Fridegård, Jan: Flyttfåglarna
Faderns vägran att inordna sig står i bokens centrum. Som en röd tråd genom boken går de små, tillsynes obetydliga upprorshandlingarna. Som att våga vägra lyda patronens minsta vink och istället försöka göra sitt jobb, som att stå rak i ryggen istället för att fjäskande svansa efter chefens pipa, som att svara herrskapets "Vi hava alla ett älskat fosterland" med "Slaveri, råttor, vägglöss, trasor, är allt fosterlandet håller oss med" eller som att ta tillbaka abborrarna som en hög herre stulit från statarbarnen. Att ensam säga ifrån, lämna sin plats (som titeln syftar på) eller be patron fara åt helvete var lika nödvändigt och otillräckligt då som idag. Det räcker inte att snacka eller fräsa. Boken handlar om människor som inte riktigt låter sig böjas, som väntar på det stundande upproret då de många ska stå upp tillsammans. Men hur? Ska man fara till Stockholm och höra med fabriksarbetarna hur man bildar förening? För det blir väl inte bättre automatiskt?
Samtidigt lockar storstaden med möjligheter bortom statarlivet. Ungdomen dras till arbete i hem, butiker och fabriker i staden. Slit o släp men på ett annat sätt med andra möjligheter och vedermödor.
I bakgrunden inleds och avslutas storstrejken. Som ett muller i fjärran för den med sig hopp om en bättre morgondag med rättvisa och raka ryggar. Socialisttidningar kommer förbjudna till herrgården. De läses och diskuteras. De nya ideerna och storstrejken för med sig näring till de små uppkäftiga mini-upproren och inspirerar till tankar om en arbetarnas egna förening. En dag ska det bli annorlunda.
Boken är till stor del självbiografisk (eller familjebiografisk..) där pojken Johan From är författaren själv.
Utdrag ur boken
"Det måste bli annorlunda en gång. Där står Johan, lillpojken. Hans bror sliter och binder säd till dess nävarna svulnar av tisteltaggar varenda kväll. Varför ska Anna och jag skaffa hit ungar till samma helvitte som vi har och alltid har haft? Svara mig på det?
Det är inget fel på att ungarna binder säd eller vallar kor - dom ska göra nytta. Men varför ser herrarna på oss, som vi vore under deras kor och hundar, varför ger dom oss inte betalt för arbetet. "Arbetaren är sin lön värd", lär det stå nånstans i bibeln, men det tolkar dom väl på sitt sätt efersom prästjävlarna alltid stått på deras sida. Aldrig har det funnits en präst som hålli med arbetarna och andra fattiga.
Och tänker en efter, så har man aldrig sett en rejäl arbetare som medlem hos baptister eller missionare. Handlare, bönder, lärare, såna som innerst känner att dom är ena flåbusar, fast dom är både nämndemän och körkvärdar. Och en vanlig arbetare med, så är han en fjäsker och en tasker... Men en gång ska dom stå som fittor inför guds ansikte...
Att en kan omma på såna här tankar fast en inte sett en sup på veckor. Det är väl ensamheten - där kommer sånt till en, som man käftar bort i sällskap...
---
Stataren sade adjö och gick vidare. Underliga tider, då trälarna tvingades att gå till herrarna och be om oket på nacken och piskan på ryggen.
---
-Jag tror inte det är så bra för dig att gå ensam och valla därborta. Du grubblar på allt och retar opp dig.
-Ja, det vet blodsugarna och därför lagar dom så att trälarna får slita natt och dag - inte orka tänka och grubblisera. Den dan trälarna får tid att tänka, när det klarnar framför nosen på dom efter tusen års mörker, då jävlar...'
---
Under tiden hade kokerskan Sofi fortsatt sina härjningar ner i det stora huset. From skrattade hjärtligt om ryktena därifrån och även Annas drag ljusnade, som ens sky, som hastigast visar solen genom ett blåhål.
Inte var det stora ord och händelser om man tänkte långt och klokt, men på herrgården, denna lilla stat i staten, var de märkliga nog. Små, små föregångare och tecken på oro i trälstacken. Bara ett par år senare skulle myrorna, på sina håll, gå till angrepp och försvar.
Den oförsynta Sofi kunde inte tåla sin härskarrinna, som alltjämt, från sängen, övervakade sin underlydande. Nu glodde hon från serveringsrummets dunkel ut över köket, där Sofi stod vid den stora järnspisen och rörde i en gryta. Ankmamsellen hade flyttat - annars skulle hon säkert försökt medla mellan fru och tjänarinna. "Mamsell" som fick vedhästen att gå uppför trappan, sticka in sitt långa ansikte i herrgårdsköket och smågnägga efter en brödbit.
Men borta var mamsell och nu ropade fru från bolstrarna:
-Sofi
-Jag rör, svarade Sofi oberörd.
-Sofi ska komma, när jag ropar
-Jar rör- har jag sagt.
-Jag kallar hit patron.
-Ja, hit med honom bara. Jag rör ändå, jag.
På fruns rop kom patron från sitt kontor och fick del av det oerhörda köksmyteriet. De båda andra flickorna stod med ryggarna till, för att dölja sin förtjusning, blandad med förskräckelse.
-Varför lyder inte Sofi, när frun säger till, skrek patron
-Pyssla om eran käring själv - på dan såväl som på natten, svarade Sofi fräckt. Jag rör jag.
-Sofi blir uppsagd.
-Det behövs inte. Jag slutar själv, när jag rört färdigt.
Och strax efter tog hon av sig förklädet och gick för att packa sin grejor.
