Skillnad mellan versioner av "Jan Guillou"

Versionen från 15 januari 2014 kl. 13.37

"Jag har alltså varit anställd på två tidningar i mitt liv, två mycket olika tidningar: FiB/aktuellt och Folket i Bild/ Kulturfront. Och jag fick sparken från båda, första gången för att jag misstänktes vara kommunist, andra gången för att jag misstänktes inte vara kommunist."

Jan Guillou är överklasspöjken som blev känd under 1970-talet när han och Peter Bratt avslöjade att militären och sossarna hjälptes åt att registrera oliktänkande, den så kallade IB-affären. Vart ett jävla holabalo och de båda hamnade i fängelse. Han var under denna tid nån typ av maoist och var drivande i tidsskriften Folket i Bild/Kulturfront. Var ett tag ute i kylan från media-Sverige men fick komma tillbaks i båten igen. Skrev en massa böcker och tjänade snorigt mycket pengar.

Livet

Jan Guillous far var nån obetydlig fransk ambassadtjänsteman som fick ihop det med dottern till en enormt förmögen norsk byggkapitalist. Det vart ju lite skandal men fransosen gavs nån diriktörsbefattning och så fick de gifta sig. Resultatet blev Jan. Första delen av livet tillbringade han i den skyddade överklassoasen saltsjöbaden. En tid bodde familjen i norrköping och där fick Jan uppleva att det var skillnad på folk och folk. Det var bara att gå över bron nere vid strömmen så var man inne i arbetarkvarteren och även i skolan fick man gå tillsammans med arbetarungarna. Fadern var störd och sysslade med att systematiskt misshandla Jan under hela hans uppväxt (vilket han skriver om i Ondskan).

Detta bidrog till att Jan själv slogs mest hela tiden i umgänget med andra ungar. Han klarade sig utan åtgärd från skolan tack vare att han kunde uppföra sig perfekt inför lärarna och rektorer på "överklassmaner" när det behövdes. Han var redan som 9 åring överjävlig och spöade upp allt och alla som motsatte sig honom.

Solbacka

Familjen flyttar så småningom tillbaks till saltsjöbaden där Jan fortsätter sin våldsamma livsstil. Så småningom kommer skolledningen på av vilken kaliber Jan är och det blir straffkommendering till internatskolan Solbacka. 15 år gammal , helt cynisk och våldsskadad ställs han inför internatskolans institutionaliserade förtrycksapaprat. Det finns av skolan saktionerad kamratuppfostran och en tillhörande hierarki som håller alla nere i skiten. Speciellt förstaringarna som får ta hutlösa mängder skit och stryk av de äldre, allt med skolledningens goda minne. Även lärarna spöar eleverna systematiskt. Jan finner att han hamnat i uppånedvända världen. Här är det inte den starkaste som får makten utan den med högst rang. Det blir förstås uppror. Hans livsmål blir då att krossa solbacka. Han tvingades dessutom formulera upproret för sig själv. Funderade o läste en massa (strindbergs sammlade verk bla.)

Efter solbacka spöar han tillslut upp sin vidrige far och kör ut honom ifrån sitt och sin mors liv. Blir en period av fattigdom nu också iom att morfadern dör och hans arv försvinner i segdragna tvister mellan han bortskämda söner.

Herrtidningsjournalist och FNL:are

Året är 1964 och han försöker bli författare men refuseras. Enligt Jan själv så var ju det tur att svammlet inte gavs ut eftersom han då antagligen inte skulle ha blivigt någon bra författare. Han hade ju inget att säga. Det behövs ju livserfarenhet för att kunna skriva nåt vettigt.

Istället är det kampen mot solbacka som hägrar och han börjar studer juridik för att kunna stänga ner skolan den vägen. Eftersom det inte är så gott ställt med kontanter så tvingas han jobba i frihamnen under somrrarna för att klara studierna. Tydligen lossade han bland annat apelsiner ifrån Isreal vilket inte var helt okontroversiellt för en ung kommunist, och FNL'are.

Två år hinner han plugga innan han 1966 värvas av herrtidningen FIB/aktuellt. En kväll efter jobbet såg Jan en löpsedel om att en av herrtidningens skandreportage var rent påhitt. Det handlade om en värnpliktshistoria. 5000 hade den falskberättande fått. Jan hadde precis en sådan i bagaget, fast en sann sådan. I runda slängar 60 000 i dagens penningvärde. Studielånet var 3 500 per halvår. Efter sin far innehadde han nämligen franskt medborgarskap samtidigt som Jan gjort lumpen vid flottans specialförband. Han berättade historein o fick i uppgift att skriva den själv åt tdinigen eftersom den var så roligt berättad. Artikeln tyckte tidningsgubbarna så mycket om att de försökte värva honom. Det bjöds på mutsprit men Jan lyckades slingra sig. Han skulle ut och resa och ville ju inte som ung västerradikal bli förknippad med en herrtidning.

En av gubbarna är dock listig och säger åt Jan, att om han skulle bli utan stålars när han är ute och reser så skulle han bara ringa. Var han än befann sig så skulle de skicka pengar mot att han skrev en artikel. Jan drog till paris träffade Anderz Harning och söp snabbt upp pengarna. Ringer FIB, får pengar och skriver. Precis som redaktinsgubbarna förväntat sig så sparar Jan inga kvitton på sina utsvävningar och blir helt enektl satt i skuld hos bonniers förlag. Det är bara att bita i det sura äpplet och börja jobba av skulden.

Det börjar dock över förväntan. Han får göra ett skandalreportage om solbacka och vips så läggs skiten ner. Några dagars arbete istället för ett helt livs nötande som han vart inställd på från början. Framgången följs upp av ett annat skandalreportage där han får en kommunalpamp i norrland avsatt efter att ha uppdagat att samerna inte fått tillgång till åldringsvården med motiveringen att de är "naturfolk" som inte skulle klara av att läggas in på hem. Sitället fick de ligga i och frysa ihjäl i gamla garage eller skrubbar.

De här snabba framgångarna gör att han får ett hopp om att han faktiskt kan kämpa för en bättre värld i sin roll som journalist. Det tas snart ur honom så klart. De blir mest att småljuga, storljuga, skarva, skriva om kändisar, knullerier och annat trams. De flesta seriösa gräven spolas som osäljbara och Janne kommer så klart på kant med ledningen. Det var på vietnamfrågan det föll. Alla på förlaget skulle ju nämligen vara liberaler och hålla på USA. De hade ju räddat oss från nazismen. Då tyckte Jan att det väl snarare vart sovjet som spöat nazisterna och vilket ledde till att han fick kicken på stående fot.

Han hoppar vidare till Vecko-journalen och sedan Se. Från den första tidningen åkte han ut pga av sina ställningstaganden runt sovjets invasion av tjeckoslovakien (han var vurmade för prag-våren och fördömde invasionen) på den andra pga av de inte ville publicera reprotage om isrealiskt spionage mot palestinaaktivister i stockholm. Det ska tilläggas att jan vid den här tiden var engagerad i palestinarörelsen och var redaktör för palestinsk front.

1970 hade han gjort sig omöjlig som journalist. Började plugga igen. Räddades tillbaks av Per Ahlmark som ville ha någon att puckla på i isreal/palestina-frågan. Göran Palm o Jan hade nämligen varit i palestina och gjort reportage om de lidanden de palestinska flytkingarna fick utstå och hur befrielsekampen växte fram. Per trode nämligen att det borgerligheten hade missat genom att satsa på fel häst i vitnam skulle mankunna ta tillbaks genom att nu satsa på isreal. Per Ahlmark går ständigt till nya angrepp på guillou i dagspressen och guillo får så klart svara. Vilket gör honom känd och i ropet igen. Vilket leder till att han åter får komma upp på banan (i aftonbladet).

IB-affären

Vid den här tiden har den intellektuell vänstern växt sig stor . Det fanns ett sug efter att få synas och höras ordentligt vilket ledde till att tidningen FIB/kulturfront bildas. Jan rekryteras som redaktör och hans mest kreativa period som journalist inleds. Han fick till skillnad från jobbet i den vanliga pressen fria tyglar att skriva om precis vad han ville. Detta blev inledningen till det stora avslöjandet av sossarnas och militärens gemensamma spionorganisation, IB.

I korta ordalag så var det slut på gammelkommunister (dvs kommunistiska arbetare) att spionera på så man gick över till att förfölja de nya kommunisterna i den intellektuella vänstern. Jan o de andra avlyssnades, fotades o registrerades. Även brottsprovokationer förekom. Det fanns köpt folk överallt vilket ledde till en noijig situation.

Det var ganska känt bland journalisterna i landet att IB fanns och vad organisationen sysslade med (en del journalister var dessutom direkt involverade i spionerandet). Men ingen vågade eller ville skriva om den. Hörde ju inte till god sed inom kåren att rota för djupt eller skriva allt för undergrävande saker om det rådande. Jan hade stött på snack om organisationen tidigare (ville skriva en artikel om den när han jobbade på Se men fick kalla handen) och var dessutom en av dess måltavlor. Det var därmed lite av självförsvar som Jan och hans vänner tog sig för. Grävet gjordes främst tillsammans med Peter Bratt.

Att Jan själv var övervakad kom fram när han var nere i Isreal och fotade den isrealiska koloniseringen av de områden de ockuperat 1967. Isreal fick inte köra ut honom men deras säkerhetstjänst trakasserade honom lite (förhör och visition av diverse kroppshålor) för att han skulle hålla sig borta. Under förhören så berättade säkerhetsgubbarna hur mycket de viste om Jan och den svenska palestinarörelsen. Vissa delar av informationen var så detaljerad att bara några få kunde känna till den. Det måste alltså finnas en spion inom Jans närmsta krets.

I alla fall så luskade Folket på FIB/kultfront ut vilka några av de högsa cheferna i IB var och började skugga dem. 2 år höll de på. För att få ihop tillräckligt med material för att skandalen skulle slå ordentligt. De var jävligt kreativa. Ett tag kunde de t.ex läsa IB:s dagliga post till huvudkontoret FÖRE den anlänt dit!

Man kunde tillslut belägga att organisationen, som oficiellt var "okänd" för riksdagen och vilken därmed inte hade nån kontroll som helst över den, existerade. Att organistionen kontrollerades av en liten krets i den socialdemokratiska regeringen och av militärledningen. Att de pysslade med den åsiktregistering som hade förbjudits i lag tidigare under 1960-talet. Att de dagligen pysslade med en massa andra olagligheter som inbrott, brottsprovokation eller faktiska brott av IB-agenter inom de övervakde organistionerna. De hade dessutom en egen utrikespoltik med samrbete med bl.a CIA (som staten (med palme i spetsen) påstod icke samarbeta med ). AttIB-agenter hjälpte till i vitenamkriget på USA´s sida, hade agenter som jobbade för Israels räkning i Egypten, Syrien o libanon. Att man överlämnade intormationer till Isreal om palestinaaktivisterna i sverige. Namn, boendeort, bostäderna utforming mm.

När man gick ut med allt detta bidde det fängelse på direkten. Peter Bratt, Jan och deras viktigaste källa Håkan Isacson greps 23 oktober 1973. Anklagade för spioneri (trots att det var IB som spionerat).

Det bidde en politisk rättegång där regeringen infociellt bestämde att det skulle bli 1-års fängelse oavsätt vad som kom fram eller anfördes. De fick ett anbud att acceptera den förutbestämda domen mot att bli benådade. Jan vägrade, de andra två tog erbjudandet. De andra blev utskrattade av Palme och fick sitta av hela straffet. Jan överklagade och fick ner straffet till 10 mån i hovrätten. Vart dock ingen jäte vinst med fängelsstraffet för regeringen. tidningssverige stod delat. Vissa tidningar tyckte att "utlänningen" Jan borde utvisas på stånde fot. Lagar ändrades så att det inte skulle bli en så farsartad rättegång i framtiden och kommande spionorganistioner skulel arbeta mycket proffisigare så de inte blev överumplade av några unga aktivister.

Jan och hans kumpaner fick iom detta stor berömmelse o martyrstämpel. Nu var det öppna spåret för den jounralistiska karriären. Jan körde lite mer spionrapporterande i FIB/KF. Avsjöjade lite CIA-agenter och deras källor med byxorna nere mm. Jan började nu ge sig på att jaga lite KGB-agenter men hann bara hålla på något år innan inre motsättningar inom FIB/KF gjorde att han fick sparken. Falangen som ville ha mer av en kulturtidskrift och mindre "skandal" vann.

Istället drar Jan och frugan till Irak 1975 för a skriva en bok som skulle belysa den arabiska historien och kulturen eftersom det saknades på svenska. Irak valde de för att det inom landet gränser hade allt som var värt att skriva om inklusive välfärdsprojekt, inbördeskrig och stenhård säkerhetstjänst. Tog ett år och resulterade i Irak - det nya Arabien.

Geijeraffären

1977 graserar den så kallade geijeraffären. Dagens nyheter skriver om att rikspolischefen, Carl Persson gått till statsminister Olof Palme med ett pm där justitsieministern lennart geijer utpekas som en torsk som går till horor. Vilket förstås var sant. Men Olof Palme blir så arg att han lyckas skrämma DN att dra tillbaks artikel, be om ursäkt och betala skadestånd. Det var Peter bratt som skrivit den i huvudsak korrekta artikeln. Han blev utkörd i kylan av hela etablissemanget.

Jan kom sin vän till räddning och försökte gräva vidare lite och ta reda på om det var rikspolischfen som läckt ut informationerna till bratt för att denne skulle skriva om det. Dvs att Bratt bara var en bricka i ett spel på högre nivå. Jan lyckas ta reda på att det var en av Carl Perssons närmsta män, Leif GW Persson, som kommit med inforamionerna och detta sanktionerat av chefen. Aftonbladet valde dock inte att publicera, eftersom att det var sant. Istället skvallrade de för regeringne att det var GW som läckt och även han kickades och kördes ut i kylan.

Ingen tidning ville publicera och Jan hamnade även han i kylan (fick inte skirva i nån annan tidning än en studenttidning och en jakttidning). Då börjar Jan hänga med GW. De pysslar med bla Jakt. De blev bästa vänner.

Eftersom Jan inte får skriva så mycket så blir det lite fattigt. Han försöker istället bli heltidsförfattare. Han skriva ondskan innan han halkade in som programmledare på SVT av misstag (magasinet samhällsreportage. Nån höjdare hade hoppat av o de andra kandidaterna konkurerade så härt med varandra att man var tvungen att ta in en kompromisskandidat). Han vart åter uppe på banan, fick skriva i tidningar och göra mer TV. Rekord-magasinet hette nästa program. Gick riktigt bra tydligen. Agressivare journalistik och redigering. Fick höga ittarsiffror vilket gjorde att de slapp läggas ned trots att ofta var lite för regimkritiska. Man drog ner på budget allt eftesom istället för att bli av med dem, trots att tittarsiffrorna steg. Jan i den andre kvarvarande gubben fick tillslut frivvilgt lägga ner efter som de inte hade några resuser kvar att göra nåt av.

1988 var det slut med tv och så var det mest journalistik igen. Sen kalla-fakta på TV-4 (efter att monopolet lagt ner) efter att ha förkastat jan stenbecks tv-3 som oseriöst. Men så köpte Jan Stenbeck in sig även där och så vart 4:an mer som 3:an. Jan sa upp sig.

På wikin

• Det stora avslöjandet, 1974.