Strejker på posten i Frankrike

Tack för utrymmet här, nån jävla liberal var som du misstänkte framme och pillade, redan efter några timmar...!

Strejkerna på PTT (Postes, télégraphes et télécommunications) är rörelser som sedan början av 1900-talet har påverkat den ”allmänna opinionen” i synnerhet. Som ett resultat av postgångens regelbundenhet föds uttrycket ”komma som ett brev på posten”. Uttrycket är globalt giltigt alltsedan postverkets födelse som ”allmännytta”. Vid en strejk som äger rum inom PTT:s administrativa gränser bryts genom Posten länken mellan avsändare och mottagare, genom misslyckandet hos den medlande länken i sociala och ekonomiska relationer. Tillväxten av andra kommunikationsmedel verkar ännu inte drastiskt förminskande på effekterna av långa arbetsnedläggelser inom denna transportsektor.

Staten, som är den offentliga servicens garant, har länge förnekat postarbetarna rätten att strejka. Att värna om allmänhetens intresse är något som ställs högre än ett, från dess synvinkel, andra rangens klagomål från postarbetarna och telegrafisterna. De som betalades av staten skulle inte kunna strejka utan att bryta den länk som skulle ha knutit den anställde genom ed till sin arbetsgivare. Detta band, detta argument gällde inte enbart för PTT:s anställda. Men, inom denna bransch av den offentliga sektorn blev det ifrågasatt och förnekat på det radikalaste sättet av de arbetande själva: genom strejken.

Här ges ett angreppssätt med vilket man kan förstå strejkerna på posten i Frankrike.

1899-1914

Strejken är förbjuden för alla anställda. När de väl tar till den exponerar de sig för sanktionerna som sträcker sig ända till uppsägning. Rätten till att organisera sig i fackföreningar gäller dessutom inte för statsanställda.

Första brevbärarstrejken, Paris

• 18 Maj 1899: Den ägde rum i Paris, RP (Recette Principal, rue du Louvre). Begränsad strejk för en lönehöjning. Dåvarande statliga sekreteraren för posten Léon Mougeot tillkallade armén för att dela ut posten. 27 uppsägningar och ett flertal sanktioner.
• 11-19 april 1906: Just då all press fokuserade sina artiklar på generalstrejken, som CGT hade proklamerat för första maj, så gick de parisiska brevbärarna ut i strejk. Det föregående året grundades hos dem en fackförening. De strejkande ville att ledningen erkände deras talespersoner. Rakt däremot så vägrade Louis Barthou, minister för offentliga arbeten och posten PTT, all dialog och lämnade rörelsen att självdö. Rörelsen berörde främst de yngsta brevbärarna. Fler än 300 uppsägningar skedde till sist, dock fick alla tillbaks jobbet under månaderna därefter fram till 1 November. Av fackföreningsaktivisterna på posten, här är några brevbärare som sparkades: Pangrani, Henri Grangier, Louis Simonnet. Den här strejken förblev mycket lokal och berörde inte mer än en kategori anställda (brevbärarna).

Fackliga rättigheter nekades anställda

• 22 mars 1907: regeringen, ledd av Georges Clemenceau, föreslog några dagar tidigare en lag som berörde rätten för tjänstemän att organisera sig. Det är en restriktiv lag och ses som sådan av ”fackföreningsfolket”. 7 av dessa skriver ett öppet brev till Clemenceau i namnet av en förening för försvaret av fackliga rättigheter. Alla sju, läraren Marius Nègre, informationsanställde èmile Janvion och fem postarbetare ställs på bar backe. För de postenanställda straffas sekreteraren i LÄNK l’association générale des agents des PTT LÄNK ( ungefär ”allmänna associationen för postens anställda”), Clavier, brevbärarna Simonnet et Grangier som är utsatta för sin andra uppsägning, samt två som döms till ”ambulerande tjänster” (fr. services ambulantes: innebär sorteringsarbete på posttåg och bilar, numera en verksamhet som är helt ersatt av maskiner och t.ex. flygtransporter sedan 1995), Paul Amalric och Paul Quilici.

Strejkerna 1909

• 12 mars-23 mars 1909: den första strejken med utbredning till hela franska posten. Telegrafister, kontorsanställda, de med ”ambulerande tjänst” (de som arbetade i postvagnar), kvinnorna anställda som telegrafister och telefonister, linjearbetarna, alla sätts de i rörelse. Trots en proklamerad fasthet, trots det stöd denna policy mottog i franska underhuset (det lagstiftande organet) genom Louis Barthou och Clemenceau, och trots mottagna sanktioner så fortsätter strejkrörelsen. Den föds i Paris och breder ut sig till andra större städer i Frankrike med starka punkter i Lyon, Marseille, Rouen och Lille. Strejken verkar vara mer åtföljd hos vanliga funktionärer (des agents) än hos brevbärarna, vid de stora servicecentren mer än i telegraferingscentralerna, sorteringskontoren vid stationerna, de ambulerande tjänsterna, huvudsakligen inom post- och telegrambefordringen och inte så mycket på arbetsplatser av mindre vikt. Regeringen finner sig tvingade att förhandla med de strejkande. De krav som ställdes i början berörde problem med intern befordran. Men till slut är det sparkandet av statliga sekreteraren för PTT Julien Simyan som blir det mål som de strejkande hoppas kunna uppnå. I Paris förekommer dagliga möten. Dessa möten framstår genom pressens ögon dra ihop viktiga folksamlingar, få vana vid sådana typer av sammankomster men som efter en tid stärker strejken. Fasthet? Clemenceau visade sin fasthet mot CGT under de senaste åren… Hursomhelst tvingades den tillbaka av omständigheterna. Det finns ett stöd hos ”allmänheten”

Källa: artikeln är en direktöversättning av Grèves des PTT