Visa källa för Arbetarpress: Nr 1. Klasskamp i Polen 1970-71

[[Bild:Polen70-71.jpg|frame|right]]

Pamflett om upproret i [[Polen 1970-71]]  från [[Arbetarpress]], saxad från internetarkivets hemsida för [[Förbundet Arbetarmakt]]. Så här lyder baksidetexten:

<blockquote>''Polen har gång på gång efter 1945 skakats av resningar, strejker och oroligheter. Dessa har drabbat makthavarna med en förödande kraft, skakat dem, tvingat dem på defensiven. Den polska arbetarklassens självständiga kamp för sina rättigheter, är ett gott bevis på den starka klassgemenskapen och militanta enigheten. Men på grund av resningarnas spontana och oorganiserade karaktär, har de varje gång blivit nedslagna och krossade.''
<br><br>
''De omfattande strejker och upplopp som bröt ut i Polen i december 1970 och januari 1971, deras bakgrund och följderna av dem, behandlas i pamflettens första del, "Klasskamp i Polen" av Peter E Newell. Författaren försöker här teckna den ekonomiska och politiska bakgrunden till resningarna och deras förlopp. Vi anser att artikeln kan tjäna som en allmän orientering om polska förhållanden, även om den är behäftad med vissa teoretiska brister.''
<br><br>
''Desto värdefullare är pamflettens andra del, "Arvet från Zeke Varg - analys av Polens allmänna ekonomiska utveckling efter 1945" av GM & HF. Författarna behandlar i denna uppsats bl.a. svårigheterna i den polska produktionen från andra världskriget fram till idag, samt den därmed sammanhängande klasskamp som ägt och äger rum. Här finns den analytiska skärpa och det teoretiska djup som delvis saknas i den första artikeln. Vi vill speciellt fästa uppmärksamheten på den för den kommunistiska rörelsen ytterst betydelsefulla klassanalys som här genomförs i de polska revolutionärernas, nu fängslade, Kuron/Modzelewskis anda.''
<br><br>
''Som pamflettens tredje del finns som appendix medtaget ett viktigt dokument, "Szczecin - januari 1971". Texten bygger på en bandupptagning av ett samtal mellan den då nyss tillträdde partichefen Gierek och de strejkande arbetarna vid Varskyvarvet i Szczecin. Här speglas på ett ovanligt direkt och handfast sätt de problem och attityder som finns i dagens Polen. ''</blockquote>


== Förord ==
När det nya bok- och pamflettförlaget ARBETARPRESS nu ger ut "Klasskamp; Polen 1970 - 71", anser vi denna pamflett kunna tjäna två för den revolutionära rörelsen väsentliga uppgifter:

1. att dokumentera den arbetarkamp som dagligen utkämpas i de s k socialistiska staterna,

2. att ge ett bidrag till de ekonomiska, politiska och sociala analyser av dessa stater, som kan ligga till grund för en revolutionär handlingslinje.

Som vi ser det, är detta arbete en absolut förutsättning för att en revolutionär politik i dessa frågor överhuvudtaget ska vara möjlig. Detta är desto nödvändigare, som de flesta organisationer, vilka kallar sig socialistiska eller kommunistiska endast presenterat ofullkomliga, förvirrade eller direkt felaktiga analyser av dessa stater.

Av dessa analyser finns det huvudsakligen två slag, dels de som hävdar att dessa stater verkligen är socialistiska och de som anser att någon form av kapitalism råder, "statskapitalism" eller "socialkapitalism".

Vi anser inte att dessa stater är socialistiska helt enkelt därför att där existerar ingen verklig arbetarmakt. I dessa stater är det inte de som står i produktionen, som bestämmer hur produktionsresultaten ska fördelas, utan denna fördelning sker helt ovanför huvudet på arbetarklassen. Det är istället en ny härskande klass som innehar både den ekonomiska och. den politiska makten.

Där, liksom här, härskar fåtalet över folkets stora flertal, främst då arbetarklassen. Där, liksom här, är klassamhället lika påtagligt: polis, militär, undervisning, moral uppfattningar, politiska värderingar m.m., ja allt tjänar och syftar till att förstärka den härskande klassens position. Men denna nya härskande klass är ingen kapitalist- eller borgarklass, inte heller är detta nya klassamhälle någon form av kapitalism.

Grundläggande för det 'kapitalistiska systemet" är att produktionen sker för profit och att produktionsmedlen ägs privat. Kapitalister, som kan sälja och köpa dessa produktionsmedel, realiserar och tillägnar sig det av arbetarna skapade, mervärdet, de utsuger arbetarklassen.

I t.ex. öststaterna existerar inte produktion för profit, utan produktionen planeras huvudsakligen centralt. Inte heller existerar privat kapital (1), några privatägda produktionsmedel i väsentlig omfattning eller någon större ansamling av kapitalister.

Av detta set vi att det omöjligen kan vara fråga om någon sorts kapitalism i öststaterna.(2)

Vi anser istället. att i de s.k. socialistiska staterna är det fråga om ett från kapitalismen kvalitativt skilt produktionssätt, ett statsbyråkratiskt produktionssätt med en härskande klass av byråkrater. Dessa förfogar kollektivt över produktionsmedlen, planerar ekonomin i enlighet med sina klassintressen och utsuger arbetarklassen. Byråkratin innehar statsmakten och utövar följaktligen en diktatur över arbetarklassen. (3)

Byråkratin har till huvuduppgift att administrera den planerade ekonomin. Deras klassmålsättning är därför att upprätthålla produktionen för produktionens egen skull, "produktion för produktionen" till skillnad från kapitalisternas "produktion för profit". Detta leder ofrånkomligt till ekonomska kriser, vilka likt de kapitalistiska kriserna endast slutgiltigt kan lösas genom en socialrevolution.

Därför är den socialistiska revolutionen en nödvändighet även i dessa stater, lika väl som i de kapitalistiska. Det är bl.a. detta som denna pamflett tar upp; arbetarklassens tendens till att i det statsbyråkratiska Polen upprätta en sant socialistisk stat, baserad på arbetarklassens maktutövning genom sin organisering i arbetarråd.

De omfattande strejker och upplopp som bröt ut i Polen i december 1970 och januari 1971, deras bakgrund och följderna av dem, behandlas i pamflettens första del, en bearbetad översättning av Peter E Newells artikel "Klasskamp i Polen". Författaren försöker här ge den ekonomiska och politiska bakgrunden till resningarna och deras förlopp.. Vi anser att artikeln kan tjäna som en allmän orientering om polska förhållanden, även om den är behäftad med vissa teoretiska brister beträffande klassanalysen och den ekonomiska analysen.

Därför har vi kompletterat denna artikel med en analys av Polens allmänna ekonomiska utveckling efter 1945. Denna analys bygger i stort på Kuron & Modzelewskis bok "Brev till Polska arbetarpartiet". Kuron & Modzelewski urskiljer förutom byråkratklassen en klass av "teknokrater". Så gör också författarna till denna artikel. Vi anser dock att frågan om teknokratin som varande antingen en del av byråkratklassen, ett "skikt" eller en egen klass, är av underordnad betydelse när det gäller den viktigare frågan: är det socialism. kapitalism eller är det ett nytt produktionssätt i Polen och övriga östeuropeiska stater?

''ARBETARPRESS' redaktion''

Not 1) Kapital i den marxistiska betydelsen av värde som ökas med mervärde.

Not 2) Termen statskapitalism användes av Lenin om bl.a. Tyskland, och innebär helt enkelt att statsapparaten används för att reglera den kapitalistiska ekonomin, för att bl.a. försöka undkomma kristendenserna.

Not 3) Att vi anser att olika stater, t ex Sovjet och Kina, är statsbyråkratiska betyder inte att diktaturen i dessa stater är lika "hård" eller att arbetarklassen har lika lite inflytande i var och en av dessa stater. Likaväl som det är skillnad på kapitalistiska diktaturer såsom Grekland och Sverige, så är det skillnad på förhållandena i olika statsbyråkratiska stater.


== KLASSKAMP I POLEN 1970-71 ==

===Inledning===

Polen befann sig i en ekonomisk krissituation. Den osedvanligt hårda vintern förvärrade läget. I många fall nådde inte koltransporterna kraftverken därför att tågsätten bokstavligen frös fast vid rälsen. På många platser tvingades man släcka gatubelysningen i energisparande syfte. Jordbruksproduktionen hade stagnerat med brist på vissa livsmedel som följd, alltmedan överproduktion rådde på kapitalvaror som TV-apparater och tvättmaskiner.

Denna situation ledde så småningom till Gomulkas tillbakaträde (av "hälsoskäl"). Han följdes av en del andra ledande byråkrater inom parti och regering. Men innan denna politiska ommöblering kom till stånd hade landet skakats av sociala oroligheter som för en tid satt systemets forsatta existens på spel.

Det är ett omvittnat faktum att de statsbyråkratiska regimerna uppvisar en osedvanlig tröghet och oförmåga att genom snabba strukturella förändringar möta ett växande tryck underifrån. Klasstriderna i Polen vintern 1970-71 bekräftar denna iakttagelse.

Den tillfälliga ekonomiska krisen tjänade uppenbart som utösande faktor. Men vilka varde grundläggande orsakerna till de lokala resningarna, strejkerna, demonstrationerna, upploppen och de påföljande politiska korrigeringarna? För att kunna besvara dessa frågor måste vi ge oss in på en diskussion om efterkrigstidens Polen; dess sociala, ekonomiska och statliga institutioner och strukturer. För det första: vem leder och kontrollerar den polska staten?

===Partiernas struktur===

Formellt och i teorin kontrolleras staten av sejm eller parlamentet, som rymmer deputerade från tre politiska partier: Förenade Bondepartiet, Demokratiska Partiet och Förenade Arbetarpartiet (PZPR).

Förenade Bondepartiet tjänar som forum för extremt religiösa och individualistiskt sinnade bönder. Demokratiska Partiet är den politiska plattformen för småborgerliga "intellektuella" och antikommunistiska, kverulantiska byråkrater, liksom för hantverkare och småhandlare, som aldrig skulle lägga sin röst rör ett parti som utgav sig för att vara kommunistiskt eller socialistiskt. Förmodligen röstar även de ledande männen inom katolska kyrkan på "demokratiska" kandidater. Förenade Arbetarpartiet är historiskt sett resultatet av ett stormigt äktenskap mellan Polens Socialistiska Parti och kvarlevorna av det gamla kommunistpartiet, som under slutet av andra världskriget fick gratisskjuts tillbaka till fosterjorden av Röda Armen.

Parlamentsval brukar ha en farsartad prägel, och valen till sejm uppvisar samma mönster. Endast en kandidatlista snickras ihop, förmodligen gemensamt av de respektive partiernas ledarskikt. Trots olika klassbas är skillnaderna mellan de tre partierna obetydliga vad gäller praktisk politik. De skiljelinjer som finns reduceras till. noll när det blir frågan om utrikespolitik, och dä särskilt relationerna till Sovjetunionen och Komecon.

I realiteten ligger statsmakten i händerna på toppskiktet inom PZPR - dvs. kommunisterna. PZPR säger sig basera sin verksamhet på den demokratiska centralismens principer. Naturligtvis har PZPR flera hundratusen vanliga arbetare i sina led. Några få - varav somliga med dunkelt förflutet - är anslutna av idealistiska skäl, men de flesta Tör de små privilegier som är rorknippade med ett medlemskap i ett parti som kontrollerar statsapparaten och det ekonomiska livet i ett industriellt efterblivet land. Dessa hundratusentals medlemmar har mycket lite att säga till om vad gäller partiets och statens struktur och funktionssätt, såväl som de ekonomiska besluten. Alla kända "masspartier" är organiserade uppifrån och ner. Detsamma gäller PZPR. PZPR är inte bara monopolistiskt (i sin självutnämnda roll som "Polens Kommunistparti" (1)), det är också monolitiskt. Åtminstone officiellt är alla andra partier, sammanslutningar och fraktioner förbjudna (förutom den "institutionaliserade oppositionen" i FBP och DP). Detta hindrar förstås inte förekomsten av oppositionella riktningar inom och utom partiet. Men förbudet lyckas åstadkomma att oppositionen tillämpar ett betydligt större mått av mygel, korridorsnack och mullvadsarbete i sina maktsträvanden än vad som brukar vara riktigt normalt. Det står de vanliga medlemmarna fritt att tänka vad de vill, men de har ingen rätt att organisera sig oberoende av eller i opposition mot ledningen - dvs. bilda en fraktion.

Herr Gierek ersatte herr Gomulka - en palatsrevolution. Till helt nyligen har ledningen varit helt undandragen kontroll från medlemmarna och naturligtvis från massorna. Men sedan vintern 1970-71 har man kunnat förmärka en ökad respons från trycket underifrån, i huvudsak från partimedlemmar, men även från i eke partianslutna arbetare. Det förefaller också som om partiledningen blivit mera lyhörd för vad den andra stora auktoritära organisationen, katolska kyrkan, har att säga. Även under den värsta Stalineran bevisade kyrkan att den är en mäktig antikommunistisk påtryckningsgrupp i Polen.

Men fortfarande fattas alla avgörande beslut inom PZPR:s toppskikt. Detta är den polska versionen av tesen om "partiets ledande roll. För bönder och arbetare är det nästan omöjligt att organisera sig politiskt utanför PZPR och dess satellitpartier. Vad gäller organisering utifrån produktionen (dvs. proletära basorganisationer typ fackföreningar, shop stewards eller arbetarkommittéer) är varje legalt alternativ eller parallell organisering utanför de etablerade fackföreningarna omöjlig - det spelar sedan ingen roll att fackföreningarna reducerats från kamporganisationer till institutioner för i huvudsak rekreation och blomsterfonder. Att någon sådan organisering ändå inte kommer till .stånd kontrolleras av hela statsapparaten; dvs. säkerhetspolis, milis, arme, domstolar och övriga fiskala myndigheter. Dessutom har PZPR till sitt förfogande produktions- och distributionsmedlen jämte samtliga massmedia. Därtill kommer, att så gott som samtliga högre ämbetsmän samtidigt också är inflytelserika medlemmar i PZPR. Det är därför vi kan säga, utan att göra oss skyldiga till en alltför grov generalisering, att partiet är staten och staten är partiet.

===Nya härskare - samma visa===

Före 2:a världskriget var Polen i första hand ett jordbrukarland och i ekonomiskt hänseende ytterst underutvecklat. Det "rena" proletariatet var relativt obetydligt. Desto större var godsägar- och bondeklasserna. Huvuddelen av småhandeln var i händerna på den judiska befolkningsgruppen. I allmänhet var deras näringsfång föga inkomstbringande och de levde inte stort bättre än arbetare och småbönder. Politiskt sett var Polen under Pilsudsky en fascistisk eller halvfascistisk stat. Kommunistpartiet var förbjudet, liksom givetvis alla andra revolutionära organisationer. Majoriteten av befolkningen var - och är fortfarande i viss utsträckning brinnande katoliker.

Före kriget utgjordes bara ca 3/4 av befolkningen av polacker. Av de övriga 25% var 5 miljoner ukrainare, 3 miljoner judar, 2 miljoner vitryssar och 1 miljon tyskar, av vilka de senare huvudsakligen återfanns i landets västra delar. Under stridigheterna 1939 och under ockupationen lyckades nazisterna utrota över 7 miljoner människor, däribland praktiskt taget hela den judiska befolkningsgruppen. Genom gränsjusteringar efter kriget kom de förutvarande polska territorierna i öster där ukrainare och vitryssar levde - att sugas upp av Sovjetunionen. Dessa förluster för Polens del kompenserades (förmodligen mer än väl) av att stora tyska områden (Schlesien och nästan hela Preussen) införlivades med Polen. Den tysktalande befolkningen i dessa områden sändes iväg till de ockupationszoner som senare skulle komma att forma de bägge tyska staterna (2). Dagens Polen är följaktligen nästan uteslutande befolkat av polacker. Det finns emellertid några tusen polsktalande på den ryska sidan av gränsen, och flera hundratusen lever i Storbritannien - huvudsakligen ättlingar till den gamla aristokratin, intelligentian och godsägarklassen. De brukar tala sig varma för den politiska regimen under Pilsudsky och överste Beck. De är de tvivelaktiga förespråkarna för ett "fritt" Polen (somliga av dem sågs t.o.m. demonstrera i Hyde Park för denna behjärtansvärda sak i början av 1971).

Under nazisternas "Nya Ordning" - eller Generalguvernementet, som Polen kallades av tyskarna - stängdes alla polska skolor och universitet. Alla oberoende tidningar och tidskrifter förbjöds. Landets befolkning exploaterades brutalt för den tyska borgarklassens räkning. Större delen av industrin förstördes i striderna mellan Wermacht och Röda Armen. Intelligentian var likviderad eller i landsflykt. Polen var det land som i alla avseenden drabbades värst under kriget. Det var en ruinhög som mötte den av ryssarna uppbackade Lublin-regeringen vid dess ankomst till Warszawa. Det var inte bara nödvändigt att återuppbygga landet i nivå med förhållandena före kriget, det måste därtill kraftigt vidareutvecklas om det s kulle kunna konkurrera med andra nationer. Detta var den stalinistiska efterkrigsregeringens åsikt. "Socialismen" skulle byggas, och detta projekt inleddes med en nationalisering av alla produktionsmedel - eller snarare, av vad som återstod av dem.

Även distribution, transport- och bankväsende nationaliserades genom parlamentsbeslut. Därefter drog regeringen igång med den extensiva industrialiseringsfasen. Detta var sannerligen Polens epok av [[primitiv ackumulation]], av skapandet aven egendomslös arbetarklass å ena sidan och ansamlandet av väldiga resurser i statens händer å den andra. I viss utsträckning uppfylldes målsättningen: en tung industri reste sig ur ruinerna. Men liksom i andra "folkdemökratier" var den ekonomiska planeringen övercentraliserad. Prissättningen på de tillverkade produkterna var närmast godtycklig och stod i dålig relation till de faktiska produkttonskostnaderna. Många administratörer var hopplöst ineffektiva - man hade därtill en tendens att fatta "politiska" beslut även i de fall renodlat ekonomiska överväganden borde varit utslagsgivande.

Vad Polen idag behöver år fler datorer, tekniker och vetenskapsmän. Även i jämförelse med övriga "öststater" är Polen efterblivet. De polska arbetarna är inte bara kraftigt exploaterade (relativt sett), utan också bland de fattigaste i Europa (i absoluta tal). Genomsnittsinkomsten för en industriarbetare ligger på mellan 2400 och 2500 zlotys/mån. Inom servicesektorn är lönerna avsevärt lägre. Det är svårt att exakt fastställa köpvärdet hos zlotyn i relation till andra valutor, men generellt sett är livsmedel billigare och kapitalvaror dyrare än i Västeuropa. En zloty motsvarar ungefär 20 - 22 öre.

===Jordbrukets nedgång===

Det polska jordbruket har inte följt det vanliga mönstret i Östeuropa. Till en början var regeringens politik densamma som i de andra "kommunistiska" staterna - tvångskollektivisering av de privata jordbruken, jämte upprättandet av ett litet antal mycket stora statsjordbruk med anställd arbetskraft och med en direktör i spetsen. P.g.a. omständigheter som vi kommer att ta upp senare, övergavs emellertid kollektiviseringspolitiken 1956. Idag är mindre än 5% av jordbruken kollektiviserade. 10% fungerar som statsjordbruk. 6 miljoner bönder arbetar på privata åkerlappar mot kanske 400 000 på kollektiv- och statsjordbruk.

Liksom på andra håll har jordbruket stagnerat i förhållande till industrin. 1937 var 63,8% av befolkningen sysselsatta inom den agrikulturella sektorn, 1960 hade siffran sjunkit till under 40%. Den är naturligtvis ännu lägre idag. Unga jordbruksarbetare lämnar torvan för att söka anställning inom industrin. Regeringen har försökt uppmuntra ökad mekanisering, men de splittrade egendomsförhållandena har lagt hinder i vägen. Skördetröskor gör föga nytta på jordplättar som bara omfattar några hektar. Inte heller det faktum, att Polen byggt upp några av världens största konstgödselfabriker har avsatt några nämnvärda spår på de mindre brukningsenheterna. Däremot har spannmålsproduktionen ökat enormt på statsjordbruken, just genom mekanisering och användande av konstgödsel. Trots detta måste Polen för att upprätthålla köttexporten (huvudsakligen till Storbritannien) importera stora mängder spannmål från utlandet. Oturligt nog för konsumenterna - och för myndigheterna - följdes de svåra översvämningarna vintern 1969/70 av en torr sommar, med dåliga skördar som resultat.

===Miljonärernas framväxt===

Inom den icke-kollektiviserade jordbrukssektorn råder avsevärda skillnader mellan olika brukningsenheter (jordbruk och handelsträdgårdar). I själva verket är 44,6% av gårdarna 3 hektar eller mindre, 28,9% på mellan 3-7hektar, 12,7% på mellan 7-10 hektar, 7,9% på mellan 10-15 hektar och endast 2,8% på 15 hektar eller mer.

Vissa lantbrukare och trädgårdsmästare (3) är emellertid extremt välbärgade, även efter västeuropeiska mått mätt. Bland de större trädgårdsmästarna finns omkring 500 slotymiljonärer. Om en av dessa, skrev Financial Times (3/10-70) följande: "Välståndet tar sig uttryck i tjocka buntar av 500-zlotysedlar, hus i stan, hus vid havet, dyra västerländska bilar, vräkiga fester och andra mer brackiga manifestationer som då och då drar på sig utbrott från den officiella pressen. Pani Barbaras vänner förmodar att hon spenderar mera under en månad på massage och skönhetsvård än vad en dataspecialist tjänar under samma period. Otvivelaktligen en kapitalist i alla avseenden. Ca 3% av Polens jordbruk använder sig av anställd arbetskraft.

Tvångsmässig kollektivisering förekommer inte längre i Polen. Men hur kontrollerar då staten majoriteten av bönderna? Hur begränsas deras personliga (individuella och familje-) konsumtion? Dessa frågor har i detalj behandlats av Jacek Kuron och Karol Modzelewski i deras "Öppet brev till Polska Arbetarpartiet", som publicerades 1965. Följ ande stycke överensstämmer i huvudsak med deras analys.

Den viktigaste konsumtionshämmande faktorn är direkt fiskala åtgärder, dvs. beskattning och tvångsleveranser. Förvisso betalar staten för dessa leveranser, men till priser; som brukar ligga på 50% av den "fria marknadens". Den andra huvudfaktorn är statens nästan totala monopol på marknaden. Staten prissätter själv de industriprodukter bönderna har behov av. Vidare sker en direkt utarmning av hela den agrara sektorn genom att en stor del av det producerade Överskottet - genom diverse finansiella manövrar - överförs till industrisektorn. Detta berövar jordbruket den materiella basen för fortsatt utveckling av produktionspotentialen. Detta tillvägagångssätt är ganska vanligt i alla industrialiserade (eller delvis industrialiserade) statsbyråkratiska länder. Följden kan bli, som i Polen, en marknad översvämmad av tjusiga kylskåp men ingenting att stoppa i dem.

===Arbetarråden 1956===

1956 var ett dåligt år för de Östeuropeiska statsbyråkratierna. Det var det år då Ungern, Östtyskland, Bulgarien och Sovjetunionen fick vidkännas folkliga resningar av större eller mindre omfattning. Här är inte rätta platsen att återberätta historien om den ungerska revolten, studentoroligheterna i Kiev och arresteringsvågen mot anarkister i Sofia i Bulgarien (4). Kortfattat måste emellertid händelserna i Polen beröras. Den polska revolten började i likhet 'med den östtyska med en strejk bland industriarbetarna. Men till skillnad från Berlinupproret var det polska upproret mycket bättre organiserat. Den 28 juli lämnade arbetarna vid de stora lokomotivverken ZISPO i Poznan fabriken åt sitt öde för att marschera till Röda Armégatan i stadens centrum. Exemplet följdes snart på industrier och byggen över hela Poznan. All trafik avstannade. Studenter och husmödrar förenade sig med demonstrationen. FAP:s högkvarter attackerades, intogs och genomsöktes. Fängelset angreps likaså, och fångarna släpptes fria. Det kom till stridigheter mellan säkerhetspolisen (UB) och beväpnade demonstranter. Radiostationen ockuperades, och upprorsmännens paroller fördes ut i etern. Säkerhetspolisens högkvarter visade sig omöjligt att inta, och efter hårda strider lyckades myndigheterna med Röda Armens hjälp återta kontrollen.

Detta var emellertid inte slutet på kampen - det var föralldel inte början heller. Poznanhändelserna var bara en yttre återspegling av en mera långvarig och djupgående konflikt inom det polka samhället, konflikten mellan arbetarklassen och statsbyråkratin. Oroligheterna i Poznan fick sitt efterspel i att ärkestalinisten Edward Ochab avlägsnades och att den tidigare misskrediterade och fängslade Gomulka rehabiliterades och utnämndes till PZPR:s generalsekreterare. Poznan gav också upphov till den s.k. Oktobervänstern, skapandet av arbetarråd och en hel rådsrörelse. Under revoltens första dagar var råden i viss mån arbetarkampens autonoma organisationer. De hade utan tvivel en lokal maktposition och inflytande i fabrikerna. Dessutom tvingades den nya "liberala" regeringen att acceptera arbetarråden som ett fullbordat faktum. Oktobervänstern inom partiet såg arbetarråden som basen för nya sociala relationer och som utgångspunkten för någon slags "institutionaliserad dubbelmakt" i landet. De hade emellertid ingen klar förståelse för vad dessa råd skulle ha för funktion. De stod inför samma situation som en gång Lenin - de visste inte vad de skulle göra av dem. De lyckades inte utforma något alternativ till det statsbyråkratiska systemet, utan kunde bara komma med. allmänna utfall mot "byråkratin" (och använde härmed termen på samma sätt som i borgerlig terminologi - inte som en karaktäristik av vissa sociala strukturer, utan som en beskrivning av vissa ofrånkomliga konsekvenser av dess strukturer t.ex. "pappersexcersis" och uppmuntrande påhejningar av den nya "liberala" regimen. På så vis kom "vänstern" - som Kuron och Modzelewski senare erkände - att bidra till att bibehålla byråkratins positioner och skriva under sin egen dödsdom som "antibyråkratisk" opposition. Vidare innebar PZPR:s CK:s 8:e plenum en seger för byråkratins "liberala" flygel, vars mål inte var att förändra utan stabilisera det rådande systemet genom inre reformer. Ett ledarskap utsågs, som inte bara åtnjöt åtskillig popularitet inom Partiet utan också ute i landet. Att överge tvångskollektiviseringen var ett populärt beslut, främst givetvis bland kulakerna (de kapitalistiska jordbrukarna och större trädgårdsmästarna). Regeringen ökade lönerna för direktörer och förvaltare i fabrikerna. Arbetarna gavs inga löneökningar, men tillkämpade sig sådana något senare genom militanta påtryckningar. Så fort den "liberala" regeringen satt säkrare i sadeln började den naturligtvis agera som vilken borgerlig regering som helst. På våren var PZPR-ledningen stark nog att börja restaurera partiets monolitiska struktur och dra igång en kampanj mot arbetarråden. Man fördömde rådens utbredning till nya arbetsplatser och kravet på en nationell rådskongress betraktades som en "anarkistisk utopi". På hösten samma år' hade regeringen alla kort på hand. En strejk bland spårvägsarbetarna i Lodz slogs ner av milisen och säkerhetspolisen. Demonstrationer i Warszawa i oktober skingrades av polisen, och våren 1958 återstod av råden ingenting annat än tomma skal, sedan de erövrats av partifolk och fackföreningsapparaten. Men trots allt hade inte kampen varit förgäves. Levnadsstandarden höjdes avsevärt för några år.

===Några data om den ekonomiska utvecklingen===

Jämfört med perioden 1919-39 karaktäriserades de tjugoåren mellan 1945 och 1965 av en allmänt stigande levnadsstandard. Men som Andrzej Karpinski tillstår i "Tjugo år av Polens ekonomiska utveckling" nådde den inte upp i nivå med levnadsstandarden i världens ledande industriländer. I Västeuropa. skriver han, täcks huvuddelen av familjens behov av familjeförsörjarens lön. I Polen däremot täcks ibland ända upp till 30-40% av familjernas totala behov av staten. Utbildningen är kostnadsfri på alla nivåer, läkarvården är fri, semestrar och annan rekreation organiseras och betalas i stor utsträckning av staten, dessutom är hyrorna efter internationella mått extremt låga. Den genomsnittliga månadslönen (exklusive sociala bidrag) låg på ca 1800 zlotys 1962 medan de högsta lönerna låg på omkring 5000 zlotys. Mellan 1955 och 1963 steg reallönerna i Polen med mer än 35%, fast reallöneökningen planade ut något efter 1964. Lantbrukarnas reallöner ökade något snabbare under samma period, enligt Karpinski. Under perioden fram till 1960 kunde en markant ökning av konsumtionen av industriprodukter förmärkas. Denna trend var särskilt markant beträffande varaktiga konsumtionsvaror, speciellt under tioårsperioden 1953-63. Före 1953 hade alla krafter inriktats på uppbygget av den tunga industrin. Enligt Karpinski ökade produktionen av radioapparater från 280000 1953 till 487000 1963. telefonapparater från 112000 till 285000, motorcyklar från blott 13700 till 150000, cyklar från 131 000 till 663 000, tvättmaskiner från 300 (sic) till 537000 och kylskåp från 400 (sic) till 12000 o.s.v. Kameror, scooters, mopeder, armbandsur och TV-apparater tillverkades inte alls i Polen 1953. Ändå tillverkades tio år senare nästan 370000 TV-apparater på ett år. Under senare år har. försäljningen av varaktiga konsumtionsvaror per 1000 invånare inte legat mycket under den i Västeuropa, och betydligt högre än den i Sovjetunionen. Följaktligen förfogade 1966 mer än 3,5 miljoner polska hushåll över tvättmaskiner och mer än 1,1 miljon hade TV. Å andra sidan hade innehavet av privatbilar förblivit extremt lågt jämfört med Västeuropa och USA, huvudsakligen därför att landet saknar egna oljetillgångar och en ökad import av petroleumprodukter skulle bli en alltför stor börda för landets redan ansträngda betalningsbalans.

Tjugoårsperioden 1945-65 innebar alltså en klar standardökning i Polen. Ökningen kom igång mycket långsamt och var inte generell. Efter 1965 har otvivelaktligen en utplaning skett. Och samtidigt är, som tidigare påpekats, levnadsstandarden låg efter allmän europeisk standard.

Livsmedelsproduktionen ökade också under de första tjugo åren efter kriget, trots jordbrukets efterblivenhet och fragmentariska struktur. Köttkonsumtionen i Polen omkring 1966-67 nådde nästan 50 kg per person och år, jämfört med blott 17 kg per år 1939. "Den avsevärt ökade. konsumtionen av livsmedel i Polen korresponderade inte mot jordbrukets långsamma och klart otillfredsställande utveckling under samma period" skriver Karpinski, "och möjliggjordes enbart genom kraftiga inskränkningar av exporten av vissa jordbruksprodukter, som t.ex. säd och slaktboskap. Faktum är att före kriget var detta en typisk hungerexport, eftersom konsumtionen under mellankrigstiden kvarlåg på en låg nivå". Efter kriget blev Polen storimportör av vissa jordbruksprodukter, främst foder. En grundläggande förändring i handeln med jordbruksprodukter kom till stånd, vilket möjliggjorde en snabbare höjning av levnadsstandarden än vad som hade varit möjlig enbart genom att inrikta sig på att öka jordbrukets produktionspotential. Under de senaste fem åren har emellertid Polen återgått till den gamla politiken med export av livsmedel, t.ex. köttprodukter.

Bostadsbyggandet har ökat avsevärt efter kriget. även om det har skett i relativt stor skala i förhållande till nationalinkomstens storlek, så har dock nybyggnationen varit lägre än i de flesta västeuropeiska länder. Dessutom har bostadsbyggandet bromsats efter 1959. Därtill kommer, vilket Karpinski påpekar, att "bostadsbyggandet i Polen inte kunnat hålla jämna steg med den kraftiga urbaniseringstakten och de höga födelsetalen". En brist i den polska byggnationen är vidare att bostäderna överlag är sämre utrustade än i andra länder. Många inredningsdetaljer, som i väst räknas som standard, måste i Polen i allmänhet anskaffas av hyresgästerna själva. Jämte jordbrukets stagnation (vilket lett till viss livsmedelsbrist) har den akuta bostadsbristen ökat de sociala spänningarna i Polen under senare år.

===Fri, såsom fågeln i sin bur===

Under de senaste fem-sex åren har spänningen och motsättningarna ökat mellan PZPR:s högsta ledning och byråkratin å ena sidan och arbetarna, bönderna och intelligentian å den andra. Dessa motsättningar kom först till uttryck 1964, och då huvudsakligen på den politiska nivån. Oppositionen återfanns såväl inom som utom partiet och bestod huvudsakligen av "vänstersocialistiska" och trotskistiska studenter, f.d. studenter och universitetslärare.

1965 arresterades en grupp vid Warszawas universitet, anklagade för att ha spridit regeringsfientlig litteratur. Med i gruppen var Ludwig Hass, en trotskistisk veteran, som när Röda Armen invaderade östra Polen 1939 greps och sändes till ett sovjetiskt koncentrationsläger vid Vorkuta. Inte förrän 1957 släpptes han och tilläts återvända till Polen. Andra namn i gruppen var Kazimierz, Radowski (ekonomilektor), Roald Smiech (historielektor), Karol Modzelewski, vars far hade varit utrikesminister under perioden 1947-51, och hans vän Jacek Kuron.

Modzelewski och Kuron hade tidigare samma år organiserat ett möte till stöd för ett protestbrev som undertecknats av 34 universitetslärare, och som riktade sig mot censuren och åsiktsförtrycket. De båda författade också en pamflett som innehöll en skarp vidräkning med partiet och byråkratin. Följden blev trakasserier från säkerhetspolisen, pamflettens konfiskering och en kortare fängelsevistelse. De uteslöts ur PZPR i november.

Senare, sedan författarna omarbetat och utökat åtskilligt i sitt "Öppna brev", blev de åter arresterade och fördes i handbojor till domstolen i juli 1965. De vidhöll sina åsikter inför rätten, och när Kuron fick sin dom på tre år och Modzelewski på tre och ett halvt år i fängelse sjöngs Internationalen utanför domstolslokalen. Ludwig Hass, som förföljts under Pilsudsky och tillbringat 18 år i Vorkuta dömdes till tre års fängelse. Radowski och Smiech fick samma straff. Hass yttrade till sina domare: "Ni skämmer ut kommunismen precis som Stalin gjorde" .

I mars 1968 demonstrerade studenter på gatorna i Warszawa och Krakow, inspirerade av den s.k. "Pragvåren". ORMO:s eller den s.k. "arbetarmilisens" våldsamt överdrivna reaktion förvärrade läget för myndigheterna. Sedan två studenter med avvikande åsikter, Adam Michnik och Henryk Szlajter, avstängts från universitetet i Warszawa kom det till ett tre dagars upplopp i staden. Demonstrationerna följdes av två veckors sit-ins. PZPR:s förste sekreterare påstod att anstiftarna av demonstrationerna var två "bankrutta" politiker som tidigare petats för sin "uttalade liberalism".

Studenterna riktade också sina attacker mot den "anti-sionistiska" kampanjen, som i själva verket var en anti-judisk och anti-intellektuell kampanj. Som väntat skylldes upploppen på "sionistiska agenter" och en pogrom mot de ca 25000 kvarvarande polska judarna blev följden. Strax därefter flydde ungefär hälften av dem till utlandet. Ett offer för utrensningarna, Zygmund Bauman, hävdade att den anti-judiska kampanjen - som hade "inspirerats från högre ort" - måste betraktas som en "destruktiv, nationalistiskt färgad kampanj som inte har att göra med något judeproblem". Åter arresterades många av regeringens opponenter. Bland de gripna befann sig Michnik och Szlajter, liksom Kuron och Modzelewski, vilka nyss suttit av sina tidigare straff. Kuron och Modzelewski ställdes inför rätta den 3 januari 1969. De anklagades för att ha dragit igång en organisation med syfte att anstifta demonstrationer, för att själva ha anstiftat demonstrationer (de i mars 1968) och för att ha mottagit en stencilapparat av Fjärde Internationalens sekretariat. Än en gång satt de bakom galler. Den 8 februari. Ställdes Michnik och Szlajter jämte Sabara Tourncsyk och Victor Gorecki inför rätta anklagade för att ha deltagit i illegala aktiviteter och lämnat uppgifter till Fjärde Internationalen. Den senare åtalspunkten ströks emellertid. Michnik dömdes till 3 år, Szlajter till 2 år och Gorecki till 20 månaders fängelse. Andra kritiker av regeringen fick avhyvlingar i partipressen, berövades sitt medlemskap i partiet och förbjöds att i fortsättningen publicera något i offentliga organ.

Pris- och lönereformer = ökad utsvettning

Missnöjet inom arbetarklassen hade ackumulerats och fått näring under mer än ett år före upploppen i december 1970. Utländska korrespondenter rapporterade att Polens ekonomi befann sig vid "avgrundens rand" och hade gjort så under hela 1970.

De .konservativa stalinisterna hade tvingats tillåta "progressiva" ekonomer att förbereda en begränsad reformering av den rigida övercentraliserade ekonomin. Ett mindre antal statliga företag hade redan 1969 plockats ut för att testa en ny lönepolitik och nya produktionsmetoder. Men få av arbetarna begrep sig på det nya systemet och ett avsevärt missnöje var för handen, vilket tog sig uttryck i spontana strejker och smärre protestyttringar.

Bränslekostnaderna steg under året och regeringen tillkännagav att hyrorna (som var jämförelsevis låga) skulle fördubblas i januari 1971. Vidare höjdes lönerna för armen, milisen och säkerhetspolisen. Under sommarmånaderna var mer än 200000 rapporterade arbetslösa.

Under sommaren mottog PZPR-ledningen många interna rapporter om livsmedelsbrist på olika håll i landet. Arbetare demonstrerade i den schlesiska staden Katowice. Kolgruvearbetarna drev igenom högre köttransoner efter underjordiska sittstrejker. Arbetsnedläggelser kom också till stånd vid de polska Fiat-verkstäderna och vid armaturfabriken Rosa Luxemburg i Warszawa. Därför uppsköt regeringen tillkännagivandet av prishöjningen på livsmedel.

I slutet av november besökte Gomulka staden Zabrze i Schlesien. I ett tal till gruvarbetarna antydde han att prishöjningar var att vänta. Han dröjde länge vid köttproblemet. "En minskning av tillgången på kött på marknaden har kunnat konstateras", medgav han. Svårigheterna var, som han uttryckte det, "akuta", Köttillgången var inte ens 50% av vad den borde vara enligt målsättningen för produktionsplanen. Detta berodde bl.a. på exportåtaganden gentemot Storbritannien. och andra västländer. De åtgärder som regeringen vidtagit för att 'förbättra läget skulle göra verkan först efter en .tid, enligt Gomulka. Fram tilldess måste efterfrågan balanseras mot tillgången.

I Zabrze är det möjligt att arbetarna blev förvarnade. De blev det definitivt inte i Gdansk. Söndagen den 13 december publicerades en officiell kungörelse i landets alla tidningar om omedelbara prishöjningar på 46 olika matvaror och på bränslen, jämte prissänkningar på 40 varaktiga konsumtionsvaror. Det tillkännagavs också att det nya lönesystemet fr.o.m. 1/1-71 skulle frysa alla löner under ett år framåt. Dekretet innebar bl.a. att priset på mjölk höjdes med 8%, fisk 11%, socker 14,2%, mjöl 16%, kött 17,6%, sylt 36,8% och kaffe 92%. Priserna på koks och kol höjdes med mellan 10% och 20%, beroende på kvalitén. Priset på TV-apparater, kylskåp, tvättmaskiner och andra varaktiga konsumtionsvaror sänktes med mellan 15% och 30%. Två år tidigare hade köttpriserna stigit med mellan 20% och 40%. Priset på frukt och grönsaker steg också och vissa importerade matvaror, som citrusfrukter, choklad och kakao, var nästan omöjligt att få tag på. För kaffe betalades mer än 800 zlotys/kg på svarta börsen.

Reaktionerna på kungörelsen lät inte vänta på sig. Eftersom den kom som den gjorde - strax före jul - blev den droppen som fick bägaren att rinna över för genomsnittspolacken. De lysande psykologer i maktens korridorer som trodde de valt det rätta ögonblicket, har bara sig själva. att skylla för den fortsatta händelseutvecklingen.

===Strejk!===

Det. var.ingen.tillfällighet att första akten utspelades på Leninvarvet i Gdansk, på morgonen den 14 december. Företagsledningen hade vägrat tillmötesgå arbetarnas krav på att ett nyligen introducerat lönesystem skulle slopas .Föregående lördag hade Stanislaw Kociolek (vice premiärminister, tidigare ledande partiboss i regionen) oväntat dykt upp i staden. Varvsarbetarna hoppades att han hade kommit för att medla, men - vilket meddelades i pressen nästa dag - syftet med besöket var ett annat: han hade kommit för att diskutera problem i samband med prishöjningarna, vilka skulle tillkännages samma kväll.

På måndagsmorgonen hade Kociolek försvunnit och befann sig på väg till Warszawa. Om lönesystemets vara eller icke vara blev det inget sagt. Arbetarna hade fått nog. De lade ner verktygen - med undantag för ett antal kättingar och blystänger - och marscherade med sina representanter (som nu förvandlats till en strejkkommitté) mot PZPR-högkvarteret i Gdansk. Det var en tyst, nästan dyster kolonn på flera tusen arbetare som drog iväg genom staden. Tåget blev livligare sedan studenter och husmödrar strömmat till. Man började sjunga Internationalen. Innan kolonnen nått partihögkvarteret vek den av mot den lokala milisens byggnad, där polisen kunde hålla massan. från sig enbart genom ett besinningslöst skjutande rakt in i folkhopen. Milisen var avsevärt underlägsen i antal tills förstärkningar anlände och lyckades driva tillbaka demonstranterna. Då riktade man istället sina angrepp mot PZPR-högkvarteret och mot järnvägsstationen, som sattes i brand. Demonstranter kom i slagsmål med brandmän som försökte släcka elden. Striderna utvecklades snabbt till rena fältslag över hela Gdansk. Striderna varade i över två dagar.

På tisdagen spred sig strejkrörelsen och den allmänna oron tillgrannstäderna Gdynia och Sopot, med en sammanlagd befolkning på över 600 000 invånare. På onsdagsmorgonen var hamnen i Szczecin, 20 mil längre västerut, i fullt uppror.

Mötesförbud infördes, liksom utegångsförbud mellan skymning och gryning. På onsdagen rullade stridsvagnar in i Gdansk och besatte strategiska positioner. Den lokala radiostationen instruerade Polen att bruka sina vapen "i självförsvar" vid "fortsatta attacker mot myndigheterna". Under hela den aktuella perioden var alla förbindelser med övriga Polen brutna. En första rapport förmälde att enbart i Gdansk hade sex människor (arbetare och demonstranter) dödats och omkring 150 milismän skadats (av uppgiften att döma hade man ingen klar bild över antalet skadade demonstranter). Ett antal regeringstjänstemän i staden "hade mördats". Även under onsdagen tillkännagav regeringen inför nationen att den skulle agera med all fasthet och beslutsamhet mot dem som "stör den allmänna ordningen" och mot alla "statsfientliga handlingar". Oroligheterna skylldes på "äventyrliga element". Stanislaw Kociolek utlovade skyndsamt väsentliga löneökningar för varvsarbetarna under 1971. Det dröjde ända till torsdagen innan parti och regering verkligen började söka förklara - och bortförklara - situationen för den polska allmänheten. Via televisionen i Warszawa utgick en allmän order till polis och militär att öppna eld mot upprorsmän som gick till angrepp mot människor och byggnader. Enligt TV-meddelandet var regeringen besluten att använda sig av alla konstitutionella medel, "inklusive vapen makt", mot personer som "begår våldshandlingar" och hotade "medborgares liv och säkerhet", som "plundrade och förstörde egendom" och "allmänna inrättningar". Det sades vidare att hela befolkningen hade att rätta sig efter och lyda de förordningar som, urfärdats av statliga organ för att upprätthålla den allmänna ordningen. Undantagstillstånd proklamerades.

Efter meddelandet talade Polens premiärminister Cyrankiewicz. Han yttrade: "vårt förflutna är fyllt av hjältemod och ära, men också av katastrofer och dåligt övertänkta beslut" … "Statens existens står på spel". Han medgav att mer än ett dussin människor dödats och hundratals skadats under tre dygns sammandrabbningar i Gdansk och andra östersjöstäder. Många allmänna byggnader hade bränts ner och demolerats, butiker plundrats och lagen överträtts. Han medgav att "tragiska sammanstötningar förekommit. varvid de styrkor som upprätthöll ordningen tvingats göra bruk av vapnen" … "Detta är de tragiska konsekvenserna av bristande reson, förståelse och ansvarskänsla hos dem som övergav sina arbetsplatser för att dra ut på gatorna och därmed ge äventyrare en chans att inleda plundring, vandalism och mord. Fientliga krafter söker skapa härdar av anarki för att störa den normala arbetsrytmen och desorganisera landets sociala liv". Sedan kom premiärministern in på det nyligen ingångna avtalet med Västtyskland om Polens gränser: "Överenskommelsen har mottagits med tillfredsställelse i hela nationen. Må detta ihågkommas av invånarna i Gdansk, Gdynia, Szczecin och i Polens alla västliga områden" (5).

Samma dag stod följande att läsa i Trybuna Ludu, riksorgan för PZPR: "Varvet i Gdansk har svåra problem i samband med övergången till en bättre arbetsorganisation och modernisering av företaget. Dessa problem måste tas upp tillsammans med personalen och lösas på lämpligaste sätt. De har nyligen varit diskussionsämne på varvet, och är så fortfarande; Men istället för att lugnt och på ett affärsmässigt sätt gå igenom problemen. vid möten på själva varvet, kunde inte vissa delar av personalen motstå de oansvariga uppmaningarna att lägga ner arbetet och dra ut på gatorna. För att ytterligare förvärra situationen drog anstiftarna nytta av de prisjusteringar som introducerats för några dagar sedan. Dessa justeringar var. helt oundvikliga. De var nödvändiga för landets ekonomiska utveckling" ..."Anarkin måste få ett slut. Normala sociala- och arbetsförhållanden måste upprättas. De som gjort sig skyldiga till rån och mordbrand måste straffas."

Trybuna Ludu fortsatte med att uppmana varvsarbetarna att "återgå till arbetet så fort som möjligt" och ta igen det produktionsbortfall som strejken orsakat. Samma dag som Trybuna Ludus vädjan publicerades gick emellertid arbetarna vid dieselmotorverkstäderna Cegielski i Poznan i strejk, liksom arbetarna vid bilmonteringsfabriken i Zeran och vissa kolgruvearbetare Schlesien. Radio Szczecin rapporterade vid ett flertal tillfällen att situationen i hamnen varit "katastrofal" och att "banditelement" satt eld på byggnader, plundrat affärer och annan allmän egendom, men att förhållandena i hamnen nu var "nästan" som vanligt.

==="Ner med den röda bourgeoisien!"===

På tisdagen var läget spänt i Krakow och Wroklaw, där folk hade samlats i grupper på gator och torg. Milisen spärrade snabbt av de oroliga områdena. Flyget från Warszawa till Poznan och Krakow inställdes tillfälligt och inga telefonsamtal till Katowice expedierades. Emellertid påstod radio Warszawa att "ordningen var återställd" i Gdansk. Detsamma påstods om Szczecin, men utegångsförbudet var fortfarande i kraft. På torsdagen återvände Kociolek till Gdansk där han framträdde i den lokala televisionen. Arbetarna hade framfört en mängd krav, sa han, en del av dem i "ultimativ form" och de flesta av dessa krav var "omöjliga att uppfylla".

Fredagsnumret av Glos Pracy (fackföreningsorgan) snyftade: "De senaste dagarnas smärtfyllda och tragiska händelser skapar förstämning och oro. De har resulterat i både personliga tragedier och stora materiella förluster för hela befolkningen. Äventyrligheten triumferade över besinningen"..."Bråkmakare som dolt sig bakom arbetarklassen har begått våldshandlingar och brutit mot den allmänna ordningen". Samma dag kommenterade Trybuna Ludu: "Händelserna vid kusten bevisar att arbetsnedläggelser och gatudemonstrationer skadar statens grundläggande intressen och hotar oss med följder som inte går att uppskatta".

I Polen är lördag arbetsdag lika mycket som resten av veckan. Men många arbetare, speciellt i Szczecin, uteblev från sina arbeten. Enligt lokalradion förekom "arbetsstörningar vid vissa industrier, inklusive varvet". Demonstrationer och smärre sammanstötningar mellan arbetare och milis förekom i den lilla staden Elblag. I Warszawa rapporterade företagsledare om fall av maskning i ett antal fabriker. Enheter ur ORMO skickades in i vissa industrier, inklusive Fiat-fabriken, ett stålverk och Trybuna Ludus tryckeri. Slagord började uppenbara sig på väggarna i huvudstaden, däribland "Ner med den röda bourgeoisien" Radio Warszawa rapporterade att julkommersen var i full gång! I en annan sändning berättade kommentatorn: "Uttrycket 'huliganism' passar som beskrivning på vad som har hänt, men att enbart använda ett sådant ord vore att ge en alltför enkel bild". Utländska observatörer började vid veckoslutet notera att den ursprungliga linjen om att upploppen var ett verk av "huliganer" och "anarkister" hade mjukats upp en aning. Ungefär samtidigt fanns det tecken på att den öppna konfrontationen började ebba ut.

Regeringstjänstemäns och politikers officiella uttalanden var mindre inflammerade och mera lugnande. Väg- och järnvägsförbindelser med Gdansk öppnades åter, men ännu på söndagen var alla förbindelser med Szczecin avbrutna. Rent allmänt var den politiska aktiviteten intensiv i Polen. För första gången på årtionden framförde arbetarna öppet sina krav på lönehöjningar och fullständig revidering av det nya lönesystemet. Trybuna Ludu skrev: "Vi måste och vi skall diskutera de frågor och t.o.m. konflikter, som aktualiserats och uppstått som en följd av det faktum att vår ekonomi kommit in i ett nytt utvecklingsskede", och den andra dagliga Warszawatidningen, Zycic Warzawy, menade att det var en medborgerlig och politisk plikt att starta en "dialog om de frågor som uppstått och som nu antagit en sådan smärtsam karaktär". Då exploderar en ny politisk bomb.

===Allt lugnt i östersjöhamnarna===

Vid ett extrainkallat möte med PZPR:s centralkommitté på söndagen avgick Gomulka som partiets generalsekreterare, och ersattes av den fd gruvarbetarledaren och förstesekreteraren i Schlesiens PZPR-distrikt Edward Gierek. Vidare avsattes fyra andra medlemmar av den tolv man starka politbyrån, nämligen Marian Spychalski, som fungerade som statsöverhuvud, Zenon Kliszko, chefsideolog och byråsekreterare, Boleshaw Jaszczuk, det ekonomiska snille som introducerade de nya livsmedelspriserna, samt partiorganisatören Ryszard Strzeleki. Mieczslaw Moczar med förflutet i säkerhetspolisen upptogs i politbyrån. Kociolek likaså.

På kvällen höll Gierek tal i TV och rekapitulerade den senaste tidens händelser och försökte t.o.m. ge en tillfredsställande förklaring till det inträffade: "Kuststäderna Gdansk, Gdynia, Szcecin och Elblag blev scenen för demonstrationer, oroligheter och sammanstötningar på gatorna. Människor har dödats. Alla upplever vi denna tragedi"... "Dessa händelser påminner oss på ett smärtsamt sätt om nödvändigheten av att partiet bibehåller sitt nära band med arbetarklassen och nationen som helhet". Vidare måste regeringen alltid konsultera arbetarklassen och intelligentian "av respekt för principen om kollektivt beslutsfattande och demokrati". Centralkommittén hade därför beordrat politbyrån att "inom de närmaste dagarna undersöka möjligheterna att förbättra situationen för de familjer som lever på de lägsta inkomsterna, som ofta är barnrika och vars ekonomiska ställning försämras av det. nyligen införda prissystemet"..."Det finns", fortsatte han, "många andra företeelser som inte är till gagn för arbetarklassen och som måste förändras. Hit hör de "arbetande kvinnornas situation, bostadsproblemet och ungdomsproblemet". Gierek utlovade att den fastslagna ekonomiska planen för 1971 och de följande åren skulle tas upp till omprövning.

Varvsarbetarna i Szczecin .samtyckte till att återgå till arbetet på måndag morgon, och i Gdansk och Gdynia rapporterades ca 80% vara tillbaka på sina arbeten, på måndagen. Leonid Bresjnev skickade ett telegram till Gierek där han beskrevs som "en verklig vän till Sovjetunionen" - i den händelse någon inbillat sig motsatsen.

På torsdag morgon sammanträdde Polska Folkrepublikens Ministerråd. Undantagstillståndet upphävdes, liksom de speciella befogenheter som föregående vecka givit milis, arme och säkerhetspolis rätt att använda vapenmakt mot strejkande, upprorsmakare och plundrare. Samma dag drog den polska pressen igång en kampanj mot Gomulka. Zycic Warszawy, Warszawas största dagliga tidning. skrev att orsaken till den "djupa kris" som landet befann sig i var att "dialogen mellan ledningen och folket hade brutits och ersatts av ensidiga order, som ofta utfärdats aven begränsad krets. Dessa beslut presenterades för nationen på ett sätt som ledde till allvarliga misstag, även om de i sak var korrekta"..."Det polska samhället har länge väntat på att förtroendeklyftan mellan nationen och partiet skulle överbryggas, på att dialogen skulle återupptas och statsmaskineriet skulle effektiviseras, så att den på ett bättre sätt skulle tjäna nationen"..."De förändringar som ägt rum de senaste dagarna har givit oss en ny chans. Det nya ledarskapet, nationen och var och en av oss har fått denna möjlighet. Men ingenting händer av sig själv. Partiets och administrationens styrelse- och funktionssätt måste förändras i Warszawa, ute i regionerna, i distrikten och i landsortssamhällena. Vi måste erkänna att godtycke och självsvåldighet var ofta förekommande. Den senaste tidens tragiska händelser, som hade sin grund i missnöje inom arbetarklassen, kom som en allvarlig varning inför framtiden. Långtgående, bindande och genomgripande slutsatser kommer att dras av detta. Förändringarna skall bli bestående, men de kan inte ske över en natt".. ."Ytterligare ekonomiska förändringar, som kan innebära en allmän förbättring av landets situation, kommer att ta än längre tid i anspråk".

Dagen innan julafton, på onsdagen, bildades en "ny" regering. Marian Spychalski ersattes på posten som statsöverhuvud av Josef Cyrankiewicz. Den senare hade tidigare innehaft posten som premiärminister, vilken nu tilldelades Piotr Jaroszewicz - som förut var vice premiärminister. Ännu en palatsrevolution. Jaroszewicz tillkännagav att "Vi anser det nödvändigt att regeringen utfärdar en resolution om allmänt prisstopp på livsmedel under en tvåårsperiod, med undantag för varor av säsongskaraktär. Beträffande industrivaror så skall priserna gradvis reduceras i takt med produktionsökningen och den fortsatta minskningen av tillverkningskostnaderna". Men det tvååriga prisstoppet var inte den eftergift som det först kunde tyckas. Resolutionen innebar nämligen att den prissättning som infördes i början av december och som varit upprorets tändande gnista skulle kvarstå. Utegångsförbudet i Szcecin mellan skymning och gryning upphävdes.

==="Lugn och besinning"===

Efter jul utbredde sig ett märkvärdigt lugn över hela Polen. Det var dock av begränsad varaktighet. Vid december månads slut återupptog pressen sina "analyser" av det inträffade - och fann ett korn av sanning här och där. Den 30 december kommenterade tidskriften Polityka att "Om än det finns olika grader av ansvar, så är partiet huvudansvarigt för de företeelser som orsakade de tragiska händelserna. De stagnerande sektorerna av ekonomin tillväxte. Propagandans bild av situationen var långtifrån sann. En sådan praktik sanktionerade dubbeltänkandets farliga sociala fenomen - att ha en standardbild utåt och en annan för privat bruk och för nära vänner"... "Naturligtvis var inte gatan det rätta politiska forumet, men vi måste erkänna att arbetarnas medvetna aktivitet inte lämnade mycket rum över åt fientliga och asociala element". Demonstrationerna, strejkerna och den allmänna oron var "en varningssignal, som indikerade att sjukdomen fortfarande består i den politiska och sociala organismen".

Den 5 januari 1971 rapporterade de polska tidningarna att PZPR:s centralkommitté snart skulle sammanträda för att, som Trybuna Ludu uttryckte det, "...göra en detaljerad omvärdering av händelserna i december och av den senaste femårsplanens resultat". En annan tidning, Trybuna Mazowiecka, hävdade att "Bristen på samråd mellan arbetarklassen och partiledningen var en klar avvikelse från Lenins principer om partilive". Tidningen erkände vidare att beslutet att höja livsmedelspriserna med i genomsnitt 20% strax före jul var "droppen som kom bägaren att rinna över", "detonatorn som orsakade explosionen".

Men arbetarnas kamp var långt ifrån avblåst. Måndagen den 11 januari stod en grupp varvsarbetare t Szczecin i begrepp att strejka. En medlem av PZPR:s politbyrå, Jan Szyaik, rapporterade strejkförsöket vid ett plenarsammanträde samma dag vid Szczecins partisektion (detta enligt tidningen Glos Szczecinski). Szyaik meddelade att strejkförsöket gjorts av en liten grupp arbetare vid första skiftet i Adam Warskivarvet. De hade, påstod han, sökt övertala andra arbetare att gå i strejk men utan att röna någon framgång. Deras misslyckande var ett tecken på de polska arbetarnas lugn och besinning, avslutade Szyaik. Denna förtröstansfulla bild motsvarade emellertid inte verkligheten. Andra observatörer noterade bestående motsättningar och en allmän otillfredsställelse bland varvsarbetarna i Szczecin och Gdansk. Vid samma plenarsammanträde godkändes Antoni Walaszeks avskedsansökan som generalsekreterare i den lokala PZPR-sektionen. Detta på grund av de svårigheter han upplevt i utövandet av sitt ämbete. Tisdagen den 14 januari iscensatte ett antal arbetare i Elbla några smärre strejker. På lördagen strejkade mellan 3000 (den officiella siffran) och 6000 arbetare i Gdansk, och på måndagsmorgonen gick åter 3000 ut i strejk. I över en timme stod de samlade framför förvaltningskontoret på Leninvarvet. De hade gjort upp en lista, som innehöll krav på nya fackföreningsval, att de arbetare, som arresterats under upploppen i december - enligt uppgift mer än 200 - skulle frisläppas, att pressen skulle ha större frihet att rapportera orättvisor och godtycke, samt att general Moczar (chefen för säkerhetspolisen) och Stanislaw Kociolek (tidigare högsta hönset i Gdansks PZPRsektion) skulle avlägsnas ut politbyrån. Arbetarna krävde också att Gierek skulle besöka varvet. Sedan kravlistan överlämnats återgick man till arbetet. Efter denna manifestation erkände en lokal PZPR-talesman, Stanislaw Celichowski, att arbetarna inte var nöjda med Kocioleks och Giereks ansträngningar. Han tillade att arbetarna framfört så många krav att "det skull e ta en hel regeringssession att behandla dem". Dessutom antydde Celichowski att myndigheterna kanske åter skulle komma att ta till hårdhandskarna mot arbetarna. "Vi måste ställa oss frågan", yttrade han, "hur länge regeringen kan fortsätta att vara hotad. Varje dag kommer nya krav, och där de tidigare ledarna sa att det inte fanns några pengar, har Gierek funnit pengar till de lägst betalda, men olyckligtvis "tror vissa individer att de kan få ännu mer bara genom att trycka på hårdare". I en sändning i Gdanskradion klagade en arbetare från "maskinverkstäderna i Oliwa över ojämlikheten mellan de vanliga arbetarna och byråkraterna. Han sa: "Vi ser det varje dag i sättet på vilket arbetarna behandlas, i relationerna mellan de vanliga arbetarna och direktörerna". En arbetare på Leninvarvet klagade över den föråldrade maskinparken - vissa maskiner var från 1939. Och vad de nya sovjetiska maskinerna beträffade, så var det alltför vanligt förekommande att de var klart olämpliga för den uppgift de var avsedda för.

===Hur många huvuden har en hydra?===

Ett flertal strejker utbröt i Gdansk under onsdagen den 20 januari. Spårvägs- och busspersonal lade ner arbetet rör att delta i en massdemonstration. Förvaltningen för de offentliga kommunikationerna tillstod att arbetarna lagt fram flera krav om högre löner, bättre arbetsförhållanden i allmänhet och bättre arbetsskydd i synnerhet. De skanderade slagord som innehöll krav på lönekompensationer för de höjda livsmedelspriserna. Mötet var ändå mycket stillsammare än ett sammanträffande mellan arbetarnas representanter och förvaltningen föregående dag.

Även vid varvet i Gdansk förekom massmöten, enligt uppgift avhållna i avsikt att välja arbetarråd. På fredagen var åter alla varvsarbetare i Szczecin ute i strejk. Än en gång krävde arbetarna löneförhöjningar och förändringar av politisk art i Polen. Trybuna Ludi anklagade "vissa personer" för att söka skapa "anarki". Tidningen krävde ökad repression mot strejkande och demonstranter.

Med anledning av de nya oroligheterna längs/östersjökusten besökte Gierek Gdansk på måndagen "för att lyssna på klagomålen" från varvsarbetarna. Under sitt besök sammanträffade Gierek med ca 300 arbetare från Gdansk. Gdynia och Sopot. Gierek kom just från Szczecin, där han, lyckats övertala 10 000 varvsarbetare att återgå till arbetet. Dessa hade strejkat. sedan fredagen. Transportarbetare hade förenat sig med dem under lördagen och söndagen. Också de krävde högre löner och politiska förändringar, närmare bestämt vad gällde regeringens sammansättning. På tisdagen återgick arbetarna i Gdansk till sina arbetsplatser, varpå Gierek återvände till Warszawa och framförde en allmän vädjan till de polska arbetarna att arbeta hårdare. Regeringen avslöjade att den avsåg att uppskjuta "minst ett år" införandet av det "impopulära bonussystemet", som hade varit en av anledningarna till de senaste veckornas oroligheter. Den 27 januari bytte PZPR-kommittén på Leninvarvet ut sin generalsekreterare och sex andra ledande byråkrater.

Men det var inte bara i Gdansk som huvudena - än en gång - rullade inom det Förenade (!) Arbetarpartiet. Motsättningar inom den högsta ledningen hade framtvingat ett uppskjutande av centralkommitténs sammanträde som skulle ha hållits i slutet av januari och början av februari. Enligt rykten som cirkulerade var det fråga om en konflikt mellan Moczar och Gierek. Många hade krävt Moczars avgång. En stor del av skulden för dödsskjutningarna i december lades på honom. Under centralkornmittens plenarmöte angreps partiets ekonomiska "specialist" Boleshaw Jaszczuk för att ha begått allvarliga missgrepp. På samma sätt uteslöts Gomulka ur centralkommittén. med anledning av vad Gierek betecknade som "allvarliga misstag". Dessa misstag inkluderade en "försvagning av partiets band med folket", en felaktig utveckling av landets ekonomi och framskapandet aven politisk kris genom prishöjningarna på livsmedel.

Partiideologen Zenon Kliszko avlägsnades också, då han gjort "partiet avsevärd skada genom sitt sätt att handha kaderpolitiken. Under decemberhändelserna visade han bristande verklighetssinne och handlade oansvarigt, vilket bidrog till att förvärra situationen i Gdansk, Gdynia och Szczecin". Han beskylldes också för att ha beordrat användandet av vapenmakt mot de strejkande. Ett antal andra medlemmar, däribland fackföreningsledaren Ignacy Logs-Sowinski, avgick på egen begäran. Allt som allt avlägsnades eller avgick frivilligt sju medlemmar av kommittén. När detta skrives (1971) har centralkommittén endast 10 medlemmar, och den förväntas inte bli utökad förrän vid nästa partikongress. Oturligt nog har Moczar hamnat på en andraplats i hierarkin efter Gierek. Han är ansvarig för armen. den inre säkerheten och för Hälsovårdsministeriet. Dessutom har en av hans handgångna män, Stefan Syowski, kontroll över press, information, kultur och ungdomspolitiken. Efter centralkommitténs sammanträde utlovade Gierek "ett bättre liv" för det polska folket. Han nämnde hårt arbete, strängare disciplin, moderniserad förvaltning och förbättrade levnadsförhållanden - i nu nämnd ordning.

Under andra veckan i februari förflyttade sig oroligheterna söderut - till Lodz. Fredagen den 12 strejkade arbetare vid sju textilfabriker för högre löner. De flesta var kvinnor. På grund av situationens allvar skyndade premiärministern Jaroszewicz till staden, och på söndagen sammanträffade han med arbetarnas ombud som var församlade i operahuset. Regeringen kunde inte höja lönerna mer än vad som fastställts dagen innan i sejm, sa premiärministern. Dessa höjningar uppgick till ca 4,2%. "Det är nödvändigt", fortsatte han, "att alla inser att ytterligare ökning av lönekostnaderna och en ökad konsumtion skulle innebära att man slog in på den ekonomiska äventyrspolitikens väg och försämrade marknadsbalansen". Hälsovården skulle förbättras genom ett anslag på ytterligare 162 miljoner zlotys, ca 500 miljoner zlotys skulle gå till socialförsäkringar och mindre summor till handikappade och fritidsanläggningar. Dessa resurser skulle tas från en utökade industriproduktion och en ökning av skatten på privat affärsverksamhet.

Eftar detta möte återvände Jaroswicz till Warszawa. Följande kväll kom ännu en överraskning, och denna gången av högst populärt slag för de polska massornas vidkommamde.

===Arbågsrum…===

Vid kvällens nyhetssändning på TV uppträdde Jaroszewicz och gjorde ett kort tillkännagivande, enligt vilket regeringen och PZPR:s politbyrå enats om att fr.o.m. den 9:e mars slopa de prishöjningar som införts i december. Denna åtgärd hade möjliggjorts genom att Sovjetunionen ställt krediter till förfogande några dagar tidigare. "Den direkta orsaken till arbetarklassens missnöje har nu undanröjts", fortsatte Jaroszwicz, "och regeringen kommer att intensifiera sina ansträngningar att förbättra det arbetande folkets vinkor".

Men krediterna från Sovjet utgjorde bara en tillfällig lösning. Priserna kunde bara hållas nere på den tidigare nivån under förutsättning att produktionen ökade. "De beslut som tagits kräver utökade livsmedelsleveranser, utnyttjandet av alla reserver inom jordbruket och framförallt en utökning av kreatursstammen och exportökning för att täcka den ökade importen av livsmedel". Efter premiärministerns tillkännagivande höll de strejkandes delegater i Lodz ett midnattsmöte, vid vilket man beslöt att återgå till arbetet på tisdagsmorgonen. Nästan samtliga arbetare återgick. Under den påföljande veckans lopp avgick eller ersattes mänga ledande byråkrater. Gierek fortsatte fara land och rike runt och sammanträffa med arbetare och partimän. En hel del ommöbleringar ägde rum också i fackföreningsledningen. I slutet av februari rapporterade Radio Warszawa att de fackliga organisationerna "genomgått en förtroendekris, dä arbetarnas protestyttringar avslöjat felaktigheter, svagheter och misslyckanden när det gällde att försvara arbetarnas intressen". Enligt fackföreningstidningen Glos Pracy var oron ett uttryck för ett bristande förtroende för och en kritik av fackföreningarna. Den 1.a mars trädde prissänkningarna i kraft. Priserna på varaktiga konsumtionsvaror som TV-apparater, kylskåp och tvättmaskiner - som hade sänkts i december - blev oförändrade. Den ekonomiska tidskriften Zycic Gospodarcze skrev att resultatet av reallöneökningarna skulle medföra en höjning med 7% för de personliga inkomsterna, inom vissa områden ännu mer. Som t.ex. i Lodz där genomsnittslönen var låg p.g.a. den stora andelen kvinnlig arbetskraft (inga lika löner här inte!). Ärkebiskopen i den romersk-katolska kyrkan sade sig hoppas på en återgång till normala relationer mellan kyrkan och stat/parti. Gierek verkade också angelägen om en bättre "förståelse" mellan myndigheterna och kyrkan. Allt skulle vara den bästa av alla (polska) världar om bara arbetarna lade sitt öde i sina nya "ledares" och Guds händer…

===...men inte tillräckligt===

Vad har då slutligen de polska arbetarna uppnått med sin kamp under december 1970 och de två första månaderna 1971? De har vunnit en serie slag mot sin arbetsköpare, den polska staten, de har störtat en regering men utan att avskaffa regeringsinstitutionen som sådan (vilket inte heller var deras avsikt), de har fått ett monopolistiskt och monolitiskt parti på knä, de har, åtminstone för en tid, avvärjt en standardsänkning och istället lyckats uppnå en bättre materiell position, och de har åstadkommit en viss "liberalisering", tillförsäkrat sig ett större mått av social och personlig frihet - liksom ett större manöverutrymme för fortsatt kamp mot exploatering och löneslaveri. Men de har ännu inte vunnit kriget - kriget mot den polska statsbyråkratin. Slutstriden kommer inte att utkämpas förrän de polska arbetarna befriat sig från sitt falska medvetande; föreställningen att det finns en "dålig husbonde" och en "bra husbonde", som en varvsarbetare från Szczecin så beklämmande uttryckte det i en TV-intervju. Verklig arbetarmakt är och förblir ett samhälle utan husbonde - varken "bra" eller "dålig".

===FOTNÖTTER===

(1) En roll som dock PKP(m-l)" en illegal, stalinistisk gruppering också reser anspråk på. Det tycks inte finnas någon minimigräns hur obetydlig en organisation kan vara och ändå kalla sig "det kommunistiska partiet", i bestämd form singularis.

(2) Dessa "Heimvertriebene" ("de från sina hem fördrivna") utgör fortfarande en mycket livaktig och starkt reaktionär på tryckningsgrupp i dagens Västtyskland.

(3) Med "trädgårdsmästare" avser vi här ägare av handelsträdgårdar.

(4) Bulgarien är det enda östeuropeiska land där anarkismen någonsin haft ett starkt fäste.

(5) Cyrankiewicz syftade på att dessa områden tidigare tillhörde Tyskland.


== ARVET FRÅN ZEKE VARG - ANALYS AV POLENS ALLMÄNNA EKONOMISKA UTVECKLING EFTER 1945 ==

===Rena rama snårskogen===

Den skildring av det polska samhället som du just har läst igenom verkar kanske gedigen, genomarbetad och vederhäftig. Men låt dig inte luras av de tunga, bedövandeordmassorna. Du fann "ett vimmel" av svulstiga fraser, tröttande citat och torra siffror, men däremot inte ens ett tillnärmelsevis vettigt svar på de frågor, som vi upplever som de mest väsentliga, nämligen:

A. Vad är och hur fungerar en "statsbyråkrati"?

B. Har "statsbyråkratins" makt försvagats? I så fall: varför?

Nu försöker vi ge oss i kast med de här problemen, och vi börjar från allra första början, nämligen genom att fråga oss: Vad innebär formellt begreppet "socialism"?

===Guld och gröna skogar…===

Formellt innebär socialism att landets tillgångar ägs av folket gemensamt. Det ekonomiska överskottet, (d.v.s. frukten av de inom den materiella produktionen sysselsatta människornas arbete,) fördelas oberoende av några marknadskrafter till de sektorer som anses lämpliga. Folket förfogar över och fördelar med andra ord resultatet av sitt eget arbete.

===…men också snikna vargar===

I verkligheten fungerar det naturligtvis inte på det sättet, varken i Polen eller i någon annan av de östeuropeiska staterna. Istället beslagtas och fördelas största delen av det ekonomiska överskottet av en grupp administratörer som hävdar att de i kraft av sitt "överlägsna klassmedvetande" är bättre lämpade att sköta ekonomin än arbetarna själva. Administratörerna anser nämligen att arbetarna lätt förfallertill att prioritera dagsintressen framför långsiktiga intressen och regionalt nyttiga åtgärder framför nationellt värdefulla.

===Zeke Varg och hans anhang===

Dessa administratörer härskar via det kommunistiska partiet i Polen - PZPR (Polska Förenade Arbetar-Partiet). Formellt finns i Polen ytterligare två partier när man har val till parlamentet och till de lokala förvaltningsråden, de partierna är Folkpartiet och Demokratiska Partiet. Men eftersom alla tre partierna har samma program och deras kandidater dessutom närgånget granskas och godkänns av den administrativa eliten, blir ett val helt enkelt en skenprocedur eftersom partier som kunde tänkas ha ett annorlunda program ar "folkfientliga" och följaktligen förbjudna. I realiteten är alltså elitskiktet i det kommunistiska partiet PZPR oinskränkta härskare på det ekonomiska och politiska området. Vi betonar elitskiktet eftersom PZPR är helt igenom toppstyrt enligt den välkända "tig och lyd!"-principen. Partiets två miljoner medlemmar har visserligen "rätt att ha en egen åsikt", men all organisatorisk samverkan mellan likatänkande är "'förbjuden liksom alla politiska riktningar eller plattformar som avviker från den officiellt godkända. Den enskilde partimedlemmen har knappt ett käft att säga till om. Därmed uppvisar partiet ett närmast klassiskt totalitärt mönster, informationen går nerifrån och upp och besluten går uppifrån och ned. Arbetaren har alltså fråntagits alla möjligheter att påverka och kontrollera fördelningen av resultatet av sitt arbete. Arbetaren har dessutom berövats alla möjligheter till självförsvar, eftersom fackföreningarna agerar lydiga redskap åt partielitens direktiv.

===Än högg dom hit....===

Arbetaren exploateras allt hårdare. 1962 arbetade han i genomsnitt en tredjedel av arbetsdagen åt sig själv, d.v.s. han fick lön för de timmarna, medan två tredjedelar av hans arbetsprodukt omhändertogs av staten. År 1969 kvarhöll staten däremot nästan tre fjärdedelar av det överskott han hade producerat.

===…och än högg dom dit===

Även den enskilde bonden är hårt exploaterad, ja man kan till och med tala om ohämmad utsugning. Efter en omfattande kollektiviseringsvåg åren 1950-53, som blev ett hejdundrande fiasko, är den privata äganderätten återigen fast etablerad. På jordbrukets område tillämpar regeringen därför NEP-politiken med allt vad det innebär av mervärderörelser från lantbruket till industrin. 86% av jordbruken är privatägda, oftast i form av relativt små enheter till följd av jordreformer år 1944, som gjorde slut på etthalvfeodalt godsägarvälde. Dessa små enheter brukas på ett närmast beklämmande primitivt sätt. Följaktligen är avkastningen oförskämt låg. Staten avtappar trots detta systematiskt landsbygden, för det första genom skatter i form av obligatoriska leveranser i natura, för det andra genom sin totala dominans som konsument varigenom man lyckas köpa upp 75% av böndernas produktion till priser som ligger 40% under marknadens. Men dessutom genom sin monopolställning som leverantör av jordbruksmateriel vilket naturligtvis är ett utomordentligt effektivt påtryckningsmedel. På detta sätt skåpar staten en snedbalans mellan jordbruksprodukterna, som underbetalas, och industriprodukter, och den som kommer i kläm är givetvis den självägande bonden.

===- men det kostade mer än det smakade===

Härmed når vi nu fram till en avgörande frågeställning, nämligen: Vi har sett hur ett politiskt administrativt elitskikt undanhåller arbetaren och bonden ett avsevärt ekonomiskt överskott, omyndigförklarar dem och berövar dem alla möjligheter att pålaglig väg protestera. Använder nu detta elitskikt det ekonomiska överskottet på det för arbetarna bästa och effektivaste sättet? Vi måste svara NEJ! I själva verket slösas en häpnadsväckande stor del av samhällsöverskottet bort och bakgrunden är följande.

===Stalinvalsen: Den gamla vanliga visan....===

Vid andra världskrigets slut låg Polen i spillror. Förutom de ofantliga skador, vilka var en följd av direkta krigshandlingar, åsamkade de tyska ockupanterna landet fruktansvärda förluster genom att under sin reträtt demontera eller förstöra alla tillgångar som kunde tänkas vara värdefulla för de framryckande ryska trupperna. Den "kommunistiska" regim som upprättades övertog ett land, vars redan före kriget magra nationalförmögenhet hade utplånats till 38%. Regimens målsättning blev naturligtvis att på kortast möjliga tid utveckla industrins och transportväsendets kapacitet, d.v.s. att snabbt bygga upp en solid infrastruktur. Man gjorde detta enligt den beprövade "Det stora språngets metod" som ju så framgångrikt introducerats i Sovjetunionen år 1929. Eftersom det ekonomiska överskottet var obetydligt kunde man inte offra resurser på att bättre utnyttja industrikapaciteten genom tekniska förbättringar, (det är, detta som kallas intensiv industrialisering), utan man måste genom att använda de enorma arbetskraftsreserverna snabbt bygga upp produktivkrafterna, (den s.k. extensiva industrialiseringsvägen). Ekonomin centraliserades. En så stor del som möjligt av samhällets ekonomiska överskott investerades och. återinvesterades i sektor A, den tunga industrin, som ju producerar ytterligare produktionsmedel, medan alla resurser som avsattes i sektor B, alltså produktion för konsumtion, för förvaltning och för olika sociala ändamål, därmed blev till ett avdrag från samhällets knappa investeringsbara resurser i den tunga industrin. Man försökte med andra ord att så snabbt som möjligt bygga upp en stabil infrastruktur och därmed ett allt större ekonomiskt överskott. Härigenom måste alla former av konsumtion hållas på lägsta möjliga nivå. Den polska nationalinkomsten växte snabbt och tillväxttakten var fram till 1956 i snitt cirka 10% per år.

===…som spelas på rysk grammofon===

Visst förekom byråkratisk snedvridning på alla områden, inte minst byggnationen, men i stort uppfylldes produktionsmålen.. Detta var en utomordentlig prestation, dels med tanke på att landet från början låg i ruiner, men också därför att Stalinadministrationen, speciellt under de första efterkrigsåren, använde sina nya satellitstater som hjälpredor vid återuppbyggandet av Sovjetunionen. Stalinpacket rövade helt enkelt bort och transporterade hem värdefull industriell materiel och såg dessutom till att sluta ytterligt förmånliga handelsavtal med sina lydländer. Så tvingades t ex Polen att leverera kol för en spottstyver.

===Gammel-vargarnas tid var förbi....===

Trots allt hade alltså Polen år 1955 en ekonomi stadd i stark tillväxt och med en relativt välutvecklad tung industri och ett tillfredsställande kommunikationssystem. Däremot hade konsumtionen under hela denna tid hållits nere vid ett minimum. De flesta arbetare och bönder levde uselt, bodde trångt, hade knappt mat rår dagen, bevakades av den hemliga polisen. Folket började kräva sin del av det ekonomiska överskottet, sin rätt till medbestämmande.

===…och vid solens uppgång sprack deras bukar....===

1956 blev ett oroligt år i många öststatsländer, inte minst i Polen. En rad strejker och demonstrationer kulminerade i ett allmänt upplopp i Poznan, Regeringen vacklade, men lyckades rida ut stormen genom en rad eftergifter. Inom loppet av tre år höjdes reallönerna med 30%, polisterrorn minskade och de nya ledarna med Gomulka i spetsen sade sig tolerera de spontant bildade arbetarråden.

1956 är ett viktigt år i öststaternas historia. Då började det stalinistiska polisiära terrorstyret överges till förmån för mer "liberala" styrelseformer. I Polen har vi det berömda åttonde plenumet som "kritiskt granskade inskränkningen av de demokratiska rättigheterna" .

===...men ut kröp Wladyslaw "Lill-Zeke" Gomulka, och solen gick i moln===

Att många av de "kritiska granskarna" redan följande år utrensades ur partiet, att strejker återigen började kvävas på polisiär väg, som i Lodz och Warzawa 1957, och att arbetarråden med mycken möda krossades 1958, minskade inte liberaliseringens betydelse som symptom på den härskande byråkratins oförmåga att handskas med förändrade ekonomiska realiteter.

===Upp ur mossen sticker nu räven sitt huvud....===

Men 1956 var också det första tecknet på en begynnande intressekonflikt mellan det traditionella administrativa elitskiktet, d.v.s. den politiska byråkratin och en annan samhällsklass som vi hittills inte tagit i beaktande, nämligen det stadigt stigande antalet ekonomiska funktionärer som såg till att byråkraternas direktiv fullföljdes inom ramen för det rådande systemet. Denna klass som brukar kallas teknokratin, har under 1960-talet nått en allt starkare position och det slutliga beviset för dess stora inflytande på den politiska byråkratin. blev gammelstalinisten Gomulkas fall till förmån för teknokratvännen Gierek efter oroligheterna 1970.

===...och sneglar åt "Lill-Zekes" håll===

Vi minns att de stalinistiskt fostrade byråkraternas primära mål är att via en centraliserad ekonomi maximalt utöka industrikapaciteten och följaktligen begränsa konsumtionen till ett minimum. Teknokratins som till största delen är funktionärer och övervakare på företagsnivå, eftersträvar å sin sida:

För det första, en ökad orientering åt marknaden. Nackdelen för byråkratin blir ett ökat beroende av konsumtionens omfång och struktur.

För det andra, eftersträvar teknokratin en ökad självständighet för de enskilda företagen, Härigenom förvandlas teknokraterna från att ha varit enkla verkställare av administrativa direktiv och övervakare av arbetet med genomförande av dessa order, till att bli beslutsfattare på företagsnivå. Nackdelen för byråkratin blir givetvis att "det överlägsna klassmedvetandets" representanters (d.v.s. byråkratins egen) makt minskar och att möjligheten att föra en "korrekt", d.v.s. ortodox stalinistisk politik, beskärs.

Vidare eftersträvar teknokratin en ökad lönevolym, en ökad lönespridning och en ökad konsumtion. Nackdelen för byråkratin blir en avtappning av resurser för uppbyggandet av produktionsmedel.

==="Lill-Zeke" pöser av välstånd och makt===

En närmare undersökning av Polens ekonomiska utveckling efter 1956 kommer att belysa orsakerna till och innebörden av de ovan nämnda motsättningarna. Som vi tidigare såg så hade Polen år 1956 en relativt väl utvecklad industriell bas och en 10%-ig nationalekonomisk tillväxttakt. De flesta polacker såg trots sina, protester med beundran på . den politik som så snabbt satte landet på fötter. De politiska byråkraterna, som ju egentligen endast gjort taktiska eftergifter, fortsatte att hålla på sina gamla ekonomiska principer.

===- men hej vad han bedrog sig!===

Så plötsligt under de följande femåren hände något märkligt, nationalinkomstens årliga tillväxttakt sjönk. Den hade tidigare varit 10%. men nu sjönk den alltså betydligt snabbare än vad som kunde motiveras av de ekonomiska eftergifter man hade gjort, dels åt arbetarna, (den 30%-iga löneökningen åren 1956 - 58), men också åt teknokraterna, (kraftigt höjda löner rör direktörer och de tekniska kadrerna). Åren 1956 - 60 var den genomsnittliga tillväxttakten endast 6,3% per år. Ännu klarare visade sig denna tendens under perioden 1959 - 70 då ökningen var endast cirka 5% per år, trots att man fört en strängt konsumtionshämmande politik och sett till att reallönerna inte höjts med ett öre.

Man befann sig nu i den besynnerliga situationen att produktionsökningen blev allt mindre och mindre trots att utgifterna för att öka produktionen blev större och större. Med andra ord minskade nationalinkomstens tillväxttakt trots att ackumulationen ökade. Grunden till denna stagnation låg i att Polen år 1956 hade en väl, utbyggd industriell bas och i det närmaste full sysselsättning. Därmed förvandlades regeringens extensiva industrialiseringsväg till att bli ett klart otillräckligt instrument för en tillfredsställande tillväxttakt, eftersom arbetskraftsreserven var uttömd. Istället var det nu nödvändigt att försöka öka avkastningen med hjälp av modernisering, organisatoriska förbättringar, tekniska och teknologiska framsteg, råvarubesparande bearbetningsprocesser osv., osv., det vill säga att i väsentligt högre grad utnyttja det som brukar kallas industrialiseringens intensiva faktorer. Samma problem hade gjort sig påminda i Sovjetunionen redan i slutet av 1940-talet, men Stalin hade varit lika oförstående för behovet av den intensiva industrialiseringsmetoden, som sina polska efterföljare.

==="Lill-Zeke" dansar vals till Stalin-grammofon…===

Motsättningen mellan den högt utvecklade industrikapaciteten och den låga konsumtionsnivån blev allt mer akut. Själva produktionssättet, d.v.s. strävan att återinvestera så mycket som möjligt i produktion för produktionsmedel, ledde nämligen till att en rad ekonomiska spärrar uppstod och dessa blev för varje år allt svåröverkomligare.

Den spärr som mest direkt underminerat gammelstalinisternas ekonomiska politik är den s.k. inflationsspärren. Produktionen ökar och därmed också de nominella lönefonderna. Konsumtionsindustrin, å sin sida, kan inte tillfredsställa den ökade köpkraften på marknaden, därmed stiger priserna. Följden blir en reallöneminskning och på grund av den låga konsumtionsnivån kan levnadsstandarden därmed sänkas till och med under existensminimum.

===…och därför så hävs han uti ån!===

Denna tendens växte sig allt 'starkare under hela 1960-talet. Priserna steg till slut så mycket snabbare än lönerna att folkets levnadsstandard år 1970 blev så torftig att en mängd spontana upplopp ägde rum och Gomulka tvingades avgå.

===Stalinvalsen, vers I===

Pansarspik och kol och plåt ska're va
de å de å inget annat
Stress och svett och svält får väl folket ta
Länge leve produktionen!
åt helvete med konsumtionen!
Vi ser alltså att den låga konsumtionsnivån i sig självt begränsar de resurser som kan investeras i den produktionsmedelsskapande industrin. Om vi har i minnet att det krävdes allt större och större utgifter för att öka nationalinkomsten, så förstår vi att regeringen stod inför valet att antingen minska ackumulationens andel och öka konsumtionens, eller också fortsätta som tidigare med att gynna den tunga industrin och därmed skapa en krypande inflation med en standardsänkning som resultat. Man följde stalinismens ekonomiska doktrin och valde det sistnämnda alternativet. Statistiken belägger detta. Ackumulationens andel av nationalinkomsten har stadigt ökat.

Ackumulationens andel av Polens nationalinkomst, i % räknat:

1950... 1956... 1960... 1965... 1970

15,0 .... 19,7.... 24,2 .... 25,5 .... 25,3

Trots detta är nationalinkomstens tillväxttakt sedan 1959 fortfarande bara 5% per år. Däremot har den privata konsumtionens andel stadigt sjunkit. Man låter alltså det arbetande folket bära bördan av de ekonomiska svårigheterna.

===Stalinvalsen, vers II===

Centralstyrning och förtryck ska're va
de å de å inget annat
Mastodontfabriker och ackord ska're va
Huvudsaken vi blir rika!
vi är ju alla (nästan) lika!

Vidare ansåg byråkratin, i Stalins efterföljd, att om ett ekonomiskt system har till mål i att expandera så mycket som möjligt, måste det styras genom en hård centralisering. I själva verket visade det sig att centraliseringen från och med år.1955 medförde ett slöseri med resurser och en stagnation på de tekniska nyheternas område, som blev allt mer markant för varje år. Orsaken till detta är att man beräknade alla produktionsmål i enbart kvantitativa termer. Företagen sökte då helt naturligt att minska arbetsdelen och öka materialdelen för att lättare kunna uppfylla dessa mål. Om byråkratin satte upp produktionsmål efter vikten, svarade företagen med att göra sina produkter så stora och tunga som möjligt. Härigenom behövde man tillverka ett mindre antal och sparade arbetare. I Polen kan man följaktligen hitta stolar som uppvisar slående likheter med tunga pansarkryssare. Bestämdes produktionsmålen efter bruttovärdet, kontrade företagen med att använda så mycket halvfabrikat som möjligt. På detta sätt blev företagets värdetillskott och därmed arbetsinsats i produkten mindre.

===Stalinvalsen, vers III===

Sikta högt och fä nå't gjort ska're va
de å de å inget annat
Fabrikerna ska. få så mycket dom vill ha
av råvaror som vi bestämmer!
och vi vill inte höra något jämmer!

Eftersom företagen erhöll allt som behövdes för tillverkningen, skedde dessutom ett fruktansvärt slöseri med råvaror och bränsle. I Polen åtgick år 1963 per produktionsenhet 50% mer kol än i västvärlden. Till råga på allt försökte företagen efter bästa förmåga hemlighålla sina reserver, för att få sig tilldelat ett kvantitativt mindre produktionsmål. En omfattande underproduktion blev följden.

===Stalinvalsen, sista versen===

Stalin var en stålhård karl ska ni tro
de å de å massa annat
I hans skrifter ska vi läsa och glo
Se'n så vet man allt om livet!
fast de är femti år se'n de blev skrivet!

Ett annat avgörande problemkomplex var de kvantitativa produktionsmålens förmåga att allvarligt hämma organisatorisk och teknisk utveckling. Ett företag som stod. under tryck att tillverka en viss mängd produkter, inlåter sig inte på moderniseringar, utvecklingsarbete eller experiment i syfte att förbättra kvaliteten. Detta skulle ju försvåra fullföljandet av den kvantitativa planen. eftersom man skulle bli tvungen att öka arbetsandelen och därigenom riskera att överskrida lönefonderna eller rent av inte kunna uppfylla sina produktionsmål. Alla sådana idéer och beslut måste sålunda komma ovanifrån, från byråkratins skrivbordsarméer. Byråkraterna var naturligtvis ganska dåligt insatta i förhållandena ute på fältet, men hade trots detta till uppgift att för de företagsledare och arbetare som fanns ute på företagen tala om vad som borde göras. Eftersom landets ekonomi dessutom blev allt mer komplicerad och antalet beslut som skulle fattas allt större, kunde byråkraterna inte längre riktigt förutse konsekvenserna av sina direktiv.

Slutligen förlorade byråkratin, allt eftersom ekonomin blev mer invecklad och svåröverskådlig, möjligheterna att effektivt upptäcka missförhållandena och ingripa. för att rätta till dem. Företagen fick härigenom större marginaler för att göra det så lätt som möjligt för sig, vilket ledde till att slöseriet och underproduktionen kunde öka ännu mer. Även detta slöseri med landets ekonomiska överskott kan vi belägga med siffror. Produktionskostnaderna befinner sig nämligen i ett ständigt ökande stadie.

Produktionskostnadernas andel av Polens nationalinkomst, i % räknat:

1960 ... 1965 ... 1970

59,7 .... 61,9 .... 62,3

===Stora Dumma Vargens styrka mot rävens list===

Vi har belyst den stalinistiska politikens otillräcklighet i en utvecklad socialistisk ekonomi, men beskrivningen har betecknat förfluten tid. Orsaken är att teknokratklassen tycks vara på väg att överflygla stalinisterna i statsförvaltningen. Att man i Polen med andra ord är på väg att införa vad man skulle kunna kalla en funktionärssocialism. Som vi tidigare har påpekat har perioden efter 1956 präglats av växande motsättningar mellan den politiska byråkratin och de ekonomiska funktionärerna, d.v.s. teknokratin. Teknokratklassens ställning har stadigt stärkts ju större problem den centralstyrda ekonomin dragit med sig. Här igenom har den stalinistiska administrationen, speciellt under 1960-talet, tvingats till en rad reträtter. Företagen tillåts att i allt större utsträckning investera på egen hand. Företagen och främst då dess direktion belönas ur speciella bonusfonder efter sin nettoproduktion. Nettoproduktionen är alltså bruttoproduktionen minus produktionskostnaderna. Det är denna lönsamhatsprincip som teknokratin menar kommer att lösa den ortodoxa stalinismens ekonomiska problem.

Vidare har antalet högavlönade direktörer och ingenjörer, alltså teknisk kadrer, stadigt stigit, från 0,5% år 1955 till hela 4,2% år 1970.

===Bror Räv i fårakläder?===

Vi kan alltså slå fast att den stalinistiska politiken stadigt försvagats, medan de ekonomiska funktionärernas alternativ, en mer marknadsorienterad och lönsamhetsinriktad socialism, stadigt vinner terräng. De siffror vi presenterar pekar visserligen på en ekonomisk politik med starka stalinistiska inslag, nationalinkomstens tillväxttakt minskar trots att ackumulationens andel ökar och den privata konsumtionens andel minskar. Men siffrorna sträcker sig inte längre fram än 1970. Eftersom teknokratins Gierek blev regeringschef först 1970, kan vi alltså ännu inte se konsekvenserna av de marknadsorienterade åtgärder han företagit.

===Bror Rävs pokergiv: Tre ess på hand….===

Alla tecken pekar på att Polen under 1970-talet snabbt kommer att utvecklas i riktning mot en jugoslavisk direktörssocialism eller som man också kan kalla den - funktionärssocialism. Funktionärssocialismen förbättrar bara en del av stalinismens missförhållanden. Ur ekonomisk synvinkel betyder t.ex. slopandet av kvantitativa produktionsmål till förmån för lönsamhetskriterier, att slöseriet med fabrikens råvaror och maskiner minskar. Vidare så ligger det i företagets intresse att öka avkastningen och härigenom blir det en ökad satsning på produktionens intensiva faktorer. Inom parentes kan man säga att det blir också en ökad satsning på att rationalisera bort överflödig personal. Denna operation växer för varje år i omfattning.

Det ökande beroendet av marknaden och konsumenternas önskemål leder till en kvalitetsförbättring och ökad variation på produkter. Det som förblir osålt blir ju till ett avdrag i nettoproduktionen och därmed också ett avdrag i vinsten. Därmed blir belöningen från regeringens företagsfonder mindre.

===….men bara dåliga kort i ärmen===

Däremot för funktionärssocialismen med sig en rad icke önskvärda sociala konsekvenser. De företagsfonder som ger företagens personal en bonus i förhållande till företagets nettoproduktion medför att samhällets produktion kommer att domineras av materiella drivfjädrar. Detta leder mot tilltagande ideologisk urvattning och bort från allt vad socialistiska ideal heter. Det som den polska regeringens företrädare kallar företagens oberoende, är i verkligheten företagsledningarnas oberoende. Detta avspeglar sig i en ökad löneklyfta mellan företagets administratörer och dess arbetare, och i en formlig kapplöpning att utvidga lyxkonsumtionen. Arbetarna berövas alltså fortfarande alla möjligheter att bestämma över resultatet av sitt arbete, känner samma främlingskap inför det han producerar och tvingas spela en genomgående passiv roll på sin arbetsplats.

===Molnen rämnar och det blir tvärdrag i storskogen===

Slutligen konstaterar vi, att de resningar som ägt rum i Polen efter 1945, varje gång har drabbat makthavarna med förödande kraft, skakat dem, tvingat dem på defensiven. Men resningarna har haft en avgörande begränsning, trots att de varit uttryck för en djup solidaritet och klassgemenskap arbetarna emellan, har de varit spontana och oorganiserade.

Men det är just denna arbetarnas starka klassgemenskap, som kommer att vara en av de viktigaste förutsättningarna för den fasta grund av arbetarråd de måste bygga, för att kunna föra den kamp, genom vilken de för första gången kan lyckas med att nå de verkliga och varaktiga förändringar i det ekonomiska systemet och den därmed sammanhängande maktstrukturen, som de så länge har eftersträvat.

===Ut ur snårskogen!===

De två frågor vi ställde i inledningen har vi försökt besvara, och vi har kommit fram till följande:

Benämningen "statsbyråkrati" anser vi inte vara helt korrekt, eftersom man kan urskilja två klasser, med olika ställning i produktionen och olika klassintressen. Dels byråkratklassen, (som företräder den ortodoxa stalinismens ekonomiska politik), och dels teknokratklassen (som företräder funktionärssocialismens mer marknadsorienterade samhällssyn).

Vi anser också att av dessa två klasser, som alltså står i motsättning till varandra. är teknokratklassen den som växer sig starkare, medan byråkratklassen stadigt förlorar i inflytande.

Konsekvenserna aven marknadsinriktad funktionärssocialism har vi också i viss mån försökt belysa.

''G.M. & H.F, mars 1973'''

===KÄLLOR===

Bajcar, Adam: Polen

Bethell, Nicholas: Gomulka

Borglid, Lars-Ola: Socialkapitalismen

Kuron & Modzelewski: Brev, till Polska Arbetarpartiet

Marcuse, Herbert: Sovjet Marxism

Nove Alec: The Economic Developement of the USSR

Statistical Yearbook of Poland 1971

Diverse artiklar ur tidskriften Polen

===NOTER===

NEP = Nya Ekonomiska Politiken. Den ekonomiska politik som infördes i Sovjetunionen 1921 och som innebar kapitalistiskt produktionssätt och frihandel inom jordbruket och småindustrin.

Zeke Varg = Josef Stalin, Sovjetunionens stålhårde ledare 1924 - 53.

Zeke Vargs anhang = Stalins småpåvar och efterföljare i Polen, dvs elitskiktet i det "kommunistiska" partiet i Polen.

Vargar = Byråkratklassen i Polen.

Gammelvargar = Första generationen stalinistbyråkrater i Polen. Företrädare för dem var bl.a. Boleslaw Bierut, Polens ledare 1945-56.

Lill-Zeke = Wladyslaw Gomulka, Polens ledare 1956 - 70. Företrädare för andra generationen stalinistbyråkrater i Polen.

Rävar = Teknokratklassen i Polen.

Bror Räv = Edward Gierek, Polens ledare 1970 - ? Företrädare för teknokratklassen i Polen.



== Appendix - SZCZECIN - JANUARI 1971 ==

===Introduktion===

Förra året skakades Polen av strejker och oroligheter. Partichefen Wladyslav Gomulka tvingades avgå och ersattes av Edward Gierek, som följde en mjukare linje. Följande är en avskrift av ett radioprogram som bygger på en bandinspelning av ett möte mellan Gierek och strejkande arbetare. Stycken ur programmet, som redovisas i anförandeform, är översättningar av bandningen från detta möte.

===SZCZECIN - JANUARI 1971===

Det är förstesekreteraren i det polska kommunistpartiet, Edward Gierek, som hälsas välkommen till ett möte med de strejkande arbetarna vid Varskyvarvet, Szczecin. Det är i slutet av januari 1971, Gierek är partichef sedan en månad tillbaka. Den 20 december hade den förre partiledaren, Wladyslaw Gomulka, tvingats avgå efter demonstrationer och oroligheter, som hade utspelat sig i flera av de polska östersjöstäderna. Arbetarna hade i första hand protesterat mot höjda livsmedelspriser, men protesten vidgades. Den blev ett uttryck för ett sedan länge uppdämt missnöje med den politiska och ekonomiska situationen i landet.

Då Gomulka tillträdde, efter den så kallade oktoberrevolten i oktober 1956, hade det polska folket hälsat honom med jubel, han representerade en ny politik efter den stalinistiska perioden, och han hade lovat reformer. Det blev också en ny politik, och det genomfördes också reformer, men inte i den utsträckning som många polacker hade väntat sig.

Klyftan mellan de styrande och folket växte på nytt, och det var till stor del en förtroendeklyfta. Den blev särskilt påtaglig under Gomulkas senaste år vid makten, och den fick ett explosivt uttryck i mars 1968, då studenter stödda av intellektuella, men också av många arbetare, demonstrerade mot frihetsinskränkningarna. Myndigheterna svarade med batonger och rättegångar, och i den våg av utrensningar som följde, fanns också ett tydligt inslag av antisemitism.

Nästa explosion, och då mycket våldsammare, var den som kom i december 1970. Då var det arbetarna, som på egen hand gjorde front mot den politiska ledningen, och de, liksom studenterna tidigare, möttes av våld och arresteringar från myndigheternas sida. Den officiella siffran för offren var 45 döda och 1165 sårade, men antalet omkomna var med säkerhet betydligt större.

Och det var alltså i den situationen som Gierek trädde till. Tidigare partichef i Schlesien, framstod han som mindre komprometterad än många andra i ledningen, han hade ett visst förtroendekapital. Och det försökte han nu utnyttja för att stävja de missnöjda arbetarna. Han genomförde förändringar i parti- och statsledningen och han lovade också förändringar i politiken. Bland annat lade han om en dialog mellan ledningen och folket, för att överbrygga den förtroendeklyfta, som hade uppstått. Men han var långt ifrån beredd att tillmötesgå alla de krav, som ställdes av arbetarna. Det gällde t.ex. livsmedelspriserna. Men arbetarna stod på sig, och i januari kom det till nya strejker, bl.a. i Gdansk och Szczecin. Arbetarna ville inte nöja sig med att höra Gierek tala vackra ord till dem i TV. De ville träffa honom själva, för att lägga fram sina krav och tala om sin situation, och de begärde att han skulle komma till Gdansk och Szczecin.

Gierek var ovillig, han avvaktade i det längsta för att se om inte protesterna skulle ebba ut av sig själva. Till slut fick arbetarna sin vilja igenom. Gierek och ett dussintal andra höga funktionärer begav sig till Szczecin och ställde upp på ett möte med de strejkande arbetarna vid Varskyvarvet. Han tvingades också acceptera strejkkommittén vid varvet som verklig fullmäktige för arbetarna, och som en verklig motpart. Han tvingades förhandla med dem. och han tvingades svara på arbetarnas kritik, och på några punkter tillmötesgå deras krav.

Och det är alltså under de här omständigheterna, som Gierek hälsas välkommen och applåderas av 500 arbetare. De representerar inte bara de 12000 arbetarna vid Varskyvarvet, utan också arbetarna vid 23 andra företag i Szczecin. Ett utmärkande drag för protesterna i december och januari är just denna solidaritet, som arbetarna kände med varandra. För första gången i det socialistiska Polens 25-åriga historia och i det socialistiska Östeuropas historia, upplever de missnöjda arbetarna sig som en enig arbetarklass. en enighet förstärkt av bitterhet och vrede, och för första gången lyckas det dem också på egen hand att åstadkomma väsentliga samhällsrörändringar.

Vilka var då arbetarnas krav? Strejkkommitténs ordförande presenterar kraven:

Vi kräver att livsmedelspriserna sänks till den nivå, som gällde före den 12 december 1970.
Enligt de beslut som fattats på samtliga avdelningsmöten, kräver vi omdelbara och lagenliga val av fackföreningsstyrelser och arbetarråd. Vi kräver också demokratiska val i partiorganisationer och ungdomsorganisationer. Av de här organisationernas distriktsstyrelser vill vi ha garantier för att det här kravet godtas inom en viss tid.
Vi kräver en försäkran om att de strejkande ska få betalt också för den tid de strejkat.
Vi kräver att företagsledningen och myndigheterna garanterar att de strejkande och medlemmarna i strejkkommittén inte utsätts för repressalier. Vi kräver att de garanteras full personlig säkerhet. både inom företaget och i staden.
Vi kräver att centralkommitténs förste sekreterare och regeringschefen kommer till varvet för att få till stånd en direkt och varaktig dialog med arbetarnas representanter, dvs. med strejkkommittén.
Vi kräver korrekta informationer om den politiska och ekonomiska situationen, både vid varvet och vid varvet som helhet. Samtidigt kräver vi att det publiceras en rättelse om de beslut. som fattades på röravdelningen den 11 januari.
Rättelsen skall publiceras i samma massmedia som spred de felaktiga uppgifterna.
De personer, som stod bakom den felaktiga informationen. ska ställas till ansvar.
Vi fodrar, att våra krav publiceras i de lokala massmedia före den 25 januari.
Vi kräver att partiets och fackförbundets distriktledningar och företagsledningen garanterar, att den arbetarkommission som bildats ur strejkkommittén får möjlighet att agera i företagets fackliga råd ända till dess att det ägt rum sådana val som vi talat om i punkt 2, alltså lagenliga val av fackrörningsstyrelser och arbetarråd.
Förutsättningarna ror att arbetarkommissionen ska kunna fungera, är framförallt följande:
a) att medlemmarna garanteras personlig säkerhet inom företaget och i staden,

b) att de och bara de får förfoga över radiosändaren. och folk för att sköta och försvara den.

c) att man utser medlemmar ur arbetarkommissionen för att förverkliga punkt 2, dvs. se till att omedelbara och lagenliga val avarbetarråd och fackrörningsstyrelser kommer till stånd.

Vi kräver dessutom. att säkerhetsorganen genast upphör med att trakassera, hota och arrestera de arbetare, som deltar i strejken. Strejk är inte något brott, eftersom det inte finns någon lag som förbjuder det.

Undertecknat: - Strejkkommittén

Mötesordföranden ger sedan ordet till Edward Gierek, partichefen:

(Gierek) "Kamrater! Igår, när jag fick höra att driften vid företaget avbrutits, så blev både jag och kamrat J. mycket bekymrade. Jag blev bekymrad, därför att nu, när det ålagts oss en så stor uppgift - uppgiften att reparera de väldiga försummelser som begåtts tidigare, att dra upp landet ur en krissituation - då läggs arbetet ner. Och det är någonting, förstår ni, som vi upplever som oerhört svårt, någonting som inte hjälper oss. Tvärtom, i stället för att samla alla krafter för att rätta till den ekonomiska situationen här i landet, så gör det här… …den här arbetsnedläggelsen… …det gör allting mycket svårare. Ni förstår, att den situation, som har växt fram under en lång tid. Som jag sa i TV efter centralkommitténs sjunde plenum, så har det en del subjektiva orsaker, sådana som har med människor att göra. Dels så tillkommer också objektiva orsaker."

Som de viktigaste objektiva orsakerna till krisen i det polska samhället, pekar Gierek på de ekonomiska svårigheterna, framförallt i jordbruket, men, också behovet av att köpa maskiner och utrustning för dollar i de kapitalistiska länderna. Och så kommer Gierek in på, vad han kallar, "de subjektiva orsakerna.". Vilka är då de?

"Ja, det är framförallt det att på grund av den enorma personliga auktoriteten hos centralkommitténs förste sekreterare, kamrat Gomulka, som åtnjutit obegränsat förtroende, så har det enligt vår mening uppstått en dålig situation i vårt parti, nämligen att alla förslag från kamrat Gomulka sedan länge betraktats som kloka, som något man måste godta, och mycket accepterades helt okritiskt. Särskilt under de senaste åren uppstod en osund situation. Man kunde överhuvud taget inte diskutera med kamrat Gomulka. Varje kritisk anmärkning som riktades mot honom, framkallade inte bara invändningar från hans sida, utan kritiken stoppades helt enkelt. Ni känner inte till det här, jag vet det bättre, osv. Det här var alltså ett personligt drag hos kamrat Gomulka, en människa som under en tidigare period förvisso gjort väldigt mycket för landet, men som under den senaste tiden, under de senaste åren, på grund av sin självsäkerhet, fattade beslut som ibland så att säga inte tillgodosåg de mest angelägna behoven för vårt lands utveckling…."

Att Giereks svar på arbetarnas krav egentligen inte gett dem någonting, det menade en av deltagarna på mötet. Han är den förste av de arbetarröster vi ska lyssna till, röster som bara är en liten del av de många kritiska synpunkter på både situationen i det polska samhället, på myndigheternas övergrepp, och på de egna arbetsvillkoren, som kom fram på varvsarbetarnas möte med partichefen.

"Jag representerar avdelning Kl. Uppriktigt sagt, så har det tydligt framgått av kamrat Giereks svar, att vi faktiskt inte har .fått någonting, Vi har alltid blivit lurade, det är på det sättet. Vi behandlas av myndigheterna på alla nivåer. Vi har alltid blivit lurade, man talar med oss som barn. Det är så man betraktar oss, och då är det inte så konstigt att våra ungar kallas for ligister, Varför är det så? Varför….vi har här framför oss en ny inrikesminister. Det som hänt, borde vara en bra lektion ror honom, och han borde dra vissa slutsatser. Här kan vi inte räkna liken, det är omöjligt att räkna dem, vi ska inte heller bråka om siffror, om hur många som blivit beskjutna. Det som är mest fruktansvärt, det är ju att vi själva har bekostat med hårt arbete. Sedan är det andra saker som måste tas upp. Det sägs, att man betalar ersättning till de familjer, där någon blivit skjuten. Jag har en bekant, vars bror blivit skjuten, och han har berättat för mig, att för att få ersättning, så var han tvungen att skriva på ett papper där det stod att hans bror inte dödats utan istället avlidit av någon annan orsak; hjärtattack eller något liknande. En annan sak: begravningarna har ägt rum i hemlighet på nätterna. Kanske har kamrat Gierek inte känt till det, och kanske skulle han inte fått veta det om det inte blivit ett sådant här möte. Jag måste också säga någonting om milistruppernas metoder. De skrämmer oss hela tiden. Man griper varvsarbetare i hemlighet, som man fångar råttor. Många har blivit misshandlade av milisen. En blev nästan ihjälslagen. därför att han ville ha reda på en milismans nummer. Man kallar oss banditer. En varvsarbetare, det är i milisens ögon bandit. Jag undrar varför och för vad vi har milisen. Har vi den för att den ska slå och hota hederliga, goda människor, eller har vi den för att den ska hålla ordning för att den ska skydda oss? Man säger att man sköt på de människor som gick till attack mot fängelset och milisbyggnaden, det säger man….det är inte sant. Man sköt på varvsområdet och på gatorna omkring. Och till inrikesministern skulle jag vilja säga: jag skulle vilja ha varit säker på att ingen griper mig och slår mig på väg hem, bara för att jag går på gatan. Om någon blir slagen, så är det naturligtvis alltid milisen som har rätt. Och på grundval av en förfalskad anklagelse, sätts den som har slagits i fängelse, och kommer hela sitt liv att finnas i milisens register. På det sättet tar man kål på människor.

Vår strejk är ärlig. Vi vet inte om strejk är något brott eller inte, eftersom det inte finns någon lag om strejker. Varför finns det inte det? Det finns ju i alla andra länder. men inte hos oss. Varför? Om vi vill uträtta någonting positivt, så har vi inte rätt att försöka göra det. Vi har pratat uppriktigt här, frågan är om det blir något resultat av det hela. Jag ställer den frågan, därför att under de 25 år som gått. har vi helt enkelt nått botten. Vad gäller själva kraven, så vet j ag inte vad jag ska säga. Egentligen har vi inte kommit någonstans. Vi har faktiskt inte kämpat för att få personförändringar i partiet, utan för att få mat, för att kunna äta korv. Den korven har vi inte fått, kamrat Gierek lovade inte någonting. Ja, det var allt."

"Det är så många som har omkommit. Unga människor, som blivit skjutna i ryggen. Jag har en liten dotter. Ska jag uppfostra henne i 20 år, för att någon ska, kunna skjuta på henne? Jag måste kräva en garanti för att det inte ska ske. Det är ingen bagatell, det är så många som omkommer, så många….. Jag vet det, jag talade med jourhavande läkaren på olycksfallsavdelningen den första strejkdagen. Jag fick veta att det var ungefär 30 människor som dödades den dagen. En annan sak: de som stupade på gatorna - deras lik packades i plastpåsar och begravdes som död boskap. Det är ett faktum. Jag tycker att kamrat Gierek borde ta den här saken i egna händer, och ta reda på vilka som är ansvariga för det. Och de borde få så stängt straff som möjligt. Tack., det är allt."

"Jag representerar den avdelning, som gör fartygsskroven. På vår avdelning Jobbar vi oskyddade, vi jobbar ute. Vi har inget tillägg för obekväm arbetstid. På sommaren kan temperaturen stiga till 70 grader, vi har samma plan på sommaren som på vintern. På sommaren smälter vi i värmen, på vintern blir verktygen iskalla. Det har hänt flera gånger, att folkdödats av elströmmen när det regnat. Ingen har velat ge dem någon rast, trots att det regnat. Var och en som jobbar där, riskerar livet. Och när det gäller inkomsten…. ja, jag tjänar inte mer idag, än jag gjorde för tio år sedan. Idag är varannan arbetare på avdelningen sjuk. De är halvblinda, de har värk, reumatism och allt det där för en låg lön. Om man är fem personer i familjen och tjänar 1800 - 2000 sloty i månaden, då räcker det bara till bröd och vatten med de nya matpriserna. Och arbetet är hårt, därför borde vi ha bra mat. Efter 15 år i jobbet. är man färdig att gå och lägga sig i en likkista, det är därför vår avdelning kräver löneförhöjning. Kräver man bättre och effektivare arbete av oss, så måste man först och främst ge oss bättre arbetsvillkor. Den tekniska utrustningen måste förbättras. Det har inte skett några förbättringar på den tekniska sidan. Vi svetsar med samma gasbrännare, som för tio år sedan. Och eftersom det inte gjorts några tekniska förbättringar, kan vi inte heller öka produktionen."

"Ja. jag representerar avdelning V-6. Det är några saker som jag skulle vilja ta upp här. Det gäller t ex att skära ner på administrationen och byråkratin, den bara växer och växer. det kan jag ge exempel på. 1969, t ex, då hade vi på vår avdelning bara en chef, men nuförtiden så finns det minst tre chefer, och chefen han har sin ersättare, och sen har ersättaren en ersättare och så fortsätter det på det sättet. Och i genomsnitt, så tjänar man hos oss 2000 sloty i månaden, och det är verkligen lite tycker jag. När man har betalt hyra, gas och elektricitet. så blir det bara 1600 över till mat. och det är omöjligt att leva på det, så vi tar ut massor av övertid. Och det betyder att en del människor praktiskt taget inte bor hemma, de kommer bara hem som gäster, de är på arbetet större delen av sin tid. Men jag vill säga, att vi litar i alla fall på kamrat Gierek, vi har förtroende för honom, så det kanske kan bli bättre om några år. Tack för ordet."

"Jag heter….. Jag har bott här i Szczecin sedan 1946, och har varit partimedlem i 26 år. Jag skulle vilja säga till kamrat Gierek, att bland arbetarna så talas det mycket om att vårt samhälle är uppdelat i klasser. Somliga har redan uppnått en sådan socialism, att de inte längre vet vad de vill. De har mer pengar än de kan göra av med. Sedan 1945 har vi kämpat mot klassklyftor, och nu skapas de uppifrån. En lön för kroppsarbetare, en lön för de andra. Är de andra annorlunda än vad jag är? Säkert inte. Vi vet hur mycket det kostar att utbilda en ingenjör eller en person som tar akademisk examen. Det är vi som betalar. Därför känner sig de här människorna överlägsna oss, de vill inte ens tala med oss. Vi arbetare brukar säga att Polen lider av två plågor: överflöd och knapphet. Ledningen intresserar sig inte för arbetarnas levnadsvillkor, de vill inte hjälpa honom utan spelar piskarens roll, som det var före kriget."

"Jag representerar B2-avdelningen. Jag vill fråga: Behövs det blodsutgjutelse rör att ändra på centralkommittén och regeringen? Är det inte möjligt att införa en begränsning av den tid, som folk sitter på sådana poster, så att de bara kan sitta en viss, bestämd tid, om man på så sätt kan undvika det som hände 1956 och -70? Och sedan har jag en annan fråga: Vad har direktörerna och ministrarna för löner? Om deras löner är dubbelt så höga som en högt kvalificerad arbetares, då måste de skäras ner. Vi gav tidigare kamrat Gomulka vårt förtroende, men vi blev besvikna. Nu ger vi vårt förtroende igen, och vi vill inte uppleva samma svek en gång till."

"Vi vet att det beslutats om lönehöjningar för de lägst avlönade, ungefär 50 sloty i månaden, och det är väldigt lite. Är det inte bättre att stoppa prishöjningarna istället? Det skulle betyda mer för de lågavlönade, än den här 50-lappen i månaden. Jag har arbetat här i 10 år, och under den tiden, så har det varit ganska många prishöjningar. Samma korv, som en gång kostat 26 sloty, den kostar 52 sloty nu. Och det kommer olika representanter för centralkommittén, och talar som om de ville bromsa de här reformerna som kommer uppifrån. Och vi vill att förändringarna ska omfatta alla nivåer, och framförallt de lägsta. Om vi alla är kommunister, både vi arbetare, och ni också, kamrat Gierek, så kan vi inte tillåta hur höga löner som helst. Jag är inte säker på den här uppgiften, men jag har hört att varvschefen tjänar 18000 sloty i månaden. Och är det på det viset, så tycker jag att om vi kräver lite löneförhöjning. så ska man ta det ifrån de som tjänar mest. Parlamentsledamöterna för vårt distrikt intresserar sig inte för vårt problem, de dyker 'bara upp strax före valet."

"Det är ju ledningen som bär ansvaret för de stora produktionsförlusterna. Nu slutar vi strejka, men vi ber samtidigt kamrat Gierek och hela regeringen att höja vår levnadsstandard, för vi befinner oss verkligen vid bristningsgränsen. Förbättringarna måste komma inom de närmaste månaderna."

"Jag är sedan länge medlem i partiet. Vår avdelning vill fortsätta strejka, men det kan vi inte göra ensamma. De andra har kanske fort gett upp våra gemensamma krav om prisstopp eller lönehöjningar. Det var vårt viktigaste krav. Det ni har sagt här, kamrat Gierek, har inte övertygat oss. Vi avbryter strejken, inte därför att vi tycker att det är riktigt, utan därför att alla andra gör det."

Ja, arbetarna i Szczecin slutade strejka, liksom deras kamrater på andra håll. De lyckades inte få igenom alla sina krav, men det de ändå åstadkom var mycket. Det var tack vare arbetarnas aktioner, som Polen hade fått en ny ledning. Och även om de hade starka reservationer, så var det ändå en ledning, som de hyste mer förtroende för än den tidigare. Den nye partichefen Edward Gierek har i den politik han fört, hittills inte missbrukat det förtroendet. men även om det är en politik som har fått stöd hos en stor del av det polska folket, så är ännu inte alla reservationer borta. Många av de missförhållanden, som arbetarna kritiserade på mötet i Szczecin för ett år sedan, de existerar också idag. Men arbetarna själva känner sig starkare idag än under Gomulka. De vet att de själva, åtminstone i någon mån, kan påverka det polska samhället och sin situation.

[[Kategori:Arbetare i rörelse - Polen]]
[[Kategori:Pamfletter]]
[[Kategori:Arbetarpress]]
[[Kategori:Förbundet Arbetarmakt]]