Visa källa för Att knoga på bensinstation

{|style="border-spacing:8px; margin:0px -8px;"
|class="MainPageBG" style="width:75%; border:1px solid #eaeaea; background:#ffffff; vertical-align:top; color:#000;"|
{|width="100%" cellpadding="2" cellspacing="5" style="vertical-align:top; background:#FFFFF5;"

<div style="font-size:110%; border:none; margin:0; padding:1em; color:#000;">

'''Ett av landets största bensinföretag med stationer över hela norden. Stationerna är en naturlig del av det svenska billandskapet. Är du ute på de svenska vägarna har du säkert någon gång stannat till för en korv och lite bensin. Det är på en av dessa bensinstationer som jag tillbringat min arbetstid under de senaste två åren. Jag har hela tiden varit fast anställd extrapersonal och jobbat varannan helg plus en skiftande mängd timmar. Att vara extrapersonal innebär en arbetstid runt 30-60% av heltid. Arbetsuppgifterna består av att stå i kassan, plocka fram varor, laga snabbmat och diverse städuppgifter. Man handskas med allt från bensin och gasol till hamburgare och blöjor.'''

Statoil är ett stort företag med stora ambitioner. Under min tid gjordes flera försök att öka tempot och mängden arbete. McDonalds nämndes som förebilden av de högre cheferna vilket i praktiken innebär uppskruvat tempo och mer detaljstyrda arbetsuppgifter. Listor som vinst per anställd och ständiga krav på högre försäljningssiffror och arbetsinsatser är vardag. Men samtidigt försöker Statoil skapa småföretagets förtroende och ansvarskänsla hos de anställda på den enskilda bensinstationen. Man ska känna ansvar och lojalitet inför de lokala cheferna. Detta ska leda till att man inte ska våga vara sjuk och samtidigt ta mer ansvar för företaget. Bemanningen konstrueras så att frånvaro går ut över arbetskamrater.

Man jobbar ofta ganska isolerat och samtal i grupp mellan arbetskamrater är väldigt ovanliga. Man jobbar ofta ensam eller bara två personer på macken. Även om det händer att man är flera. Man hinner prata med sina jobbarkompisar men nästan uteslutande en och en. Det är mycket sällan flera är samlade utan chefens närvaro och uppslukande arbetsuppgifter.

Jag jobbade på två olika stationer. På den första stationen jag jobbade på, i cirka fyra månader, var arbetsdagen ganska avslappnad. De anställda var mestadels unga i 20-års åldern men några äldre arbetade också på stationen. När jag säger avslappnad menar jag inte arbetsbördan utan hur man upplevde dagen. Det var mycket att göra, förmodligen en av de ”bäst säljande” stationerna i Sverige, men mycket av arbetet fick administreras av oss själva. Det gjorde att man, trots arbetsbördan kände en viss frihet. Om man inte hann med allt som borde göras fick man helt enkelt strunta i det. Hann man inte så hann man inte. Man arbetade bra och stämningen mellan de anställda var kamratlig. Chefen tog det mesta med ro, han delat aldrig ut direkta order och man behandlade honom som en vanlig arbetare. Det kändes som om han var en av oss som stod tillsammans mot Statoil. Det kan ses som, och är, en smart taktik för att få oss att jobba på och tjäna pengar åt Statoil. Men det kändes som om han, trots att han var chef och tjänade över dubbelt så mycket, mera var en ”av oss än en av dem”. Jag har hellre honom bredvid mig än flera senare arbetskamrater.

De enda befallningarna som gavs kom från den enda som tog arbetet på blodigt allvar. Stationens arbetsnarkoman till lika Försteman (positionen under chefen i hierarkin som hade till uppgift att direkt handskas med oss vanliga arbetare). Det spelade ingen roll om han hade semester, han infann sig ändå på stationen med något ärende ett flertal gånger under veckan. Hans befallningar sjönk dock undan ganska lätt eftersom chefens ståndpunkt var att vi inte skulle bry oss så mycket om dem.

Den förhållandevis fria arbetsformen gjorde att alla arbetade väl. Man kunde till och med känna sig lite dum om man drog benen efter sig någon dag. Detta gjorde att stationens uppgifter sköttes utmärkt av oss arbetare som i alla fall inte blev hunsade. Visst fanns det checklistor med saker som måste göras men arbetet var i alla fall mindre jävligt än min senare arbetsplats.

===De första dagarna och de gamla arbetarna===
Jag flyttade till en ny och betydligt större stad och bytte då också arbetsplats. Den nya stationen var inne i en turbulent tid. Statoil hade precis genom tvång, mer eller mindre, köpt ut den tidigare ägaren (inom Statoil finns både privatägda och koncernägda stationer) som enligt koncernen krånglat och varit besvärlig.

Stationen hade alltså gått från att ha varit en privatägd Statoilstation till att vara en Statoilägd Statoilstation. Detta innebär att stationens utseende och arbetsrutiner förändras för att motsvara centrala Statoildirektiv. Detta förflyttar flera beslut från den lokala stationen till Statoils centrala planering. Vilket i sin tur gör att de schysta lokala arbetsklimat som uppnåtts av de anställda kan slås sönder. Mina nya arbetskamrater visade också sitt tydliga missnöje med förändringen.

Min nya chef skulle visa sig vara en riktig uppåtsträvare. Jag började på stationen samtidigt som han tog över ledningen för den. Jag var hans första nyanställning. Han hade när jag först träffat honom orerat om hur värdelösa många av de anställda på stationen var. Chefen hade tidigare varit chef över några av arbetarna på andra stationer och de hade av olika anledningar sökt sig eller sparkats bort från honom.

De gamla cheferna, som var ett gift par, var populära bland majoriteten av de anställda. Dessa var inte alls nöjda med att Statoil nu tog över driften av stationen. Majoriteten av de anställda var, genom egen erfarenhet eller andrahandsuppgifter, också kritiskt inställda till den nya chefen. De tog kontakt med facket och ville att det skulle stoppa utnämningen av honom till chef. Facket, här bestående av Transportarbetarförbundet, hade visst lagt in en vag protest och sedan rakt av gått med på utnämningen. Två av de anställde sa upp sig direkt. Den ena slutade tre dagar efter att jag började. Den andra som sa upp sig hade också haft den nya chefen som chef. Hon gillade honom inte och hon avskydde Statoilsdriften (arbetet kan skilja ganska mycket mellan en Statoilägd och en privatägd Statoilstation). Hon stannade så många veckor som anställningsavtalet krävde och slutade sedan. Maskning, mer än vanligt, och att berätta för kunderna om hur dum i huvudet den nya chefen var, användes ganska flitigt av de flesta arbetarna. Eftersom jag var chefens första ny anställning möttes jag först av misstänksamhet men det försvann efter en period.

Alla anställda var emellertid inte missnöjda med regimskiftet. En minoritet var glada över att bli av med de gamla cheferna. En av dessa var en tjej som hade varit nyinflyttad i staden och hade jobbat heltid på stationen i ungefär ett år. På hela den här tiden hade hon systematiskt tilldelats de sämsta tiderna. Hon hade jobbat kvällspass flera månader i rad och den största delen av tiden. Hon hade bara varit ledig en eller två helger varje månad. De gamla cheferna hade öppet betraktat henne som oduglig och behandlat henne som mindervärdig. När hon en gång hade protesterat hade de svarat att hon måste förstå att de sätter sin egen dotter (som hade jobbat där) och de som jobbat längre före henne. Sen dess hade hon inte protesterat. Hur som helst fick den tidigare behandlingen av henne följt av den ”rättvisare” behandlingen från den nya chefen henne att arbeta väldigt hårt och utveckla en nästan absurd lojalitet gentemot Statoil.

Nattarbetarna, två personer, var vana vid att arbeta mer eller mindre under sin egen ledning utan allt för mycket inblandning från chefernas sida. Den nya chefen, och hans marionett till Förstemans, försök att börja detaljstyra deras arbete startade en våg av motstånd och sabotage från deras sida. Det ryktas att en av dem välkomnade chefen med orden ”Nu tänker jag ge bort så mycket mat, bensin och cigaretter som möjligt innan du samlat på dig tillräckligt med bevis för att ge mig sparken”… Det låter som en snudd på otrolig kommentar men om det är sant så är den grymt kaxig och modet är imponerande. Han hade naturligtvis inga ambitioner på att ha kvar jobbet utan valde att avsluta med stil. Han höll sitt ord och gav bort en massa varor och mot slutet började han supa på jobbet. Cheferna kom såklart på honom.

Alkoholinblandningen gjorde att Statoil inte kunde, utan att tvingas betala rehabiliteringskostnader, sparka honom. Men han hade tröttnat och valde att låta sig övertalas att sluta. Dagen efter ringde han och hälsade chefen att han hade fått jobb på Preem. Han var en skön arbetskamrat och det var synd att han slutade.

===Arbetet i baracken===
Under de första månaderna skedde arbetet i en barack eftersom man höll på att bygga en ny station. Jag behövde pengar och jobbade därför väldigt mycket. Arbetet i baracken skilde sig en del från det i en vanlig station. Värt att nämna är extraarbetet det krävdes att gå utomhus för att hämta varor att fylla på med. De var placerade i två containrar utomhus. Det var vinter och kallt ute, så det var alltså ett ytterliggare och krävande arbetsmoment. Dessutom var de hygieniska förhållanden betydligt sämre. Det var sladdskarvar och andra svåråtkomliga utrymmen som inte blev rena under hela barackperioden. Det krävdes av oss att vi skulle göra rent men i det tysta förväntade sig cheferna inte att det skulle lyckas. Kort sagt var det skitigt som fan. Men korv sålde vi ju ändå… En person har blivit matförgiftad på stationen under min tid där. Följden blev att chefen fick en blank check av Statoilledningen för att muta kunden till tystnad. Det hade ju varit förödande för Statoil om en matförgiftning skulle komma fram. Snabbmaten är ju en av de lönsammaste varugrupperna och det skulle ju skada försäljningen i hela landet. Något att tänka på om man behöver pengar…

Annars passerade arbetsdagarna ganska monotomt. Jag stod mycket i kassan. En ganska stressande faktor var att förstemannen var väldigt tydlig med att han avskydde folk som bara stod och tittade istället för att jobba. Han brukade komma fram till oss nya och anförtro det. Det försvårade möjligheterna att ta små pauser under perioder då det annars hade varit möjligt. Att ha ögonen på sig blev jäkligt stressande. Eftersom jag var ny kände att jag borde göra något hela tiden. Detta gällde självklart bara när cheferna eller några av de sliskigare arbetarna var närvarande. Annars kunde man ju i lugn och ro förkovra sig i någon tidning eller förgylla tiden på något annat passande sätt. I takt med att jag blev varm i kläderna minskar stressen för att mot slutet nästan vara helt försvunnen.

Under första veckan råkade jag dessutom ut för två lastbilssmitningar. Dvs. två lastbilar som tankade och sedan försvann utan att betala. Detta var chefen på mig om, halvt på blodigt allvar och halvt genom hårda skämt. Jag fick mottaga en hel del vassa kommentarer från honom. Detta var förmodligen en taktik för att skrämma nya anställda till att arbeta hårdare. Det var ganska obehagligt men jag ville inte bli arbetslös och utan pengar så jag bet ihop och fortsatte jobba.

Efter ett tag, när julen närmade sig, fick en arbetskamrat ont i ryggen av arbetet i baracken. Hon gick till läkare och fick sjukintyg. Det gjorde att hon blev sjukskriven i några dagar. När dessa passerat kom hon tillbaka för att prata med chefen. Ryggvärken hade fortfarande inte gått över men hon hade inte hunnit skaffa ett nytt sjukintyg. Chefen tvingade henne att jobba. ”Sitt på en pall” tror jag han sa. När jag och hon jobbade tillsammans minskade vi kraftigt hennes arbetsbörda till ett minimum och även jag fick förlängda raster. Hon sa upp sig men skulle vara tvungen att jobba uppsägningstiden ut. När hon sedan i samband med ett personalmöte öppet visade sitt förakt för chefen och arbetet (bl.a. uppmanade hon arbetskamrater, inför chefen, att sjukskriva sig om de inte vill jobba) blev hon tillsagd att hon inte behövde komma tillbaka något mer. Nu slapp hon i alla fall uppsägningstiden.

På samma dramatiska personalmöte utspelade sig ytterliggare en händelse. En kille som precis börjat jobba extra spelade huvudrollen. Chefen hade fått för sig att han skulle jobba julen men hans familj hade redan köpte biljetter för en släktträff utomlands. Chefen kunde inte acceptera det. Han hävdade att det var frågan om arbetsvägran och gjorde klart att det skulle innebära sparken. Efter mycket om och men lyckades vi få hans tider överflyttade på mig och situationen var räddad. Hade det varit ett år senare hade vi bett chefen dra åt helvete och att han måste sluta med att ljuga ihop scheman utan att fråga oss. Tyvärr är ju inte erfarenhet nåt man föds med.

Det sorgliga med detta möte var att det blev tydligt att chefen hade lyckats föra ut sin regim på golvet. Några som hade blivit dåligt behandlade av de gamla cheferna ställde sig helhjärtat på chefens sida i vad han än företog. Det fanns också flera nya och osäkra arbetare på stationen. Många gjorde enorma uppoffringar för stationen. Det kunde handla om att jobba långa pass utan rast och försaka privatlivet för Statoils skull. Det var flera av arbetskamraterna jag kände att jag inte kunde lita på och som var chefens ögon bland personalen.

===Statoil Ica Express och första tiden i nya byggnaden===
Skillnaden mellan Statoil och Statoil Ica Express är att Ica Express har mycket större sortiment. Det är som en liten kass och dyr Icabutik som också säljer bensin.

Med den nya butiksformen kom också ett nytt kassasystem. Det nya kassasystemet innebar att vi i kassan behövde ha mindre koll på varorna och att streckkoderna gjorde mer av vårt jobb. Det ökade tempot i kassan men gjorde också arbetet smidigare. En annan skillnad var att det i jämförelse med baracken blev betydligt renare och lättare att städa. Lagret var också mer lättlillgängligt vilket gjorde det enklare att plocka fram varor. Arbetsuppgifterna utfördes nu snabbare men uppfattades av oss som mindre ansträngande. Summan av kardemumman var att arbetsintensiteten höjdes vilket innebar att det krävdes färre arbetare för att utföra jobbet och nedskärningar var att vänta.

Efter ett tag installerades övervakningskameror både i butiken och ute vid pumparna. Cheferna får ju visserligen inte kolla på de anställda utan att först fråga facket. Men det krävs ju inte ett geni för att räkna ut att de gör det ändå. Det positiva med kamerorna var att det minskade pressen på oss att hålla stenhård koll på tankande bilar, nu kunde man ju kolla upp smitaren på kamerafilmen.

Tidigare hade chefen bedrivit hetsjakt på smitningarna. Inte vänt mot smitarna utan mot oss som stod i kassan vid smitningstillfället. Han beskyllde kraftfullt alla som råkade få en smitning under tiden man stod i kassan. Han vägrade inse att man omöjligt kan ha koll på pumparna hela tiden när man har kunder som måste ha hjälp med både det ena och det andra. En lapp som av chefen sattes upp på anslagstavlan i personalutrymmet kan illustrera tonen i hetsjakten:

<blockquote>”ATT HA SMITNINGAR PÅ PUMP 3 OCH FYRA ÄR HELT ÅT H______E !!!!!!! DET ENDA SVARET SOM FINNS ÄR ATT DEN SOM STÅR I KASSAN INTE HAR KOLL. ÄR DET NÅGON SOM VILL HA ”UTBILDNING” I HUR MAN JOBBAR I KASSAN SÅ SÄG TILL SÅ SKA NI FÅ EN GRUNDLIG UTBILDNING! ….. SKA MAN STÅ I KASAN PÅ EN BENSINSTATION SÅ MÅSTE MAN KUNNA HA FLERA JÄRN I ELDEN PÅ EN GÅNG. ALLA SKA GE MIG EN SKRIFTLIG OCH EN MUNTLIG FÖRKLARING VARJE GÅNG NÅGON HAR EN SMITNING. FRÅGOR PÅ DET STÄLLS DIREKT TILL MIG”</blockquote>

Denna hetsjakt skapade ångest bland de flesta anställda. Många som råkade ut för en smitning kunde nästan må dåligt. Det fanns tillfällen då anställda försökte skylla ifrån smitningen på någon annan för att slippa konfronteras med chefen. Efter ett tag under dessa förhållanden blev jag avtrubbad, hade ju ändå fått skit ett antal gånger, och brydde mig mindre om smitningarna. Någon gång kunde jag ta ansvar för smitningar som inte var mina bara för att det inte orsakade mig samma andliga besvär. Dock bestod ångesten hos flera av mina arbetskamrater.

===Patrioter, problem och förbättring===
Under våren spred sig företagspatriotismen i och med att patrioterna jobbade mycket och genom att de ökade en aning i mängd. Chefen betedde sig som ett svin även mot patrioterna och konstigt nog verkade det få dem att jobba ännu hårdare. De kunde ofta bli irriterade på oss när vi vägrade finna oss i den uppskruvade arbetstakten. Vi var trots allt några som lät arbetet ta den tid det tog och se till att ta våra raster. Det kunde dock vara ganska jobbigt att arbeta tillsammans med någon av patrioterna. Framåt sommaren var jag väldigt less på jobbet. Patriotdominansen gjorde att nästan varje pass var som att arbeta med en chef. Patrioterna å sin sida slet ut sig. Det var dagar då de kunde strunta i sin lunch bara för att något ”skulle hinnas med”. Samtidigt gillade de ju inte att jag bestämt skulle ha min lunch ändå. Ett annat problem de led av var att de var besatta av att göra allt så noggrant som möjligt vilket bara ledde till att vi hann med ännu mindre. Detta i kombination med att chefen dragit ner på bemanningen gjorde att vi fick det betydligt stressigare än vad som hade behövt vara fallet. Framåt sommaren var det åter väldigt nära att jag sa upp mig. Men det skulle bli bättre.

Under våren hade det varit en viss omsättning på personal. Det var några som både hade hunnit börja och sluta. En ny nattarbetare började. Hon hamnade nästan genast i små konflikter med chefen. Det var jäkligt skönt att någon äntligen bröt av patriottendensen som hade hållit på att gå över styr (det var folk som kunde bli förbannade på en bara för att man snackade skit om chef och företag).

Ytterliggare två nyanställdes inför sommaren. Av någon anledning fick jag introducera dem till jobbet. Detta gjorde jag så avslappnat det bara går att göra utan att röja sig för mycket inför någon man inte känner. Jag betonade att chefen dragit ner på tider och att man därför inte skulle slita ut sig. Jag berättade också om några harmlösa saker man inte fick göra men som jag och flera andra gjorde ändå, tex äta saker som skulle slängas (det var faktiskt förbjudet), godis, korv mm. De fattade situationen och blev goa personer att jobba med. Det underlättade situationen på stationen och gjorde att jag orkade vara kvar.

Förstemannen hade också börjat tappa chefsgnistan och jagade oss inte lika mycket längre. Det slutade med att han blev utbytt och en av stationens patrioter befordrad. De ansvariga på Statoil i samråd med chefen hade kommit fram till att han var olämplig som försteman.

===Lunch och första öppna striden===
Tidrapporteringen fungerar som så att den tid som man arbetar noterar man i en tidpärm som används av chefen vid löneutbetalningarna. För våra ordinarie arbetspass är tiden redan ifylld. Efter sommaren var plötsligt en halv timma från varje färdigifyllt pass borttagen. Först trodde jag att det bara var feltryckt så jag strök över det felaktiga värdet och fyllde i det rätta. Detta gjorde jag i ungefär en och en halv månad ända tills jag av en slump tog upp det med en arbetskamrat på krogen. Han, en kille med patriotiska drag, berättade att det var facket som bestämt att vi minsann inte skulle få ha någon betald lunch och att chefen då bara hade haft att lyda. Jag tänkte först att det lät väldigt konstigt och kunde inte tro att det var sant. Inte ens Transport (LO) tänkte jag…

Efter helgen och en undersökning av lönebesked konfronterade jag chefen och frågade hur vår betalda lunch kunde dras in och varför han försökte smyga in förändringen. Han drog samma vals med att det var facket som hade krävt det. Jag blev lite tveksam men sa ända att jag hade mycket svårt att tro att facket skulle komma med sådana krav. Vad gäller smygandet påstod han att han ringt alla och att han måste glömt mig…

När jag kom hem ringde jag genast den ansvariga på Transportarbetarförbundet. Jag drog chefens historia och fick tills svar att min chef redan var ökänd (Transport hade fört flera strider mot honom) och att det naturligtvis inte fanns ett uns sanning i det chefen hade sagt. Jag ringde omedelbart chefen och frågade hur fan han kunde ljuga mig rakt upp i ansiktet och krävde den betalda lunchen tillbaka. Han ojade sig lite och sa sen att vi skulle ta upp frågan på nästa personalmöte.

Nästa personalmöte var ungefär en vecka senare. Jag kom laddad och segerviss (Transport hade t.o.m. bemödat sig att stödja en icke-medlem om det behövdes). Chefen började med att säga att vi skulle vänta med diskussionen till efter mötet eftersom det bara gällde helgpersonalen. Anledningen till detta var naturligtvis att den betalda lunchen sedan länge var indragen för veckopersonalen (detta hade skett med motiveringen att de, tillskillnad från oss, kunde ta en fullständig rast om de ville) och att om de hörde vår strid fruktade chefen att de också skulle kräva betald lunch. Eftersom jag pejlat stämningen bland dessa hade jag inga problem att gå med på att ta diskussionen efteråt. En stor del av dem tyckte inte att obetald lunch var ett problem och striden hade förmodligen blivit mot chefen och en stor del av veckopersonalen om den skett på mötet.

Diskussionen skedde alltså efter mötet. Där var jag, en annan helgarbetare (de andra var av olika anledningar inte där) som olyckligtvis var patriot och chefen. Det började med att patrioten inte tyckte att det var så mycket att bråka om och chefen tyckte att vi inte hade rätt till betald lunch. Men ju längre och bättre diskussionen gick (”Vi har rätt till betald lunch eftersom vi inte har någon lunch eftersom vi nästan aldrig hinner sitta en hel halvtimma.”) desto mer gick patrioten över från undanfallande till neutral (han vill ju också ha pengar). Diskussionen slutade med att chefen tvingades be om ursäkt, återinföra lunchlönen och återbetala den retroaktivt för de månader som hunnit gå. Chefen hade förlorat som fan vilket resulterade i en ny offensiv från hans sida.

===Hösten===
Följden av min delseger visade sig bli, förutom pengarna tillbaka, att klagomålen angående min arbetsinsats ökade. Helt plötsligt hade chefen, och förstemannen, negativa åsikter om en massa saker som tidigare inte hade varit några problem. Det gjorde att jag fick anstränga mig lite för att bättra på bilden av min arbetsinsats. Mina arbetskamraters ståndpunkt gentemot chefen utkristalliserade sig allt tydligare. Jag och en till kunde ta öppna strider och hade en grupp arbetskamrater med oss. De peppade och höll med när man snackade med dem men gick inte öppet mot chefen. Några visste inte var de skulle stå och sen fanns en ansamling patrioter. Arbetet var ok när jag jobbade med vänligt sinnade kamrater. Däremot var det oerhört tråkigt när man fick arbetspass med patrioter. Detta innebar att flera timmar gick åt till mer eller mindre falskt beteende där både jag och någon av mina onaturliga fiender (vi är ju alla arbetare med gemensamma intressen) spelade teater för att hålla en god ton mot varandra. Under vårens upptrappade strider kom chefen att placera en av patrioterna tillsammans med mig under större delen av mina arbetspass. Det var troligen för att hålla ögonen på mig och det gjorde min arbetsdag bra mycket tråkigare.

Chefen fortsatte sitt arbete med att försöka skaffa Statoil fördelar gentemot oss arbetare. Nästa steg var att vi inte skulle få betalt för personalmöten utan tvingas gå på dem på fritiden. Min stridbara arbetskamrat vägrade gå (vi jobbade i skift som mycket sällan gick in i varandra och hade ännu inte börjat ringa varandra), medan jag och flera andra helt hade missat att vi inte fick betalt för det kommande mötet. Personalmötena fungerar som ett forum där vi får påbackning av chefen och informeras om meningslösa förändringar som vi förväntas ta emot med entusiasm men ”vi” ska också bestämma saker angående stationens drift. Det går väl ungefär till så att chefen säger en sak och sen får vi säga ja. Eftersom vi aldrig lyckades prata ihop oss inför något möte så händer oftast inte mer än just så. På det här mötet berättade han att min kamrat vägrade gå på mötet för att vi inte fick betalt. Några såg förvånat och irriterade ut (Va fan! Får vi inte betalt?), patrioterna skrattade förstrött och jag sa att jag inte tänker vara på stationen om jag inte får betalt. Chefen lyckades driva igenom ett ”mötesbeslut” om att vi inte skulle få betalt. Jag protesterade och han sa att jag också slapp komma (desto smidigare för honom om han slapp alla som kunde tänkas tjafsa). Dagen efter satt en prydlig lapp på anslagstavlan där chefen proklamerade att alla var överens om att vi inte skulle få betalt. Jag skrev snabbt över med att jag inte var överens och lappen försvann. Den var helt klart ett försök att isolera tjejen som vägrat gå men det ledde istället till att vi började kontakta varandra utanför arbetet.

===Övertidsarbete===
Hösten övergick till vinter och under veckan innan julafton arbetade jag ganska intensivt. Jag var helt ledig från andra aktiviteter och tyckte att det var ett bra tillfälle att tjäna lite extra pengar. Det slumpade sig som så att jag flera dagar i rad fick jobba ensam tillsammans med förstemannen (som ju delvis fungerar som en vanlig arbetare men med chefsfunktion). Dagarna precis innan julhelgen var hektiska på grund av att alla helgens varor skulle levereras samtidigt som mycket folk var ute på vägarna. Arbetssituationen blev än mer krävande av att vi var underbemannade. Detta i kombination med förstemannen som ensam fungerade chef (chefen måste ju ha tid att förbereda sig inför julen…), planerade dagen dålig och dessutom gav nonchalanta order. De nonchalanta befallningarna och den medvetna underbemanningen plockade ju inte direkt fram vårt (förutom då patrioternas) flitigaste arbetshumör. Vår reaktion kunde handla om att utföra idiotin eller driva runt ett tag och drev i perioder förstemannen till vansinne. Detta ledde till att det blev mer eller mindre kaotiskt flera dagar i rad. Detta i sin tur gjorde att förstemannen först krävde och sedan bad mig jobba över en timma några dagar före julafton. Detta gjorde jag ytterst motvilligt och självklart med krav på övertidsersättning. Statoil ser ingen besparing som liten nog, övertid inberäknat. Helst ska man jobba över utan betalning alls. Om man vägrar göra det så bör man nöja sig med vanlig timlön. När jag då ändå krävde betalt för övertid stirrade förstemannen tomt på mig. Men hon hade inget val än att gå med på det. Det var ett oerhört misslyckande för den vikarierande chefen men i den uppjagade situationen hade hon inget val. Nu ville det sig så väl att situationen dagen efter blev likartad. Först vägrade jag arbeta över men gav sedan efter. Men självklart med övertidsersättning. Återigen hade förstemannen inget val men nu var hon desperat. Det skulle vara ett stort misslyckande att hon under sitt korta chefsvikariat skulle släppa ifrån sig övertidsersättning två dagar i rad. När jag på vägen hem bekräftade att jag skrivit upp övertid rann bägaren över för henne. Hon kallade mig snål och hävdade att jag inte borde ta ut övertid eftersom ”ingen annan gjorde det” (tyvärr så var det till stor del sant). Jag svarade att det var synd att inte de andra gjorde som jag men att det knappast var ett argument för att jag skulle bedriva välgörenhet mot Statoil.

===Reaktionen===
Under våren kom motreaktion från chefen. Jag och min kamrats öppna motstånd var en nagel i ögat på honom. Han började med att öka mängden klagomål och kontroller över vårt arbete. Efter ett tag blev klagomål på min arbetsinsatts nästan en naturlig följd av att jag hade jobbat. Jag kunde nästan räkna med arga samtal dagen efter jag jobbat. Jag gjorde mina arbetsuppgifter minst lika bra som de andra arbetarna så det var uppenbart att kritiken berodde på mitt öppna motstånd mot chefen. Tyvärr, för honom, så hade jag ju en fast anställning. Chefen gjorde några ihärdiga försök att få mig att gå med på att vara timanställd. Självklart gick jag inte med på det och när chefen fattade att det inte skulle funka att omvandla min anställning gick han över till att säga rakt ut att jag borde sluta på Statoil. ”Du passar inte för det här jobbet. Det vore bäst för alla om du slutade.” Diskussionerna, oftast över telefon, eftersom jag nästan aldrig jobbade samtidigt som chefen, blev allt hätskare. Chefen drog ofta till med lögner om påstådda klagomål från arbetskamrater och att dessa blev lidande över mitt beteende. Jag pratade såklart med mina arbetskamrater och chefen blev ju inte gladare när jag kunde säga att jag visste att han bara drog med tomma anklagelser. Bortsätt från patrioterna kände jag att jag hade stöd av mina arbetskamrater. Klagomålen nådde allt absurdare nivåer och jag fick i princip skit för att jag inte alltid stod till Statoils förfogande. Han tyckte att om man inte jobbade heltid skulle man minsann kunna rycka in när som helst. ”Fan heller. Jag har anställning på ett visst antal timmar och jag behöver inte jobba en sekund mer” var ungefär mitt svar. Chefen såg att jag bytte tider mycket och gav mig bytesförbud för att göra jobbet ännu surare för mig. Samtidigt trappade jag från min kant upp med att vägra jobba något utöver vad som stod i mitt anställningsavtal. Bytesförbudet lyckades jag tillsammans med arbetskamrater gå runt. Vi ordna det så att någon arbetskamrat ville byta med mig istället för tvärtom.

Det innebar att jag fick byta trots bytesförbudet.

Följetången med klagomål och käftande höll på i ungefär ett halvår innan jag bestämde mig för att sluta. Jag hade hunnit bli oerhört trött på jobbet som jag nu tyckte var oerhört tråkigt. Det blev ju inte roligare av att jag nästan uteslutande tvingades jobba tillsammans med patrioter. Chefen är ju inga problem att hacka på. Det var värre med den dolda fientligheten från dryga ”arbetskamrater”.

Min arbetskamrat som också visade öppen opposition mot chefen fick också regelbundna och, av arbetsinsatsen, omotiverade klagomål och trakasserier. Chefen anlitade till och med säkerhetsföretag att ligga i buskage och spionera på henne (bokstavligt…). Efter ett tag förstod vi att eftersom vi nästan aldrig träffades på stationen var vi tvungna att börja hålla kontakten utanför jobbet. Vi började ringa och rapportera chefens klagomål, peppa varandra och snacka stärkande skit om chefen och patrioterna. Att bryta isoleringen var väldigt viktigt för att kunna stå emot all skit. Man jobbade ju ensam en stor del av tiden samtidigt som jag allt oftare placerades med patrioter.

===Anställningsförmåner===
Jobbet hade trots all skit lite fördelar. Det fanns ju gott om mat och godis att äta. Det var självklart förbjudet och betraktat som snatteri av cheferna. När man var ensam var det aldrig några problem. Några av oss gjorde också gemensam sak och tog för oss tillsammans. Det var lättast att få med folk på lösgodis och korv. Nästan alla utom de mest inbitna patrioterna ställde upp på det, även de kunde se åt ett annat håll om man slog i dem en förevändning (typ ”vi kan tala om för kunderna hur det smakar om vi äter det här godiset…”). Biltvätten kunde med hjälp av en stämpel och bonuskort användas gratis av alla man kände. Om man hade tur fick man några lugna perioder under arbetspasset som kunde användas till tidningsläsning och liknande. Hade vi varit mera enade på arbetsplatsen så hade vi kunnat utöka förmånerna betydligt. Det hade kunnat handla om att oftare ta extra raster, gå hem tidigare, dyka upp senare och få mer varor gratis. Kort sagt hade det gått att få det mycket trevligare på jobbet om vi sluppit några patrioter och/eller fått jobba mindre isolerat.

===Avslutningsvis===
Det blir i efterhand tydligt hur stor betydelse arbetsstyrkans sammanhållning har för både kampen och trivseln på jobbet. Arbetsköparen försöker hela tiden gör allt för att söndra och dela upp arbetarkollektivet. På detta sätt får denna mer kontroll och pressar mer arbete ur de enskilda arbetarna. Människorna som utför arbetet reduceras till rena maskiner för vinstens frampressande. Chefen skulle aldrig själv kunna bevaka och kontrollera hela arbetsprocessen. Detta kräver arbetares delaktighet i kontrollen av varandra. Genom att skrämmas och hota placerar arbetsköparen en liten chef i huvudet på vanliga arbetare. De blir patrioter som sätter företagets bästa högt och golar ner arbetskamrater. Uppkäftiga och olydiga arbetare bekämpas med alla medel. Arbetsköparen försöker begränsa fri kommunikation mellan arbetare och isolera missnöjesyttringar. Arbetsköparen vet att om arbetarkollektivet enas så är det starkt. Efter att jag lämnat stationen försvann av olika anledningar nästan alla patrioter. Kvar blev någon enstaka patriot, några som öppet kunde konfrontera chefer och många som stödde dessa. När den gamla chefen försvann och en ny skulle tillsättas kunde ett sammanhållet arbetarkollektiv, nu i princip befriat från patrioter, sätta hårt mot hårt och pressa tillbaka arbetsköparen.

</div>

|-
|}


|class="MainPageBG" style="width:25%; border:1px solid #eaeaea; background:#ffffff; vertical-align:top"|
{| width="100%" cellpadding="2" cellspacing="0" style="vertical-align:top; background:#ffffff;"

<div style="font-size:75%; border:none; margin:0; padding:1em; color:#000;"> 

[[Bild:Butik.jpg|center]]


Knoget och kampen på en mack.


----


'''Andra butiksbiträden berättar'''
* [[The poor, the bad and the angry]]

</div>
|}
|}

[[Kategori:Berättelser]]
[[Kategori:Butik]]
[[Kategori:Mack]]

__NOTOC____NOEDITSECTION__