Rådrörelsen i Polen - Versionshistorik

Kurtake den 23 mars 2010 kl. 21.22

2010-03-23T21:22:37Z

Kurtake den 23 mars 2010 kl. 21.16

2010-03-23T21:16:42Z

Kurtake den 23 mars 2010 kl. 21.15

2010-03-23T21:15:33Z

Kurtake: /* Poznańrevolten */

2010-03-23T20:45:01Z

‎Poznańrevolten

Kurtake: /* Poznańrevolten */

2010-03-23T14:36:57Z

‎Poznańrevolten

Kurtake: /* Poznańrevolten */

2010-03-23T14:36:45Z

‎Poznańrevolten

Kurtake: /* Poznańrevolten */

2010-03-23T14:29:05Z

‎Poznańrevolten

Kurtake den 23 mars 2010 kl. 14.14

2010-03-23T14:14:13Z

Kurtake den 23 mars 2010 kl. 10.14

2010-03-23T10:14:18Z

Kurtake: /* Poznańrevolten */

2010-03-23T09:58:33Z

‎Poznańrevolten

@@ Rad 2: / Rad 2: @@
 '''Den polska rådrörelsen''' började i likhet med det [[Upproret i Östtyskland 1953|östtyska upproret tre år tidigare]] med en strejk bland industriarbetarna. Men till skillnad från Berlinupproret var det polska upproret mycket bättre organiserat. Den 28 juli lämnade arbetarna vid de stora lokomotivverken ZISPO i Poznan fabriken åt sitt öde för att marschera till Röda Armégatan i stadens centrum. Exemplet följdes snart på industrier och byggen över hela Poznan. All trafik avstannade. Studenter och husmödrar förenade sig med demonstrationen. [[FAP]]:s högkvarter attackerades, intogs och genomsöktes. Fängelset angreps likaså, och fångarna släpptes fria. Det kom till stridigheter mellan [[säkerhetspolisen]] (UB) och beväpnade demonstranter. Radiostationen ockuperades, och upprorsmännens paroller fördes ut i etern. Säkerhetspolisens högkvarter visade sig omöjligt att inta, och efter hårda strider lyckades myndigheterna med Röda Armens hjälp återta kontrollen.
-Detta var emellertid inte slutet på kampen - det var föralldel inte början heller. [[Poznańrevolten|Poznanhändelserna]] var bara en yttre återspegling av en mera långvarig och djupgående konflikt inom det polka samhället, konflikten mellan arbetarklassen och statsbyråkratin. Oroligheterna i Poznan fick sitt efterspel i att ärkestalinisten [[Edward Ochab]] avlägsnades och att den tidigare misskrediterade och fängslade [[Gomulka]] rehabiliterades och utnämndes till [[PZPR]]:s generalsekreterare. Poznan gav också upphov till den s.k. [[Oktobervänstern]], skapandet av arbetarråd och en hel rådsrörelse.
+Detta var emellertid inte slutet på kampen - och inte heller dess början. [[Poznańrevolten|Poznanhändelserna]] flammade upp ur en långvarig och djupgående konflikt inom det polska samhället, konflikten mellan arbetarklassen och statsbyråkratin. Oroligheterna i Poznan fick sitt efterspel i att ärkestalinisten [[Edward Ochab]] avlägsnades och att den tidigare misskrediterade och fängslade [[Gomulka]] rehabiliterades och utnämndes till [[PZPR]]:s generalsekreterare. Poznan gav också upphov till den s.k. [[Oktobervänstern]], skapandet av arbetarråd och en hel rådsrörelse.
 Under revoltens första dagar var råden i viss mån arbetarkampens självständiga organisationer. De hade utan tvivel en lokal maktposition och inflytande i fabrikerna. Dessutom tvingades den nya "liberala" regeringen att acceptera arbetarråden som ett fullbordat faktum. Oktobervänstern inom partiet såg arbetarråden som basen för nya sociala relationer och som utgångspunkten för någon slags "institutionaliserad dubbelmakt" i landet. De hade emellertid ingen klar förståelse för vad dessa råd skulle ha för funktion. De stod inför samma situation som en gång Lenin - de visste inte vad de skulle göra av dem. De lyckades inte utforma något alternativ till det statsbyråkratiska systemet, utan kunde bara komma med. allmänna utfall mot "byråkratin" (och använde härmed termen på samma sätt som i borgerlig terminologi - inte som en karaktäristik av vissa sociala strukturer, utan som en beskrivning av vissa ofrånkomliga konsekvenser av dess strukturer t.ex. "pappersexcersis" och uppmuntrande påhejningar av den nya "liberala" regimen. På så vis kom "vänstern" - som Kuron och Modzelewski senare erkände - att bidra till att bibehålla byråkratins positioner och skriva under sin egen dödsdom som "antibyråkratisk" opposition.

@@ Rad 2: / Rad 2: @@
 '''Den polska rådrörelsen''' började i likhet med det [[Upproret i Östtyskland 1953|östtyska upproret tre år tidigare]] med en strejk bland industriarbetarna. Men till skillnad från Berlinupproret var det polska upproret mycket bättre organiserat. Den 28 juli lämnade arbetarna vid de stora lokomotivverken ZISPO i Poznan fabriken åt sitt öde för att marschera till Röda Armégatan i stadens centrum. Exemplet följdes snart på industrier och byggen över hela Poznan. All trafik avstannade. Studenter och husmödrar förenade sig med demonstrationen. [[FAP]]:s högkvarter attackerades, intogs och genomsöktes. Fängelset angreps likaså, och fångarna släpptes fria. Det kom till stridigheter mellan [[säkerhetspolisen]] (UB) och beväpnade demonstranter. Radiostationen ockuperades, och upprorsmännens paroller fördes ut i etern. Säkerhetspolisens högkvarter visade sig omöjligt att inta, och efter hårda strider lyckades myndigheterna med Röda Armens hjälp återta kontrollen.
-Detta var emellertid inte slutet på kampen - det var föralldel inte början heller. Poznanhändelserna var bara en yttre återspegling av en mera långvarig och djupgående konflikt inom det polka samhället, konflikten mellan arbetarklassen och statsbyråkratin. Oroligheterna i Poznan fick sitt efterspel i att ärkestalinisten [[Edward Ochab]] avlägsnades och att den tidigare misskrediterade och fängslade [[Gomulka]] rehabiliterades och utnämndes till [[PZPR]]:s generalsekreterare. Poznan gav också upphov till den s.k. [[Oktobervänstern]], skapandet av arbetarråd och en hel rådsrörelse.
+Detta var emellertid inte slutet på kampen - det var föralldel inte början heller. [[Poznańrevolten|Poznanhändelserna]] var bara en yttre återspegling av en mera långvarig och djupgående konflikt inom det polka samhället, konflikten mellan arbetarklassen och statsbyråkratin. Oroligheterna i Poznan fick sitt efterspel i att ärkestalinisten [[Edward Ochab]] avlägsnades och att den tidigare misskrediterade och fängslade [[Gomulka]] rehabiliterades och utnämndes till [[PZPR]]:s generalsekreterare. Poznan gav också upphov till den s.k. [[Oktobervänstern]], skapandet av arbetarråd och en hel rådsrörelse.
 Under revoltens första dagar var råden i viss mån arbetarkampens självständiga organisationer. De hade utan tvivel en lokal maktposition och inflytande i fabrikerna. Dessutom tvingades den nya "liberala" regeringen att acceptera arbetarråden som ett fullbordat faktum. Oktobervänstern inom partiet såg arbetarråden som basen för nya sociala relationer och som utgångspunkten för någon slags "institutionaliserad dubbelmakt" i landet. De hade emellertid ingen klar förståelse för vad dessa råd skulle ha för funktion. De stod inför samma situation som en gång Lenin - de visste inte vad de skulle göra av dem. De lyckades inte utforma något alternativ till det statsbyråkratiska systemet, utan kunde bara komma med. allmänna utfall mot "byråkratin" (och använde härmed termen på samma sätt som i borgerlig terminologi - inte som en karaktäristik av vissa sociala strukturer, utan som en beskrivning av vissa ofrånkomliga konsekvenser av dess strukturer t.ex. "pappersexcersis" och uppmuntrande påhejningar av den nya "liberala" regimen. På så vis kom "vänstern" - som Kuron och Modzelewski senare erkände - att bidra till att bibehålla byråkratins positioner och skriva under sin egen dödsdom som "antibyråkratisk" opposition.

@@ Rad 1: / Rad 1: @@
 '''Den polska rådrörelsen''' började i likhet med det [[Upproret i Östtyskland 1953|östtyska upproret tre år tidigare]] med en strejk bland industriarbetarna. Men till skillnad från Berlinupproret var det polska upproret mycket bättre organiserat. Den 28 juli lämnade arbetarna vid de stora lokomotivverken ZISPO i Poznan fabriken åt sitt öde för att marschera till Röda Armégatan i stadens centrum. Exemplet följdes snart på industrier och byggen över hela Poznan. All trafik avstannade. Studenter och husmödrar förenade sig med demonstrationen. [[FAP]]:s högkvarter attackerades, intogs och genomsöktes. Fängelset angreps likaså, och fångarna släpptes fria. Det kom till stridigheter mellan [[säkerhetspolisen]] (UB) och beväpnade demonstranter. Radiostationen ockuperades, och upprorsmännens paroller fördes ut i etern. Säkerhetspolisens högkvarter visade sig omöjligt att inta, och efter hårda strider lyckades myndigheterna med Röda Armens hjälp återta kontrollen.
@@ Rad 20: / Rad 21: @@
 == Poznańrevolten ==
 :''Se även [[Poznańrevolten]]''
-[[Bild:Poznan-revolten3.gif|frame|right|Arbetarnas demonstrationståg under torsdagen.]]Den 26 juni 1956 hade arbetarna vid Zispo-(Cegielskl-)verken i Poznan skickat en 30-mannadelegation till Warszawa för att förhandla med regeringens representanter. Arbetarna krävde bland annat löneförhöjningar, lägre priser och lägre ackordsnormer, men kritiserade också det sätt varpå fabriken drevs och krävde en annan organisering av arbetet i verkstäderna. När deras krav avvisades gick de i strejk. På morgonen den 28 juni lämnade de fabriken och tågade till torget framför stadshuset. Arbetarna i andra fabriker, liksom studenter och hemmafruar, anslöt sig till demonstrationen. Plakat som bars i demonstrationståget krävde sådana saker som "Bröd och frihet!", "Ut med ryssarna!" och "Avskaffa ackordsarbetet!". Demonstrationen fick snart karaktären av en resning i full skala. Fängelset stormades och fångarna släpptes fria. Kommunistpartiets högkvarter intogs och genomsöktes. De reguljära arméförband som tillkallats för att slå ner resningen ingrep inte mot folkmassan. Många av soldaterna överlämnade sina vapen. Strider förekom mellan säkerhetspolisen och beväpnade demonstranter som försökte inta säkerhetspolisens högkvarter. Militära förstärkningar anlände från Warszawa och med dessas hjälp kunde revolten krossas efter två dagars strider. 38 människor dödades och 270 sårades under sammanstötningarna, och mer än 300 arbetare arresterades. Sympatistrejker förekom i flera andra industricentra, men de isolerades snabbt av polisen.
+[[Bild:Poznan-revolten7.gif|frame|right|"Zadamy chleba" - Vi kräver bröd]]Den 26 juni 1956 hade arbetarna vid Zispo-(Cegielskl-)verken i Poznan skickat en 30-mannadelegation till Warszawa för att förhandla med regeringens representanter. Arbetarna krävde bland annat löneförhöjningar, lägre priser och lägre ackordsnormer, men kritiserade också det sätt varpå fabriken drevs och krävde en annan organisering av arbetet i verkstäderna. När deras krav avvisades gick de i strejk. På morgonen den 28 juni lämnade de fabriken och tågade till torget framför stadshuset. Arbetarna i andra fabriker, liksom studenter och hemmafruar, anslöt sig till demonstrationen. Plakat som bars i demonstrationståget krävde sådana saker som "Bröd och frihet!", "Ut med ryssarna!" och "Avskaffa ackordsarbetet!". Demonstrationen fick snart karaktären av en resning i full skala. Fängelset stormades och fångarna släpptes fria. Kommunistpartiets högkvarter intogs och genomsöktes. De reguljära arméförband som tillkallats för att slå ner resningen ingrep inte mot folkmassan. Många av soldaterna överlämnade sina vapen. Strider förekom mellan säkerhetspolisen och beväpnade demonstranter som försökte inta säkerhetspolisens högkvarter. Militära förstärkningar anlände från Warszawa och med dessas hjälp kunde revolten krossas efter två dagars strider. 38 människor dödades och 270 sårades under sammanstötningarna, och mer än 300 arbetare arresterades. Sympatistrejker förekom i flera andra industricentra, men de isolerades snabbt av polisen.
 Oroligheterna i Poznan påskyndade krisen inom Polska Förenade Arbetarpartiet (kommunistpartiet). På centralkommitténs sjunde plenum den 18-28 juli 1956 använde de "konservativa" stalinisterna, med Zenon Nowak i spetsen, Poznańrevolten som förevändning för att kräva en återgång till ideologisk renlärighet och ett undertryckande av demokratiseringstendenserna. Men majoriteten av centralkommittéledamöterna motsatte sig detta. Partiledningen hade dittills påstått att Poznańrevolten var ett verk av "provokatörer" och "imperiallstiska agenter", men samtidigt såg man den som ett tecken på hur hela landet skulle kunna explodera. Man insåg att ett ökat förtryck skulle kunna leda till revolution. Folkets vrede kunde inte längre tyglas med hjälp av hemliga polisen. Den enda väg som återstod för partiledningen var att försöka vinna förtroende bland befolkningen, begå "självkritik", förklara "misstagen" och lova att rätta till dem. Beträffande Poznańrevolten yttrade således partiets förstesekreterare, Edward Ochab:

@@ Rad 24: / Rad 24: @@
 Oroligheterna i Poznan påskyndade krisen inom Polska Förenade Arbetarpartiet (kommunistpartiet). På centralkommitténs sjunde plenum den 18-28 juli 1956 använde de "konservativa" stalinisterna, med Zenon Nowak i spetsen, Poznańrevolten som förevändning för att kräva en återgång till ideologisk renlärighet och ett undertryckande av demokratiseringstendenserna. Men majoriteten av centralkommittéledamöterna motsatte sig detta. Partiledningen hade dittills påstått att Poznańrevolten var ett verk av "provokatörer" och "imperiallstiska agenter", men samtidigt såg man den som ett tecken på hur hela landet skulle kunna explodera. Man insåg att ett ökat förtryck skulle kunna leda till revolution. Folkets vrede kunde inte längre tyglas med hjälp av hemliga polisen. Den enda väg som återstod för partiledningen var att försöka vinna förtroende bland befolkningen, begå "självkritik", förklara "misstagen" och lova att rätta till dem. Beträffande Poznańrevolten yttrade således partiets förstesekreterare, Edward Ochab:
-[[Bild:Poznan-revolten5.gif|frame|left|Arbetare tar skydd bakom en mur under striderna]]"En analys av dessa händelser och bakgrunden till dem visar att okänsligheten och byråkratismen hos myndigheterna, både de centrala och de lokala, spelade en viktig roll.
+[[Bild:Poznan-revolten5.gif|frame|left|Folk tar skydd bakom en mur under striderna med armen]]"En analys av dessa händelser och bakgrunden till dem visar att okänsligheten och byråkratismen hos myndigheterna, både de centrala och de lokala, spelade en viktig roll.
 Till följd av illa övervägda åtgärder som vidtogs under de gångna månaderna sjönk lönerna för några grupper bland Zispo-arbetarna. Det måste sägas att detta skedde mot partiets och regeringens avsikter. Tack vare ändringar av arbetsnormerna under 1953, en revidering av normerna 1954, och delvis tack vare en omläggning av arbetsorganiseringen 1955, uppnåddes en produktivitetshöjning på nästan 24,6 procent i Zispo-verken. Detta avspeglades emellertid inte på ett korrekt sätt i löneförhöjningarna."

@@ Rad 24: / Rad 24: @@
 Oroligheterna i Poznan påskyndade krisen inom Polska Förenade Arbetarpartiet (kommunistpartiet). På centralkommitténs sjunde plenum den 18-28 juli 1956 använde de "konservativa" stalinisterna, med Zenon Nowak i spetsen, Poznańrevolten som förevändning för att kräva en återgång till ideologisk renlärighet och ett undertryckande av demokratiseringstendenserna. Men majoriteten av centralkommittéledamöterna motsatte sig detta. Partiledningen hade dittills påstått att Poznańrevolten var ett verk av "provokatörer" och "imperiallstiska agenter", men samtidigt såg man den som ett tecken på hur hela landet skulle kunna explodera. Man insåg att ett ökat förtryck skulle kunna leda till revolution. Folkets vrede kunde inte längre tyglas med hjälp av hemliga polisen. Den enda väg som återstod för partiledningen var att försöka vinna förtroende bland befolkningen, begå "självkritik", förklara "misstagen" och lova att rätta till dem. Beträffande Poznańrevolten yttrade således partiets förstesekreterare, Edward Ochab:
-[[Bild:Poznan-revolten5.gif|frame|right|Arbetare tar skydd bakom en mur under striderna]]"En analys av dessa händelser och bakgrunden till dem visar att okänsligheten och byråkratismen hos myndigheterna, både de centrala och de lokala, spelade en viktig roll.
+[[Bild:Poznan-revolten5.gif|frame|left|Arbetare tar skydd bakom en mur under striderna]]"En analys av dessa händelser och bakgrunden till dem visar att okänsligheten och byråkratismen hos myndigheterna, både de centrala och de lokala, spelade en viktig roll.
 Till följd av illa övervägda åtgärder som vidtogs under de gångna månaderna sjönk lönerna för några grupper bland Zispo-arbetarna. Det måste sägas att detta skedde mot partiets och regeringens avsikter. Tack vare ändringar av arbetsnormerna under 1953, en revidering av normerna 1954, och delvis tack vare en omläggning av arbetsorganiseringen 1955, uppnåddes en produktivitetshöjning på nästan 24,6 procent i Zispo-verken. Detta avspeglades emellertid inte på ett korrekt sätt i löneförhöjningarna."

@@ Rad 1: / Rad 1: @@
 I mitten på 1950-talet hade [[Polen]] en relativt väl utvecklad industriell bas och en årlig nationalekonomisk tillväxttakt på i genomsnitt 10 procent. Men trots att den polska regeringen redan i slutet på 1953 utlovat ökad konsumtionsvaruproduktion, bättre bostäder och större investeringar inom jordbruket, hölls konsumtionen fortfarande nere vid ett minimum. De flesta arbetare och bönder levde uselt, bodde trångt, hade knappt mat för dagen, bevakades av den hemliga polisen.
@@ Rad 167: / Rad 180: @@
 "Samma dag som sovjetiska trupper invaderade Budapest den 4/11 1956, protesterade Gomulka mot främmande makters intervention i andra länders inre angelägenheter. Under sitt besök i Moskva samma år ville Gomulka inte ändra på sina synpunkter, och i den gemensamma polsk-sovjetiska kommuniké som utfärdades, fanns inga spar av godkännande av den sovjetiska aktionen. Tvärtom förklarades i en kommentar till kommunikén, som distribuerades till partiorganisationerna i hela Polen, att 'allt tal om att den ungerska revolutionen endast var en kontrarevolutionär kupp, förberedd av imperialismens agenter, är oberättigat. En sådan tolkning är vilseledande för kommunisterna i hela världen. Sovjetunionens intervention var ett stort fel och utgjorde ett hårt slag för den internationella arbetarrörelsen'. Försiktigtvis tillade dock Gomulka att felet var stalinismens. Denna rundskrivelse betecknade kulmen på Gomulkas självständighetspolitik i Ungernfrågan; sedan dess har han alltmer följsamt gått i Chrusjtjevs fotspår. I september 1957 röstade Polen i FN mot ett fördömande av Sovjetunionens ingripande i Ungern, och under sitt besök i Budapest 1958 förklarade Gomulka att den sovjetiska interventionen varit nödvändig och berättigad, och att den företagits i det ungerska folkets och i övriga socialistiska staters intresse. Vid samma tillfälle lär Gomulka ha erhållit en försäkran, att Imre Nagys liv skulle skonas. Desto större blev överraskningen vid meddelandet om dennes arkebusering - på 10 dagar kom ingen polsk kommentar varken i press eller i radio."
 [[Kategori:Arbetare i rörelse - Polen]]
 [[Kategori:Realsocialismen]]

← Äldre version		Versionen från 23 mars 2010 kl. 10.14
Rad 1:		Rad 1:
−	I mitten på 1950-talet hade Polen en relativt väl utvecklad industriell bas och en årlig nationalekonomisk tillväxttakt på i genomsnitt 10 procent. Men trots att den polska regeringen redan i slutet på 1953 utlovat ökad konsumtionsvaruproduktion, bättre bostäder och större investeringar inom jordbruket, hölls konsumtionen fortfarande nere vid ett minimum. De flesta arbetare och bönder levde uselt, bodde trångt, hade knappt mat för dagen, bevakades av den hemliga polisen.	+	I mitten på 1950-talet hade [[Polen]] en relativt väl utvecklad industriell bas och en årlig nationalekonomisk tillväxttakt på i genomsnitt 10 procent. Men trots att den polska regeringen redan i slutet på 1953 utlovat ökad konsumtionsvaruproduktion, bättre bostäder och större investeringar inom jordbruket, hölls konsumtionen fortfarande nere vid ett minimum. De flesta arbetare och bönder levde uselt, bodde trångt, hade knappt mat för dagen, bevakades av den hemliga polisen.

	Oppositionen i Polen utgick till att börja med från författare, studenter och universitetslärare. Warszawa-studenternas veckotidning [[Po prostu]] blev snart ett av språkrören för denna opposition. Po prostu gick till angrepp mot byråkratin och partiets ledande roll och levererade i en rad reportage på hösten 1955 en skarp kritik av förhållandena inom den polska industrin. Mellan 1955 och 1956 steg Po prostus upplaga från 15000 till 150000 exemplar. Kritiken mot det rådande systemet fördes även fram i tidningar som Nowa Kultura, Stzandar Mlodych och Zycie Warszáwy, Diskussionsklubbar, bestående av både parti- och icke partimedlemmar, bildades i de större polska städerna. Denna oppositionella rörelse drog snart också med sig arbetare, tekniker och specialister, främst inom storföretagen. Folket började kräva sin del av det ekonomiska överskottet, sin rätt till medbestämmande.		Oppositionen i Polen utgick till att börja med från författare, studenter och universitetslärare. Warszawa-studenternas veckotidning [[Po prostu]] blev snart ett av språkrören för denna opposition. Po prostu gick till angrepp mot byråkratin och partiets ledande roll och levererade i en rad reportage på hösten 1955 en skarp kritik av förhållandena inom den polska industrin. Mellan 1955 och 1956 steg Po prostus upplaga från 15000 till 150000 exemplar. Kritiken mot det rådande systemet fördes även fram i tidningar som Nowa Kultura, Stzandar Mlodych och Zycie Warszáwy, Diskussionsklubbar, bestående av både parti- och icke partimedlemmar, bildades i de större polska städerna. Denna oppositionella rörelse drog snart också med sig arbetare, tekniker och specialister, främst inom storföretagen. Folket började kräva sin del av det ekonomiska överskottet, sin rätt till medbestämmande.