då många redan avlivats eller åkt i fängelse. Oldays bilder och texter förminskades så att de kunde maskeras som manualer till köksutrustning och på så sätt skickas utan upptäckt genom den tyska posten.
Samtidigt spelade han rollen som den excentriske homosexuelle konstnären. Detta gav honom förvånande nog insyn i de högsta nazipartikretsarna i Hamburg. De ville framstå som kultiverade personer som var för konstnärlig frihet. John kunde iaf genom sin närvaro krafsa fram en massa känslig information om gripanden mm som fördes vidare till anti-nazisterna. På så sätt kunde många vänner klara sig undan koncentrationsläger och död. Naziregimens strävan efter att framstå som snäll och kultiverad gjorde att han kunde verka offentligt ända fram till 1938. Då drogs tumskruvarna åt ytterligare. Han flydde till England precis när ett GESTAPO kommando gav sig ut för att arrestera honom.
I London träffade han en massa pacifister som hjälpte honom att ge ut en bunt av hans teckningar under namnet kingdom of rags. Dessa beskrev terrorn och fattigdomen i Nazityskland. Han involverade sig även i kampen för att stoppa det kommande kriget. Ibland tar han sig över till Paris där han arbetar med andra tyska exil-rådisar. De skriver ihop ett "upprop till de tyska arbetarna" (Call to the German Workers) som sändes via Radio Strassburg över till Tyskland. De uppmanar arbetarna att göra som under fransosernas ockupation av Rhenlandet under första världskriget, strejka och sabotera för att underminera det tyska krigsmaskineriet.
Världsgalenskap
Under kriget höll han dessutom kontakt med de få revolutionärerna på fri fot i Hamburg. Han ordnade med att smuggla in information och förnödenheter till dem med hjälp av Internationella Arbetarassociationen (I.A.A). Olday började i den här vevan skriva och rita i deras tidning the industrial worker. Det var skandinaviska sjömän som stod för den farliga införseln.
1942 gifter han sig i hemlighet med en av sina bästa vänner, den tyska judinnan och marxisten Hilde Monte. De hade träffats några år tidigare då ett bombattentat mot Adolf Hitler förbereddes. Hon skriver en massa i tyskspråkiga tidningar och hjälper de underjordiska judiska motståndsrörelserna i tyskockuperade områden. Hon avrättades av en SS-atrull vid Tysk-Schweiziska gränsen under ett kurir uppdrag 1944.
Med backning från sina vänner i Freedom och kamraterna i I.A.A kunde John ge ut ytterligare några av sina teckningar som en bok under titeln The march to war. Här ritar han upp hur lika alla stormakterna är trots sina ideologiska sminkning. Hur de alla har samma intresse av att hålla oss på mattan. Hur de använder oss som kanonmat i sina krig som inte har med oss vanligt folk att göra. Same shit different names. På ett och ett halvt år såldes 10.000 ex av boken.
1944 åker han fast efter att ha försökt fixa en skrivmaskin till freedom gruppen. Han åker in på ett år. När han kommer ut i januari 1945 som kommer militären och kör vidare honom till ett läger där han skall avtjäna 2 år för desertering. Efter en massiv frigivningskampanj med stöd av folk som Herbert Read, George Orwell och George Woodcock så gavs han fri redan efter tre månader.
Efter krigsslutet försöker han bygga upp anarkistiska “celler” i Tyskland och medarbetar i bl a Freedom, efterföljare till War Commentary. Han emigrerar till Australien 1950, men återvänder till Europa vid 1960-talets slut och publicerar sig då i tidskrifter som Freedom, Black Flag och Mit-Teilung. Han dör 1977.
