Stejk på Cafetitlan

Motarbetaren repotage från 2007.

Det händer grejer i Mexico. Uppror i Oaxaca, maskerade revolutionärer i Chiapas, kämpande lantarbetare lite överallt. Det här går det att tjäna pengar på… Ett café som säljer rättvisemärkt kaffe, placerar vänsterikoner på väggarna och anställer folk med det rätta utseendet och den rätta bakgrunden. Kan det gå annat än bra? Gott kaffe, mysiga lokaler och köpstarka vänsterister. Guldet vid regnbågens slut…

Cafetitlan startades för ungefär två år sedan i en stadsdel nära Estadio Asteca i Mexiko City. Initiativtagare var journalister och mediapersonligheter, verksamma inom den stora såpoperakanalen och sportjournalistiken ,en var aktiv i vänsterpartiet (PRD). Idén var att driva kafé med vänsterprofil. Rida på vågen. Bidra till kampen… Och, just det ja, tjäna pengar. Entreprenörerna startade tre restauranger.

Atmosfären på caféer skapas inte bara med möbler och affischer. Ägarna måste också anställa rätt arbetare. Personalen skapar stämningen. Cafetitlan anställer alltså folk med rötter i olika vänsterrörelser. Anarkister, zapatister, kommunister och socialdemokrater. Arbetslösa studenter passar utmärkt. Det börjar med ett par stycken men då och då får någon in en kamrat på kaféet. Någon anställd känner någon från en studentgrupp, någon annan har bekanta från någon politisk kampanj. Man fixar jobb åt kompisarna. De flesta av de anställda kände varandra innan de möttes på jobbet. Det skapas snabbt en god gemenskap.

Den första tiden pratar man om ”ett bra företaget”. Verksamheten drevs för “saken“, det såldes ekologiskt kaffe och man samarbetade med ledningen. Att man jobbade utan kontrakt och därmed saknade både anställningstrygghet och grundläggande rättigheter och att lönen var något över ett hån var inget kaféarbetarna tog så hårt på. Någon ville kämpa för förbättringar på arbetsplatsen men de flesta trivdes och såg politiska kampanjer som sitt sätt att förbättra sin värld.

Men de flesta kaféarbetarna ville fortfarande göra arbetet så trivsamt som möjligt. Gemensamt organiserar de arbetet utan hierarkier och fasta positioner. Istället för att alltid trängas i köket eller hela tiden stressa mellan kunder bröt man uppdelningarna mellan bestämda arbetsuppgifter. Personalen byter arbetsuppgifter med varandra, kökspersonalen lär servitörer ur man arbetar i köket och vice versa. Var man inte sugen på att möta kunder kunde man jobba i köket, kände man för kundkontakt fick man jobba i serveringen. Genom byten och tricks görs arbetet trevligare. Det är vanligt att dricksen delas mellan alla anställda på samma skift, diskarna delar lika med servitriserna. På Cafétitlan tog man det ett steg längre och delade dricksen mellan förmiddagsskift och eftermiddagsskift. “Förmiddagskiftet städar och bygger grunden för eftermiddagens högre dricks. Det är inte mer än ratt att vi delar lika.” Summan av kardemumman var att arbetarna skötte restaurangen själva. Friheten man tog sig skapade effektivitet och en väl fungerande restaurang. Men problemet var att det underminerade chefen, eller att chefen fick problem.

Chefen började intrigera. Hon spred rykten, snackade skit och avskedade personer. Samtidigt började arbetskamraterna prata med varandra om en konflikt. “Hörde du vad hon sa om dig! Vad sysslar hon med egentligen?!, Vi kan inte bara ta all skit!”. Det “bra företaget” hade blivit ett vanligt företag. Men ett vanligt företag vars arbetare kände varandra väl och var vana vid att samarbeta. De flesta hade varit aktiva i den stora skolstrejken (”den gamla goda tiden”) några år tidigare. Någon hade varit inblandad i arbetarorganisering på restaurang tidigare. Caféarbetarna börjar organisera sig öppet mot arbetsköparen. Lönen är piss och chefen ett svin. Även om man själva hade infört många förmåner direkt i arbetsuppgifterna - utan att fråga först - så saknades lagstadgade rättigheter som sjukvård, boende lån och minimal anställningstrygghet. Man kunde sparkas på vilka osakliga grunder som helst. Nu stod man upp for varandra. Arbetarna krävde avtal och kontrakt. Från ord till handling. När en arbetskamrat får sparken går man ut i strejk. Och kräver samtidigt kollektivavtal och kontrakt som erkänner arbetsrätten. Arbetsköparna svarar med att genast stänga kafét.

Arbetarna står nu utan arbetsplats och striden flyttar till gatan. Kafé lokalen tapetseras med affischer och ett tältlager skapas i närheten. Att upprätta ett läger, ett tält eller marknadsstånd, på gatan eller torget är i Mexiko en vanlig protestmetod som till en viss grans tolereras av stat och polis. Därifrån delar de strejkande ut flygblad och informerar om kampen och problemen. Samtidigt driver man tillsammans med en fackföreningsadvokat ärendet till domstol. Processen går trögt och tar tid. Med tiden överger kaféarbetarna mer och mer domstolen och vänder sig till störande spektakel på gata och torg. Fortfarande drivs det inget kafé på den gamla arbetsplatsen. Fortfarande är striden inte över. Arbetarna kräver ersättning samtidigt som en del av dem hoppas kunna öppna upp kaféet som ett kooperativ - utan chefer.

De strejkande på Cafetitlan informerar inte bara allmänheten. De pratar också med andra kaféarbetare om problem och kamp. Situationerna är ju likartade och strejken en delad möjlighet. Strejken blir ett problem inte bara för Cafetitlans ägare utan för kaféägare i hela området. Det leder till att en del hot och trackaserier riktas mot tältlägret men också till att andra kaféägare hostar upp kontrakt och avtal. Anställningsförhållanden förbättras på kafé efter kafé i närheten. Samtidigt pratas det bland kaféarbetarna. Det pratas och planeras. Även om man vinner striden på Cafetitlan så kommer det inte vara över. Kampen slutar inte med ett kooperativ.

Lästips: Inga jävla restauranger!

Publicerad på motarbetaren.se under 2006.