Leo Rothziegel
Leo Rothziegel (1892 – 1919) föddes den 5 december 1892 i en judisk arbetarklassfamilj i Österrike och blev sättare. Polisen betecknade i en dossier de hade upprättat1910 om honom som en ”anarkokommunist”. Han var väldigt aktiv i Socialistisk Arbetarungdom 1914 och tog en ledarroll i Leopoldstadsgruppen i Arbetarungdomens Association, innan han petades från sin post för ”anarkism”. Han var en aktiv medlem i Anarkistfederationen. Han var också medlem i Poale Zion. Han bröt med den gruppen på grund av dess nationalism. Han inkallades under kriget och deserterade från Militärgeografiska Institutet den 3 november 1916.
Den 15 februari 1917 arresterades han för myteri, men lyckades rymma från fängelset. Han gick under jorden för att bedriva revolutionär verksamhet. Den 30 november 1917 blev han medlem i det första hemliga arbetarrådet som hade organiserats i Wien. Han spelade en viktig roll vid strejkerna i januari 1918. Rådet bytte namn till ”Arbetar- och Soldatrådet” efter att ett antal soldater gått med. Rådet var djupt involverat i en serie viktiga strejker (Den Stora Januaristrejken) i vilka fler än 100,000 arbetare deltog. Rådet inkluderade anarkister, syndikalister och de som nu såg sig själva som ”bolsjeviker”. Han utgav ett manifest som krävde omedelbar fred och återinförande av de individuella friheter som hade dragits in. I detta manifest uppmanade han arbetare att följa den ryska revolutionens exempel och skapa arbetarråd. Efter strejkvågen jagades han av polisen som arresterade honom i april 1918. Vid den Habsburgska monarkins fall befriades han från fängelset genom massaktion. Han utgav ett nytt manifest som krävde all makt åt arbetarnas och soldaternas råd.
Den 2 november skapade han ett väpnat förband, Röda Gardet. Dock lyckades de socialdemokratiska ledarna så splittring i dess led och det kollapsade. Han hjälpte till att grunda Revolutionära Socialisterna Internationella Federation och satt i dess verkställande råd. Denna grupp inkluderade ett stort antal arbetare och vänstersocialister som hade brutit med socialdemokratin. Den fick anslutning av journalisten Egon Erwin Kisch, som blev en nära vän till Rothziegel och en ledande medlem. Rothziegel representerade federationen på det österrikiska kommunistpartiets grundningskongress i februari 1919. Rothziegel skrev också för Revolution, organ för Wienanarkisterna, som hade blivit en veckotidning under redaktion av Karl F. Kocmata från den 22 februari 1919.
På ett massmöte framför Wiens stadshus försvarade han det internationalistiska behovet att hjälpa den ungerska revolutionen. Den 2 april marscherade han med 400 frivilliga, snart anslutna av 800 beväpnade arbetare, mot Ungern. Här blev de varmt välkomnade av den ungerska arbetarklassen. Bela Kun, ledare för Ungerns Kommunistiska Parti, inkorporerade dem i Röda Armén och sände dem till fronten mot de rumänska och franska trupperna vid Debrecen.
Istället för att sprida revolutionen i Österrike blev de 1,200 frivilliga pjäser i bolsjevikernas och den tröge Bela Kuns manövrer.
Under ett anfall av de rumänska styrkorna vid Vamospercs den 29 april 1919 blev Rothziegel dödligt sårad. Kisch skrev att ”kommunisten Rothziegel har stupat på slagfältet: han blev 27 år gammal, en kompetent tryckare, autodidakt, lysande talare och lika brinnande som sitt ideal, Bakunin”.
Skriven av Nick Heath. Översatt 2009 från https://libcom.org/history/articles/1892-1919-leo-rothziegel av sovversiva.wordpress.com som vi saxat den ifrån.
