Järhult, Ragnar: Hamnarbetarstrejkerna 1969, 1974 och 1980

Hamnarbetarstrejkerna 1969, 1974 och 1980 Det här är till största del

Hamnarbetarvisa

...

Att vill Ni uti vårt LO vara

så är Transport enda vägen bara

Men deras "ångvält" vi nobbat har

människovärdet vi vill ha kvar

Så kämpa ska vi med alla medel

än om det kostar en och annan sedel

med enighet som ger styrka stor

man kommer längre än många tror

...

Anonym hamnarbetare

Inledning och bakgrund

För att förstå de konflikter som utspelat sig i de svenska hamnarna under slutet av 60-talet, hela 70-talet samt i samband med storkonflikten i maj 1980, måste man känna till hur Svenska Transportarbetareförbundet bildades och utvecklades och hur det kom sig att majoriteten av hamnarbetarna uteslöts och bildade ett eget förbund – Svenska Hamnarbetarförbundet. I detta sammanhang är det också viktigt att känna till att strejkerna 1974 och 1980 inte var vilda i lagens bemärkelse. Eftersom dessa två strejker var godkända och beslutade av en fackförening – Hamnarbetarförbundet – var de heller inte olagliga. Att de ändå återfinns i denna sammanställning beror på att varken LO eller SAF har accepterat Hamnarbetarförbundet som en ”riktig” fackförening. Detta har bl a fått till följd att en stor del av allmänheten har sett Hamnarbetarförbundet som ”en katt bland hermelinerna” och betraktat deras stridsåtgärder som vilda.

År 1897 bildades Svenska Transportarbetareförbundet i Stockholm. Initiativtagare, och totalt dominerande grupp, var hamnarbetare från Stockholm, Norrköping, Göteborg och Malmö. Under de första årtiondena var också hamnarbetarna i klar majoritet men i början av 60-talet hade deras andel krympt till cirka 15 procent av medlemsantalet. Detta medan landtransportarbetarna – lastbilschaufförer, bussförare, taxichaufförer m fl – nu utgjorde ungefär hälften av förbundets medlemskår.

Under 1950-och 60-talen centraliserades alla förbund inom LO. Hårdast gick kanske samman-slagningen fram inom Transport. 1950 hade man 268 avdelningar och 15 år senare hade antalet krympt till 62. Den första storavdelningsreformen hade börjat ge effekt. 1972 var det dags för den andra och slutgiltiga sammanslagningen av små avdelningar, företrädsvis i hamnarna. Ett tjugotal småavdelningar längs Norrlandskusten vägrade att gå upp i stor-avdelningarna, vilket fick till följd att de uteslöts och bildade Hamnarbetarförbundet (mer om detta senare). Att arbeta i hamnar är tungt och slitsamt. Vid slutet av 60-talet var där antalet olycksfall fem gånger så högt som inom det övriga näringslivet. Men arbetet är också överskådligt, påtagligt och ger arbetarna inflytande över hela arbetsprocessen. Förr ännu mer än i dagens rationali-serade hamnar. Detta har naturligtvis varit en god grogrund för radikala idéer och kollektivtuppträdande mot hårdhudade arbetsgivare och en förbundsledning som man inte alla gånger har kommit överens med. Av olika anledningar, som vi inte här skall gå in närmare på, har kommunisternas inflytande varit särskilt markant i Göteborg och Ådalen.

I början av 1951 strejkade hamnarbetarna i en rad hamnar mot det avtal som förbunds-ledningen höll på att underteckna. Efter ett par veckors strejk återgick arbetarna utan nämnvärda resultat. Förväntningarna och kraven hade varit stora eftersom det rått lönestopp under år i följd.

År 1954 var det dags igen. I en rådgivande avtalsomröstning röstade 3 395 personer nej till budet medan 469 röstade ja. Närmare 90 procent av de röstande hade alltså förkastat förbundsstyrelsens förslag. Men enligt stadgarna skall 2/3 av alla, röstande som icke-röstande, säga nej för att det skall anses som en rekommendation till förbundsstyrelsen att också säga nej. Förbundsstyrelsen godkände förslaget.

Förbittringen var stor och en strejk bröt genast ut. Först i Göteborg, sedan i så gott som hela landet – utom i Malmö. I ett ultimatum till de strejkande krävde förbundsstyrelsen att de strejkande skulle återgå till sina arbeten. I annat fall hotade man med uteslutning. Hotet fick avsedd verkan och den tidigare så eniga strejkfronten sprack. Till slut stod göteborgarna ensamma och isolerade. I detta läge beslutade hamnarbetarna i Göteborg att gå tillbaka men det var tre dagar efter utsatt datum. Uteslutningarna verkställdes. Villkoret för att äter bli medlem i Transport var individuella lojalitetsförklaringar. ”Ett förnedringens dokument”, som en hamnarbetare uttryckte saken. Efterspelet blev att tolv avdelningar dömdes till böter av arbetsdomstolen.

I samband med denna strejk diskuterade en del hamnarbetare för första gången möjligheterna att bilda ett eget förbund. Lojaliteten med det övriga arbetarkollektivet var dock för stark och planerna rann ut i sanden. År 1963 strejkade arbetarna i Göteborgs hamn på nytt. Denna gång gällde det missnöje med en tidsstudie och efter en veckas strejk avbröt bolaget alla tidsstudier och återgick till det gamla systemet med tidsrapportering.

Strejken i november 1969, som kom att bli något av en inledning till "den nya strejkrörelsen" och som denna bok behandlar, redogörs för i avsnittet "Strejkförlopp, Göteborg 1969" (s 43).

På Transportarbetareförbundets kongress 1969 behandlade man en mängd frågor som kom att få stor betydelse för den fortsatta händelseutvecklingen. Så beslutade man exempelvis om att alla ombudsmän skulle anställas och betalas av förbundsstyrelsen. Vidare bestämde man att storavdelningsreformen skulle forceras. Förbundsordföranden sedan 1968, Hans Ericson, lovade dock att ”vi inte ska gå fram så hastigt att vi inte hinner med samråd och kontakter på ett riktigt sätt”. Oppositionen mot detta beslut, framför allt frän de mindre stuveriavdel-ningarna som ännu fanns kvar, var härd. Genom att Hans Ericson lovade att gå varligt fram lyckades han till slut få med sig en knapp majoritet för sitt och förbundsstyrelsens förslag.

Ett par månader efter kongressen utbröt den tidigare nämnda strejken i Göteborgs hamn. I maj 1970 var det Ådalens tur. Arbetarna var missnöjda med ett fartyg som endast beräknades ge 11 kr i timmen. Bolaget hävdade att uträkningen var felaktig och platschefen uppmanade arbetarna att ”ta dubbla hiv” om de inte hann med. Arbetarna lade genast ned arbetet och strejken kom att vara i hela 76 dagar.

Gunnar Norberg som vid den tiden var avdelningens ordförande (numera förbundsordförande i Hamnarbetarförbundet) och de övriga i styrelsen fortsatte att arbeta. Han berättar: ”Vi kallade till möte, men då gick ju inte gubbarna dit utan gick till strejkmötena, så styrelsen fick sitta där ensam. Så man fullgjorde vad man krävde av oss” (Peter Bratt, Steg för steg). Med ”man” menade Gunnar Norberg förbundsledningen och arbetsdomstolen. Avdelningen hade redan på 50-talet blivit dömd till böter då arbetsdomstolen menade att styrelsen inte gjort allt vad man kunnat för att få slut på en strejk.

Arbetarna ställde mycket långtgående ekonomiska och politiska krav. Man bildade en strejkkommitté och höll kontakt med andra kämpande arbetare. Inför hotet om att hamnens kunder själva skulle ta över lossning och lastning tvingades arbetarna att ge upp.

I oktober 1971 kom plötsligt ett brev från förbundsstyrelsen som krävde att kvarvarande småavdelningar skulle slås samman senast den 28 februari 1972. I annat fall skulle de ute-slutas ur förbundet. Representanter frän 14 av de 19 berörda avdelningarna längs Norrlands-kusten träffades i november och tillskrev förbundsstyrelsen med krav på att den dåvarande avdelningsordningen borde bibehållas. Fyra dagar före jul beslutade förbundsstyrelsen att uteslutningarna skulle verkställas om avdelningarna inte rättade sig. Den 14 januari träffades förbundsstyrelsen på nytt och man vidhöll sitt krav på att småavdelningarna skulle slås samman. 18 av de 19 berörda stuveriavdelningarna vägrade och uteslöts. Svenska Hamn-arbetarförbundet var ett faktum. Vid starten organiserade man ca 1 000 hamnarbetare men mycket snart anslöt sig fler och fler avdelningar.

I Göteborg inlämnade stuveriavdelningen en skarp protest mot förbundsstyrelsens agerande och ungefär hälften av alla hamnarbetare gick över till det nya förbundet. Karl Hallgren, vpk, och ombudsman i avdelningen, ansåg att avdelningen borde kvarstå inom Transport.

Avdelningsstyrelsen i Göteborg hävdade dock att Hallgren sympatiserade med Hamn-arbetarförbundet varför man avkrävde honom en lojalitetsförklaring. Hallgren skrev på. Trots detta beslutade avdelningsstyrelsen ett par veckor senare att avstänga honom frän tjänsten som ombudsman.

I detta läge tillskrev Hallgren förbundsstyrelsen och begärde hjälp med att häva avdelnings-styrelsens beslut. Transport svarade med att utesluta honom ur förbundet samt uppmanade avdelningsstyrelsen att avskeda honom. Så skedde också. Hallgrens nästa drag blev då att stämma avdelningsstyrelsen inför tingsrätten för kontraktsbrott. I maj 1974 avgjordes målet. Rätten hävdade att Hallgren visat ”ett positivt intresse” för Hamnarbetarförbundet och att han varit kritisk mot förbundsledningen. Alltså fann rätten att det fanns saklig grund för avskedandet. Däremot menade rätten att det inte gick att avskeda Hallgren med omedelbar verkan, utan uppsägningstid, varför Hallgren tilldömdes skadestånd samt rättegångskostnader på sammanlagt 40 000 kr!

I augusti 1972 höll Transportarbetareförbundet sin 25:e kongress. Det var en rumphuggen tillställning. Stuveriavdelningarna i Norrland var uteslutna, de ”röda” i Göteborg hade lämnat förbundet och precis före kongressen hade ombudsmannen Karl Hallgren blivit utesluten och avskedad. Den opposition som fanns kvar var koncentrerad till Stockholm och som deras talesman framträdde ombudsmannen Lennart Johnsson. Han gick ut hårt på kongressen och kritiserade förbundsledningen och ombudsmännens maktpositioner.

Ett halvår efter kongressen kom en skrivelse in till förbundsstyrelsen som krävde att Johnsson skulle uteslutas ur Transport. Den var skriven av en pensionerad (!) förbundsombudsman vid namn Gunnar Gustavsson. Han hade tidigare blivit starkt kritiserad av Lennart Johnsson för maktfullkomlighet. Nu fick han sin hämnd.

I slutet av januari 1973 beslutade förbundsstyrelsen att utesluta Johnsson och man krävde att avdelningen skulle avskeda honom. Han anklagades för att ha hotat arbetsgivarna (!) och uppträtt illojalt mot förbundsstyrelsen. Avdelningsstyrelsen meddelade genast förbundet att man inte tänkte avskeda Johnsson och några dagar senare ställde sig ett välbesökt avdelningsmöte bakom samma beslut. Transport svarade med att avdelningen i Stockholm skulle upplösas den 1 mars om man vägrade lyda order.

Den 1 mars fanns endast 37 hamnarbetare i Stockholm kvar i Transport. Resten av med-lemmarna hade gått in i Svenska Hamnarbetarförbundet.

Under våren 1974 utkämpade Hamnarbetarförbundet sin första strejk. Man kämpade för högre löner, bättre anställningsförhållanden men framför allt för rätten att teckna egna avtal. Något eget avtal fick man inte 1974 och inte heller vid de kommande avtalsförhandlingarna under 70-talet. I samband med ”storkonflikten” på den svenska arbetsmarknaden 1980 försökte Hamnarbetarförbundet återigen att tilltvinga sig ett eget avtal genom strejk. Även denna gång misslyckades man.

Strejkförlopp

Göteborg 1969

Under den senare delen av 60-talet talades det mycket och yvigt om företagsdemokrati, samarbete och trivsel på arbetsplatserna. Tisdagen den 28 oktober 1969 höll dåvarande finansministern Gunnar Sträng ett tal på Arosmässan i Västerås: ”Någon direkt intresse-konflikt föreligger inte mellan samhälle och företag, men en saklig bedömare måste hävda att det mesta av de s k konflikterna är konstruerade ... Den goda atmosfär som råder mellan parterna på arbetsmarknaden tyder på att allt inte är så illa ställt som vissa vill framställa det.”

Kort därefter inledde hamnarbetarna i Göteborg den mest militanta strejken under 60-talet i Sverige. Den kom att bli inledningen till den nya strejkrörelse som skakade om regeringen, fackföreningarna och arbetsgivarna. På några avgörande punkter bröt den med de fåtaliga strejker som inträffat under det gångna decenniet. Arbetarnas militans var uppenbar, organiseringen utanför de etablerade fackföreningarna blev självklar, de politiska kraven var långtgående och strejken blev relativt långvarig – åtminstone i jämförelse med de korta punktstrejker som tidigare hade genomförts.

Hamnarbetarna i Göteborg hade – mer än några andra stuverigrupper i landet – fått känna av de hårda rationaliseringar som stuveribolagen hade tvingat fram under ”det glada 60-talet”. De hade fått betala med ökad stress och många arbetsskador och yrkessjukdomar. Så var exempelvis antalet olycksfall 1965 sex gånger så många i Göteborgs hamn som i det övriga näringslivet.

Hamnarbetarna hade också fått känna av otryggheten i arbetet med ojämn tillgång på arbete och dåligt betalt för ”håltimmar”. Strax före strejken förkastade en mycket klar majoritet av hamnarbetarna i Göteborg det ”trygghetsavtal” som Transport förhandlat sig fram till. Hamn-arbetarna var framför allt missnöjda med arbetsgivarnas möjligheter att ta ut övertid på helger. Förbundet uppfattade hamnarbetarnas vägran att godta avtalet som en stor prestigeförlust.

Kritiken mot förbundsledningen var kompakt. Hamnarbetarna hade inte glömt fack-föreningens agerande vid avtalsomröstningen 1954 och de uteslutningar som följde i dess spår. Många av arbetarna hade varit med redan på den tiden och strejkerna under 50- och 60-talen hade gett dem rika erfarenheter att ösa ur. Ojämlikheten mellan hamnens arbetare och tjänstemän var uppenbar. I matsalen kunde tjänstemännen få subventionerade middagar, arbetarna fick endast medföra smörgåspaket. I cafeterian serverades tjänstemännen mat och kaffe för 3 kr. Arbetarna fick betala 4 kr – för exakt samma mat!

Torsdagen den 30 oktober var 14 man sysselsatta med att lossa en båt med salt. Arbetarna beräknade förtjänsten till 8 kr per timme. Det var avlöningsdag och arbetarna begärde att få veta om de hade övertid att vänta. Ett par timmar före arbetsdagens slut meddelade arbetsledningen att så skulle bli fallet. Under en ordväxling sade en arbetare till en förman att ”du kan ta din åttakronors båt och dra åt helvete”. Sedan gick 12 av arbetarna hem för dagen. På måndagen blev den arbetare som varit inblandad i ordväxlingen plus en kamrat till honom uppkallade till Hamnarbetskontoret. Båda avskedades med omedelbar verkan. Det lokala facket tog genast upp förhandlingar och på måndagen den 10 november meddelade bolaget att man ändrat avskedandena till två veckors suspension. Det innebar ”böter” på drygt 1 000 kr i utebliven lön.

När hamnarbetarna fick veta resultatet av förhandlingarna lade de genast ned arbetet. På tisdagskvällen hölls ett extra medlemsmöte i Burgårdens gymnasiums fullpackade aula. När fackföreningsmötet avslutats satt alla kvar och mötet övergick på det viset till att bli ett strejkmöte. En strejkkommitté på 20 man valdes, fyra arbetare från vart och ett av de fem väntrummen. Naturligtvis stod de två suspenderades sak i centrum men mötet kom att diskutera många fler frågor som förblivit olösta under årens lopp.

Dagen efter strejkmötet samlades strejkkommittén för att sammanfatta kraven och organisera strejken. Man beslutade bl a att strejken endast skulle fortgå tills de två suspenderade åter var i arbete men att man samtidigt borde utnyttja situationen för att trycka på företaget i andra ärenden. Man krävde månadslön, bättre arbetarskydd och gick till angrepp mot rättslösheten som rådde i hamnen. Flera av kraven hade klara politiska förtecken, såsom jämlikhet, företagsdemokrati och insyn i jobbet och hamnens finanser.

Under torsdagen förekom försök till strejkbryteri. I alla fall utom ett lyckades arbetarna hålla strejkbrytarna stången. Under torsdagen kom mängder av sympatibevis de strejkande till del. Pengar och telegram strömmade in från andra arbetare i Göteborg, Stockholm och många andra orter.

Under helgen vaktade de strejkande hamnarna och deras nät av strejkvakter var så finmaskigt att ingen brytare lyckades smita in.

På månaden den 16 november var de suspenderade tillbaka i arbete igen och de strejkande arbetarna återupptog arbetet.

Tre veckor senare inleddes den stora gruvstrejken och Strängs tal om att det inte längre existerade någon intressekonflikt mellan arbete och kapital fick sig ytterligare en ordentlig knäck.

Hamnarbetarförbundets strejk 1974

Våren 1974, i samband med avtalsrörelsen, var det dags för den första större kraftmätningen för Svenska Hamnarbetarförbundet. Målet för LO och SAF var att visa hamnarbetarna att de inte hade något för att vara organiserade i ett eget förbund. Transport ville av prestigeskäl krossa Hamnarbetarförbundet och tvinga dem att följa LO:s väg. Medlet som alla parter använde mot Hamnarbetarförbundet var att se till att det inte mer än två år gamla förbundet också i fortsättningen skulle vara utan eget avtal.

Avtalsrörelsen 1974 avslutades efter rekordsnabba förhandlingar redan i januari. Uppgörelsen kom snabbt att få heta ”55-öresavtalet”, efter det generella påslag som just gav 55 öre per timme. Avtalet gällde alla förbund och alla LO-anslutna arbetargrupper – utom stuveri-arbetarna. Detta var naturligtvis ingen tillfällighet. För Transport gällde det att få till stånd ett ”bra” avtal för sina fåtaliga hamnarbetare, för att på så sätt slå undan benen på Hamnarbetarförbundet. Enligt lag har varje facklig organisation rätt till förhandlingar med sin motpart. Detta gäller även Hamnarbetarförbundet. Däremot säger inte lagen att arbetsgivarna måste teckna avtal. Detta utnyttjade naturligtvis Transport och stuveribolagen. Separata förhandlingar fördes mellan Hamnarbetarförbundet och Stuvareförbundet å ena sidan och mellan Transport och Stuvareförbundet å den andra.

För att få fart på förhandlingarna genomförde Hamnarbetarförbundet en övertidsblockad från och med den 11 mars. Den 21 i samma månad tog man ut medlemmarna i en endagsstrejk för att ytterligare trycka på. Effekten blev dock den motsatta och arbetsgivarna vägrade att fortsätta förhandla under hot. En knapp vecka efter endagsstrejken var hamnarbetarna åter tvingade att arbeta övertid.

Till den 8 april varslade Transportarbetareförbundet sina skingrade styrkor i hamnarna om strejk. Detta var ett mycket listigt drag. Transport skulle lätt få med sig den allmänna opinionen om Hamnarbetarförbundets medlemmar skulle tvingas agera ”strejkbrytare”. Transport skulle också kunna stoppa alla landtransporter och på så sätt ställa majoriteten av hamnarbetarna utan arbete.

Förhandlingarna mellan Stuvareförbundet och Transport strandade och i fallet drog man också med Hamnarbetarförbundet. Hamnarbetarna protesterade – arbetsgivarna hade ännu inte ens lämnat något motbud till Hamnarbetarförbundets avtalsdelegation. Protesterna hjälpte av förklarliga skäl inte och en förlikningsman tillsattes.

Den 21 april meddelade förlikningsmannen att något avtal mellan Stuvareförbundet och Hamnarbetarförbundet inte skulle komma till stånd. Det som egentligen redan från början stått klart – att Hamnarbetarförbundet skulle hållas utanför och inte få något eget avtal – bekräftades nu. Tre dagar efter förlikningsmannens besked beslöt Hamnarbetarförbundets styrelse att ta ut samtliga medlemmar i strejk med omedelbar verkan. Strejken innebar ett svårt avbräck för den svenska exportindustrin och påtryckningarna mot Hamnarbetarförbundet intensifierades. För skogsföretagen och stålindustrin fick strejken kännbara verkningar och dispensansökningar började droppa in till Hamnarbetarförbundet.

Ansökningarna avgjordes av förbundsstyrelsen och den centrala förhandlingsdelegationen. Särskilt en av dispenserna som förbundsstyrelsen beviljade vållade strid inom förbundet. Den hade lämnats in av NJA i Luleå. Förbundsstyrelsens huvudmotiv var att NJA inte tillhörde SAF (!) samt att det fanns risk för att NJA själva skulle ta över en del jobb i Luleå hamn. Många medlemmar menade att dessa dispenser vittnade om rädsla och därför hotade hela strejkfronten. I Peter Bratts bok Steg för steg säger en arbetare: ”Bolagen är härda ... Ska man ge dispenser hit och dit kan man ju lika gärna låta bli att strejka.”

På Hamnarbetarförbundets kongress ett par månader senare röstades en motion igenom som kritiserade ledningen för att de ”kastat in handduken” och inte fört sina strejkande med-lemmars talan.

Den 5 maj skrev Transport och Stuvareförbundet under ett avtal som gav i genomsnitt 600 kronor mer i månaden. Detta skall jämföras med de ca 90 kronor som det centrala avtalet gav till övriga arbetare inom LO-kollektivet. De rena löneförhöjningarna var acceptabla men fortfarande hade arbetsgivarna rätt att beordra övertid på lördagar och söndagar. Någon fast lön blev det inte heller. Hamnarbetarförbundet erbjöds att skriva på Transports avtal, ett s k hängavtal, men vägrade av förståeliga skäl.

Efter två veckors strejk beslutade Hamnarbetarförbundets förbundsstyrelse att genomföra en omröstning bland medlemmarna om strejken skulle fortsätta eller ej. 34 procent var för fortsatt strejk medan 66 procent ansåg att det var dags att avbryta strejken. Den 13 maj avblåste förbundsstyrelsen strejken och dagen efter återupptogs arbetet i hamnarna. Strejken hade då varat i 19 dagar och Hamnarbetarförbundet stod fortfarande utan eget avtal.

Hamnarbetarförbundets strejk 1980

Avtalsrörelsen 1980 föregicks av en mängd vilda strejker runt om i landet. Enligt LO:s egna beräkningar hade den genomsnittliga LO-medlemmen förlorat två månadslöner under de tre senaste åren. Arbetarna var förbittrade och krav restes mot att LO ännu en gäng skulle skriva på ett reallönesänkningsavtal. Slutresultatet blev den smått berömda ”storkonflikten” i maj 1980.

Det var under dessa spända förhållanden som Hamnarbetarförbundet för andra gången försökte tilltvinga sig ett eget avtal.

Vis av tidigare erfarenheter påbörjades planeringen av strejken i mycket god tid. Den 21-22 september 1979 höll förbundet en avtalskonferens i Stockholm där kraven spikades. Liksom tidigare var det viktigaste kravet ett eget avtal. Lönenivån fastställdes efter LO:s egna beräkningar och man kom fram till att kräva 10 kronor mer i timmen. Alla krav redovisades senare i förbundets egen tidning Hamnarbetaren.

Den 10 april sände förbundsstyrelsen ut ett cirkulär där avdelningarna uppmanades att omedelbart rösta om en eventuell strejk. Majoriteten av medlemmarna (ca 1 000) gav sitt bifall till strejken medan 500 sade nej. Värt att lägga märke till är att ca 1 000 medlemmar över huvud taget inte röstade! Av de röstande var de i norr betydligt mer tveksamma – för att inte säga motståndare – medan arbetarna i de södra hamnarna klart uttalade sig för strejk. Som exempel kan nämnas att 32 medlemmar av 32 möjliga röstade mot strejk i Piteå, medan det endast var sex nej-röster och hela 192 ja-röster i Stockholm. Dessa skillnader i röstresultat berodde antagligen dels på den långa isvintern i Norrland, dels på att omröstningen i norr skedde betydligt senare och därför påverkades av händelseutvecklingen mellan SAF och LO.

Den 24 april samlades förbundsstyrelsen till möte i Göteborg. Man kunde då konstatera att flera avdelningar ännu inte deltagit i omröstningen. På förbundsstyrelsens möte beslutade man att en strejk skulle genomföras och att man inte skulle tillåta några dispenser.

Natten mellan den 1 och 2 maj blev Hamnarbetarförbundets medlemmar lockoutade av SAF – trots att de inte befann sig i någon konflikt med arbetsgivarna. Den 12 maj nådde SAF och LO en uppgörelse på det centrala planet och dagen efter inledde Hamnarbetarförbundet sin strejk. För hamnarbetarna var läget det bästa tänkbara med hamnarna fulla av gods och ett sommaruppehåll som snabbt närmade sig.

Beslutet om att inga dispenser skulle ges bröts redan i strejkens inledningsskede. I Vallhamn på Tjörn t ex arbetade man för fullt redan från första dagen. Också i Mönsterås förekom visst arbete. Oenigheten i hamnarna om hur strejken skulle genomföras avspeglades naturligtvis också i förbundsstyrelsen som snart splittrades i två läger. Några åtgärder från förbundsledningens sida mot de avdelningar som bröt strejkfronten vidtogs dock inte. Inte heller försökte ledningen aktivera de avdelningar som vacklade. Mycket snart anmälde flera avdelningar sitt utträde ur strejken.

Samtidigt som arbetarna vid storhamnarna i söder uppvisade en otrolig sammanhållning och stridbarhet och flera norrlandsavdelningar vacklade förklarade delar av förbundsledningen i pressen att lönekravet var orimligt. Längst i att motarbeta medlemmarna gick centerpartisten och förbundsstyrelseledamoten Georg Forsberg. Han uttalade sig mot strejken som sådan i egenskap av ledamot av Hamnförbundet (Kommunernas arbetsgivareorganisation).

I strejkens slutskede genomfördes en del lokala omröstningar i Norrland. Dessa visade återigen att stridsviljan var mycket låg i dessa områden. Resultaten av omröstningarna redovisades dock inte för arbetarna sö derut. Dessa invaggades härigenom i den tron att förbundet som helhet var enigt och berett till kamp. Efter sex veckors strejk, varav två lockoutade, återgick hamnarbetarna den 12 juni. Någon nationell omröstning angående återgången genomfördes aldrig. Avdelningen i Stockholm fortsatte strejken ytterligare ett par dagar för att lösa vissa lokala problem.

Efterspel och resultat

Strejken i Göteborg 1969 blev, som tidigare nämnts, inledningen till den ”nya strejkrörelsen”. Organiseringen, militansen, strejkens längd och de klart uttalade politiska kraven skiljde den från tidigare genomförda aktioner. Rent konkret fick arbetarna igenom sina krav, framför allt att de två avskedade kamraterna återanställdes. Efter strejken löstes också en rad olika frågor som vållat irritation bland hamnarbetarna, bl a reparerades väntrummen. Strejkerna 1974 och 1980 skiljde sig från Göteborgs-strejken på så vis att de förra inte var olovliga eller vilda, eftersom de beslutats i vanlig ordning av en facklig organisation. Sedan strejken 1969 hade Hamnarbetareförbundet bildats och nu gällde kampen att få ett eget avtal. Vid båda tillfällena misslyckades man.

De två strejkerna har flera gemensamma drag men också skillnaderna är påfallande. I samband med avtalsrörelsen 1974 trodde nog de flesta medlemmarna och förbundets ledning att arbetsgivarna mer eller mindre frivilligt skulle gå med på att ge Hamnarbetarförbundet ett eget avtal. När svaret sedan blev nej – med benäget bistånd från LO – var strejken ett ofrånkomligt faktum.

Strejken 1980 var bättre förberedd och för de flesta stod det klart att arbetsgivarna inte frivilligt skulle ge med sig. En strejk var det enda som kunde få dem att frångå sin nej-sägarlinje.

En annan skillnad mellan de två strejkerna var det lönemässiga resultatet. 1974 blev utfallet klart bättre än 1980. Splittringen och oenigheten bland medlemmar och förbundsledning var påtaglig i båda fallen, även om strejkerna visade upp glimtar av vad en enig arbetarkår kan åstadkomma. Upplösningstendenser visade sig i båda fallen men i den senare strejken gick det mycket snabbare. Helt klart är också att ledningen vid flera tillfällen bröt mot tidigare fattade beslut. Detta gällde exempelvis hur kontakterna med massmedia skulle skötas samt frågan om dispenser.

Kommer Hamnarbetarförbundet någonsin att få ett eget avtal och kommer förbundet över huvud taget att överleva? Frågorna är naturligtvis omöjliga att svara på men man kan kon-statera att spänningarna inom förbundet är latenta och kan blossa upp vid nästa konfrontation med arbetsgivarna. Det finns i dag en mängd frågor där man inte är överens. Inställningen till LO och den antifackliga lagstiftningen, medlemsdemokratin och ledningens uppgifter osv.

Litteraturtips:

• Arkiv nr 7/8
• Bratt, Peter, Steg för steg. Ordfront 1974
• Dubbla hiv – strejken i Ådalen 1970. Broschyr. Ordfront 1970
• Hamnarbetarstrejken. Broschyr. Proletärkultur 1980
• Hamnarbetarstrejken i Göteborg. Zenits småskriftserie nr 4 1969
• Johnsson, Lennart, Några synpunkter på strejken 1980. Stencil 1980
• Kommunist nr 16
• Nyhlén, Erik & Viktorsson, Nils, Stuvat – spelet om hamnarna. Tiden 1975
• Oskarsson, Kay & Inge, Stuvarstrejken i Ådalen 1970. Prisma 1971
• Zenit nr 19