Nationalteatern: Rövarkungens ö

Rövarkungen sa till mig vid sängen sent en natt:

"Du ligger ju där ensam! Sök din egen skatt"

"Men jag är ju så liten och världen är så stor!"

Då sa Rövarkungen:

"Den är större än du tror..."

"Vad menar du med det?" sa jag under min tunga filt

"Kan jag resa mig ur sängen och göra vad jag vill?"

Då drog rövarkungen sitt långa skarpa svärd

"Stig upp din lilla myra! och visa vad du är värd!"

Och svärdet sken och blixtrade av silver och av guld

Rövarkungen skrattade: "Dig skall jag slå omkull!

Du dumma lilla slav, du snusar på din bädd

Du är så snäll och blåögd och skräckslagen och rädd"

"Nu ska jag lära dig någonting som du har nytta av

Följ med mig på en resa på Rövarkungens hav!

Där styr jag alla vindar och krossar alla skepp

som vågar styra motsols eller prövar några knep!"

"Men snälle Rövarkung" sa jag och tänkte på min mor

"Jag kan väl inte resa utan några skor...?"

Då högg han sönder sängen i ett enda väldigt slag!

"Min resa, den är skoningslös! Utan milda drag..."

Ur spillrorna av sängen smög jag skamset fram

Här gavs ju inte någon pardon och ingen tryggad hamn

Rövarkungen vrålade och skrattade och skrek:

"Nu seglar vi på vågor av styrka och av svek!"

Och hemska var de scener, som jag sen fick se

Vår båt gled genom blod och eld och över väl och ve

Och mina ögon var försvarslösa, så ljusa och så blå

Rövarkungen hånlog: "Se och smaka på...!"

Vi hade kommit till en ö

så svart och så klädd av sot

Där hade aldrig något träd någonsin slagit rot

Jag såg en skara människor, så bleka och så grå

Rövarkungen hånlog: "Här kommer mina får...!"

Och alla hade flaggor av murken terylene

Dom hurrade och viftade, men bara månen sken

Jag var nog lite rädd på Rövarkungens strand

Han viskade ur mungipan: "Jag har dom i min hand..."

Och sedan fick jag se Rövarkungens ö

där ingen kunde leva och alla ville dö

"Och fåglarna...?" sa jag tyst

han började att le

"Där Rövarkungen lever kan ingen flyga mer!"

Där hade man ett slags fabrik, som ville allas väl

Man tillverkade penningar ur människornas själ

Den slet man ut ur kroppen med med hyrda bödlars hjälp

Rövarkungen gäspade: "Dö, eller sälj..."

Och där satt alla gamla på ett ensligt litet skär

eller sattes ut i havet på sin allra sista färd

Och där såg man många unga på hopplöshetens strand

Dom samlade på snäckor, som föll ur deras hand

Och över hela ön blixtrade hans svärd

Skräcken, den var delad, ingen mera värd

Jag sa till Rövarkungen: "Här är så mörkt och kallt..."

Han stampade i marken: "Min eld är mer än allt!"

Han sa: "Jag samlar guld! och inget ont i det

Min vilja är mitt svärd! och det kan alla se...

Jag ger arbete åt alla och om jag skulle dö

då börjar havet svalla och ön går upp i rök!"

Han dansade och skrattade och lekte med sitt svärd

"Nu hugger jag dig mitt itu! du dumma snälla värld!

Vad ska ni göra utan mig och styrkan i min arm!?

Utan mig så vore ni en potta full av sand..."

Då smög jag bort från stranden i månens silversken

Jag smög från Rövarkungen och vinden tjöt och ven

Jag hittade en båt och lade ut från land

sakta drev jag ut från Rövarkungens strand

Jag kände mig så frusen, så liten och så rädd

Jag längtade till ljuset, till värmen i min bädd

på havets svarta yta, under månens sken

fanns ingen annan människa så långt jag kunde se

Jag var den sista människan på detta tomma hav

där rövarvinden ven över många sjömäns grav

Men när jag var som ensammast och allt var död och gråt

hördes plasket av en åra...!

såg jag skymten av en annan båt.