Skillnad mellan versioner av "Pinker, Steven: The Blank Slate"

Versionen från 8 juni 2016 kl. 22.11

Populärvetenskaplig bok om människans beteende och evolution av psykologen/lingvisten Steven Pinker. Bokens grundbult, på vilket titeln anspelar, är att människan inte är ett oskrivet blad (eng. blank slate) utan en biologisk varelse vars beteende till viss del kan förklaras av vår evolution. Han ger sig också på tron på den gode vilden och uppdelningen mellan kropp och själ. Väl så. Sen försöker han utifrån dessa antaganden beskriva samhället och människan. Och är går sällan bra och ibland rätt dåligt.

Ofta återkommer han till utopierna. Eftersom deras arkitekter utgått från människans formbarhet har de slutat i grymma totalitära stater. Som om Sovjet blev som det blev för att Stalin på rikigt trodde han kunde skapa den kommunistiska människan med lite terror och kolschoser. Gång på gång tar han makten på orden och tolkar historen utifrån dom. En mycket konstig metod för att undersöka människan som evolutionär varelse. Det minsta man kan begära av en sådan undersökning är ju att den baseras på den materiella verkligheten. Och inte på ideologiska fantasier. Som om det inte skulle finnas mer som förenar Stalin och Thatcher än som skiljer dem åt. Eller kolschosen från McDonalds för den delen. Som om det vore ideer om människans natur och inte realpoltik och maktrelationer som formar vår historia. Lönearbete berörs inte i boken. Klasskampen ignoreras (och om den inte hade gjort det hade den eventuellt förnekats - "det finns ingent samhälle). Konflikten mellan människans natur och lönearbetet kunde ju tänkas vara viktig i sammanhanget. Men det förstår inte Pinker.

Jäkligt underliga analyser om konstens plats (och form) i människans natur, fördomar, tafligt insparkande av öppna dörrar och regelbunda debatter med vänsterakademiska strawmen gör boken inte mer läsvärd.

Grädde på moset - bourgosin har, enligt Pinker, (underförstått för att den organiserar sig enligt vår natur) inte deltaget i blodiga utopiska uppror.

Kul detalj. Pinker fick, enligt sig själv, sin ungdoms anarkistiska drömmar krossade av polisstrejken i Montreal. Han trodde folk skulle vara sams och ta hand om varandra. Men när polisen strejkade plundra folk butiker. Oklart om det var våldet i sig eller att några av de expropierade inte satt stilla i båten när deras vaktare tog pause som så chocked den unge Pinker. Ja, på den här nivån är det.

Dessutom är boken på tok för lång.

En kul detalj är att författaren både i boken och efter dess utgivning positionerar sig som underdog och jagad av kulturetablisemanget. Boken blev nomninerad till Pulitzer priset.

Nåja. Det finns ju de som påstår att hovsamhet för överheten skulle kunna vara evolutionärt adaptivt. Att ibland böja sig för de mäkiga i gruppen har människor fått mer avkomma än de som inte böjt sig. Detta är bara lösa spekulationer. Men vi kan ju, som Pinker så ofta gör i boken, anta att det finns tydliga belägg för det. För att sedan följa honom ytterliggare (till ett resonemang om brottslighetens ärftlighet och straff) har vi därmed två val. Vi kan antingen acceptera att valet (att tjäna de rika och mäktiga) inte är hans eget, och därför straffa honom milt. Det andra alternativet är att, just för att beteendet kan vara baserat i hans natur, straffa honom hårdare - att slå hovsamheten ur honom, trots naturen.

Alltså. Det finns ingen anledning att läsa den här skiten. Insiktern är för utspedda i oskarpa samhällskommentarer. Steven Pinker får Jared Diamonds att framstå som skarp. [[Diamond, Jared: The Third Chimpanzee|Läs Diamond istället].