Skillnad mellan versioner av "Vilda strejken vid LKAB"

Versionen från 24 mars 2015 kl. 11.42

Malmfältens gruvarbetare har vid ett flertal tillfällen rest sig emot LKAB i strejk men när man pratar om den "vilda strejken vid LKAB" hänvisar man oftast till den Stora gruvstrejken 1969–1970 i folkmun endast kallad Strejken. Strejken tog sin början vid Leveäniemigruvan i Svappavaara då ett par gubbar satte sig ner och kom att bli början på en 57 dagar lång strejk (9 dec. 1969 – 4 feb. 1970) som inom kort kom att omfatta hela Malmfälten. Dessa dagar skakade etablissemanget i Sverige och stöd till gruvarbetarnas rättmätiga kamp kom från alla möjliga håll.

Bakgrund

1957 kom beslutet från regeringen att Grängesbergsbolaget löstes ut från sitt ägande i LKAB och företaget blev helt förstatligat. Nu så såg arbetarna vad man trodde var ljuset i tunneln, gruvan hade äntligen blivit helt statlig och bättre tider var på väg. Hejdå till ackordslöner hej till rättvisa. Men så blev det inte riktigt. Det statliga LKAB hade fått regeringens uppdrag att drivas affärsmässigt, som ett vanligt privat bolag. Affärsmässigt och lönsamt skulle det också drivas. Arbetarna kom att erfara vad som måste vara det största experimentet av "taylorism" i Sveriges historia. Gruvarbetarna var medvetna om vad kapitalismen innebar men de var inte medvetna om vad LO var (och är). 1966 så beslöt pamparna på huvudkontoret nere i Stockholm att man skulle införa det amerikanska så kallade UMS-systemet (Universal Maintenance Standards, snabbt omdöpt av gruvarbetarna till ”Ultra Modernt Slaveri”, ”Utan Mat i Skafferiet” eller ”MUMS för arbetsköparen” eller LO-metoden). Det innebar att varje arbetsmoment uppmättes av tidsstudiemän. Allt från hur länge det tar att spika en spik, tanka en traktor, ladda dynamit, till att bara dricka en kopp kaffe i kuren klockades av gubbar i kostym och slips (Öppna och stänga en kran: 3,6 sekunder (1TTU), Gå 7-14 meter: 10,8 sekunder (3 TTU), Använda hammare 1-5 slag, 3,6 sekunder (1 TTU, Rengöra händer med torr trasa: 7,2 sekunder (2 TTU). ). En gubbe kunde ha lyckats lasta en mängd utöver det som var skrivet att man kunde lasta i protokollet och om någon förman fick reda på detta var tidsstudiemännen där och ansåg att eftersom man hinner lasta utöver den givna summan på den här tiden så kan vi ju sänka tiden! Alltså måste gubben nu lasta lika mycket som vanligt fast på mycket kortare tid. Annat djävulskap man sysslade med var bland annat att sätta spikar på soptunnorna under jord så att man inte skulle kunna sätta sig ner på dem. Det säger rätt mycket om hur förhållandena var i gruvan. Ett till exempel på den tydliga hierarkin var att LKAB:s tjänstemän hade motorvärmare till sina bilar, men inte arbetarna.

Detta följdes upp med att man 1968 kom att införa de 31 ”ledarskapsteserna” inom hela LKAB. När dessa offentliggjordes på folkbiblioteket i Malmberget i december 1968, blev reaktionen kraftig. Alla ingenjörer och tjänstemän fick lära sig teserna och utbilda sig i hur slipstenen skulle dras. Svart på vitt fanns nu den auktoritära chefskultur som LKAB-ledningen odlade och som gruvarbetarna fick känna på varje dag. Enligt de 31 teserna behövde chefen inte kunna jobbet längre, han skulle bara vara ledare och kontrollant. Några exempel på de 31 teserna: Tes 15. ”Ett effektivt ledarskap är att leda genom styrning och inte genom exempel." Tes 13: Varje förändring i en anställds arbetsuppgifter och placering måste accepteras som vidtagen i företagets intresse. Tes 16: Skicklighet som fackman innebär i och för sig inte skicklighet i ledarskap – en chef kan i princip leda vilken verksamhet som helst. Tes 17: En chef måste visa fullständig lojalitet mot överordnad. Tes 20. ”En chef måste vara beredd att byta ståndpunkt för att stödja högre chef.” Tes 29: En chef ska utöva sitt ledarskap så att icke-chef endast behöver följa givna order.

”Det kenningska tesernas värld är märklig. Där finns inga människor, bara chefer och icke-chefer. Där finns bara order neråt och lojalitet uppåt. Relationerna är benhårt fastlagda som i ett feodalt samhälle” (Pappren på bordet I – strejkkommitténs vitbok).

Förutom detta så kom LKAB att dra ner personalstyrkan med 1400 man (främst då i Malmberget) och sänka lönerna. I korta drag var man säga att det kokade bland arbetarna som började bli redigt trötta på arbetsförhållandena och den allmänna attityden som riktades mot dem från bolaget.

Strejken

På kvällen den 9 december hölls det första stormötet i Svappavaara. I Malmberget (Gruv avd 4) hade ännu inget avgörande inträffat. Torsdagen den 11 december hade alla arbetare i Kiruna gått med i strejken. Också i Malmberget lade avdelning efter avdelning ned arbetet och på kvällen stod hela gruvan stilla. Vid LKAB:s malmlastning i Luleå (Gruv avd 40) satte sig arbetarna i manskapshuset – bara fackföreningsstyrelsen fortsatte att arbeta. På kvällen den 11 december hölls det första stormötet i Kiruna efter att Harry Holmlund hyrt Sporthallen i eget namn, vilket innebar att strejken tog en ny vändning. Den blev organiserad.

Under det första stormötet i Kiruna utsågs en strejkkommitté på nio personer som skulle företräda arbetarna. Förslaget kom från Ture Rantatalo och Elof Luspa som båda kom att sitta i strejkomittén. Den valda strejkkommittén domineras av äldre arbetare med mångåriga fackliga uppdrag bakom sig. Från att ha varit en sittstrejk enade sig mötet om, på Elof Luspas förslag, att utvidga densamma till total strejk. Under mötet formulerade arbetarna också de första kraven. Minst 13,50 kr tim för överjordsarbete, minst 15 kr tim för underjordsarbete, månadslön, omräkningsfaktorn bort, bättre personalpolitik, arbetsmiljöförbättringar, öppna förhandlingar var några av de krav man fastslog att man skulle få igenom innan man återgick till arbetet. Samma kväll höll man ett eget möte och valde en egen strejkkommitté på tre personer i Svappavaara.

Fredagen den 12 december, dagen efter stormötet i Kiruna och Svappavaara, höll man det första mötet i Malmberget. De närmare 2 000 gruvarbetarna skärpte kraven ytterligare. Arne S Lundberg LKAB:s VD ska avgå, LKAB ska lämna SAF, införande av månadslön och ålderstillägg, borttagande av UMS var några av kraven. Man bildade sin egna strejkkommitté på nio personer. Tillsammans kom de tre strejkkommittéerna att bildad den centrala strejkkommittén eller 21-mannadelegationen.

Samtidigt med det tvåtusenhövdade strejkmötet höll avdelning 4 medlemsmöte. Det samlade drygt 30-talet personer. I Svappavaara anordnade VPK ett möte om paragraf 32 (dvs arbetsköparens rätt att ”fritt leda och fördela arbetet”). 23 personer kom till det mötet. Från första början fick alltså arbetarna erfara att det inte bara var LKAB som man var tvungen att strida emot. Facket, inte bara de lokala byråkraterna, utan även förbundsledningen, kom att vända sig emot arbetarna. Förbundsledningen med t f ordföranden Bernt Nilsson i spetsen reste upp till Malmfälten för att försöka få arbetarna att återgå till arbetet. Den 12 december intervjuas Bernt Nilsson i radions Norrbottenskvarten och därefter i lunchekot. Där gav han liv åt en konspirationsteori, som hängde med så länge strejken varade. Han sade bland annat "Strejken verkar vara välorganiserad, varför jag drar slutsatsen att den är styrd av politiska grupper. Personligen så har jag fått intrycket att det hela är en politisk aktion...".

Strejken överraskade både regeringen, Olof Palme och Geijer och Nordgren i LO. Inför arbetarnas enighet och beslutsamhet krympte dessa ”arbetsledare” ihop till de ynkliga figurer de är. Geijer vågade inte ställa upp i telefonväktardebatt med Elof Luspa och Olof Palme vågade inte åka upp till Malmfälten trots att arbetarna omgående bjöd upp honom.

Onsdagen den 7 januari 1970 samlades LKAB:s styrelse i Stockholm. De beslutade då att inga eftergifter åt de strejkande fick ske. Gruvarbetarna skulle tvingas på knä. Några förhandlingar, i ordets rätta bemärkelse, kunde det inte bli tal om förrän arbetarna återgått till arbetet. Dessa beslut fattades med den socialdemokratiska regeringens goda minne. Arbetarna vid LKAB:s förvaltning i Narvik, varifrån det mesta av malmen skeppades, erbjöd sympatistrejk men strejkledningen i malmfälten avböjde. Det var ett beslut som senare skulle visa sig vara mycket olyckligt.

Slutet

I kommittén fanns det, efter en tid två linjer: en som ville gå fackets och LO:s väg och en som stenhårt leddes av de beslut som gruvarbetarna fattade vid sina stormöten. Motståndarens metod att härska genom att splittra spreds genom media. De två linjerna som fanns i strejkkommittén var inte baserad på partitillhörighet som var bilden media villa skapa. Enhet genom kamp representerades av Olle Hultin, Elof Luspa, Östen Ölund, Harry Isaksson och Johnny Nilsson som röstade tillsammans. Sedan den andra fronten som förespråkade enhet genom eftergifter. Hilding Lindström, Atle Lans, Ture Rantatalo, Harry Holmlund och Sven Vigestet. Dessa skulle senare komma att följa fackets linje. Till en början var inga fackliga byråkrater välkomna in i strejkkommittén. Men måndagen den 29 december föreslog strejkkommittén att en förhandlingskommitté skulle bildas. Den så kallade 27-mannadelegationen var ett faktum. Förutom nio delegater från vardera Malmberget och Kiruna, och tre från Svappavaara, kom den att bestå av fyra personer från styrelserna i Gruv 4:an i Malmberget och Gruv 12:an i Kiruna samt två ombudsmännen. Det var början på slutet. Efter flera splittringsförsök och agerande från fackets och arbetsköparens sida bestämde strejkkommittén med rösterna 13 mot 12 för en återgång till arbetet den 4 februari 1970, trots att en omröstning strax innan bland arbetsstyrkan hade resulterat i att en majoritet var för fortsatt strejk. Den utslagsgivande i beslutet om avbrytande i strejken var en kommunist, VPK:aren, Emil Isaksson Malmbergets Lenin. Harry 'Castro' Isaksson och Elof Luspa var i slutändan de enda två som inte skrev på för paketlösningen som LKAB erbjöd.

Stödet till gruvarbetarna

Strejken fick inte något stöd av Gruvarbetarförbundet och därmed ingen strejkersättning. Strejkkommittén som snabbt hade bildats gick ut med upprop som genljöd i hela Sverige, men också utomlands. Insamlingskampanjen fick ett mycket gott resultat och under strejken samlades totalt 5,2 miljoner kronor in, var­av 3,8 miljoner kronor betalades ut som strejkunderstöd. Stöduttalanden spelade redan från första dagen en viktig roll i att ingjuta mod i gruvarbetarna. På det första stormötet startade insamlingen till strejkkassan. Med ett bejublat inlägg lovade Sara Lidman, som rest upp för att göra ett reportage åt TV 2, att skänka allt sitt gage från TV och överskottet (10 000 kronor) från pocketupplagan av Gruva till strejkkassan. På det första mötet rapporterades också om hur elever, lärare och personal vid kommunkontoret i Junosuando hade samlat in 800 kronor till de strejkande. Under strejkens gång satte strejkkommittén upp tusentals stöduttalanden i entrén till Folkets hus i Kiruna. Många var från fackföreningar och politiska organisationer men även från enskilda. Från strejkkommitténs protokoll kan man läsa om hur enskilda blev ”faddrar” åt gruvarbetarfamiljer genom att försörja dem under strejken.

Demonstrationer till stöd för strejken hölls i bland annat Stockholm. En av arrangörerna för denna demonstration var Centerns ungdomsförbund(!!!). En tusenmannakommitté bildades i solidaritetens namn. Här fanns sådana undertecknare som Vilhelm Moberg, P C Jersild, Fred Åkerström, Per Wahlöö. Olof Lagercrantz skrev i Dagens Nyheter att strejken bryter ett tystnadslöfte. De fria teatergrupperna Narren, Fria proteatern och NJA-gruppen satte upp pjäser och uppförde sånger om strejken. Man uppförde pjäser och kabaréer i Malmfälten.

En del konstnärer skänkte verk. Tanken var att gruvarbetarna kunde sälja dessa konstverk för att få in likvida medel. Bland annat skänkte Peter Dahl och Bengt Lindström verk till de strejkande. Man fick in 10520 kronor vid en auktion, en försvarlig summa på den tiden. Men många verk kom aldrig att säljas och är fortfarande i ägo av gruvarbetarna, bland annat Albin Amelin litografi kallad Gruvolycka. Gällivare museum förvaltar nu dessa verk.

På det kulturella området talade man nu i termer av kamp, en kulturkamp som rörde sig över fält som teater, bild, film och musik. Moderna Museet organiserade en stor utställning med revy, underhållning, försäljning av konst med mera. Man bjöd in 1000 personer som skulle betala dyra entrébiljetter. Överskottet skänktes till de strejkande.

Efter strejken

Att gå tillbaka till arbetet sågs som ett nederlag av många. När arbetarna kom tillbaka hälsade tjänstemänen dem välkomna eftersom man viste att det var så man skulle hålla arbetarna i schak. Efter strejken kom LKAB att införa ett nytt "samverkanssystem". Samverkanssystem var uppbyggt på arbetsplatsträffar där arbetare, förmän och ingenjörer i ”positiv anda” skulle diskutera ”gemensamma mål”. Företagets planer ska göras till arbetarnas ”mål”. Klassisk samförstånds fascism helt enkelt. Harry Isaksson sammanfattade den nya attityden från bolaget " Efter strejken bytte dom ut den auktoritära korpralstypen och ersatte den med den mer moderne axelklappartypen. Dom sprang omkring i skitiga overaller och försökte vara folkliga: ”Hörru du, vad tycker du? Har du en snus?” Folk var väldigt mottagliga för den där mentaliteten för dom hade inget försvar. "

Idag

Idag finns det inget minnesmärke över strejken i hela bolaget. Inte ens i gruvmuseet i besöksgruvan finns det någonting som hänvisar till strejken. Det finns heller inget minnesmärke i stadshuset eller sporthallen där stormötena hölls. Det verkar vara något som bolaget och pamparna i stadshuset helst vill glömma.

Material

• Lidman, Sara: Gruva. Intervjureportage med de LKAB gruvarbetare som en kort senare skulle gå ut i en av sveriges mest uppmärksammade strejker.

• Folkmakt nr 8 : http://flag.blackened.net/folkmakt/texter/artiklar/08-gruvstrejk.htm

• Järhult, Ragnar: Nu eller aldrig

• Thunberg, Anders: Strejken Extremt detaljerad och utförlig sammanställning av den vilda strejken vid LKAB.

• Kamrater, motståndaren är välorganiserad en rulle filmade under hela strejkens förlopp. Mest fokus på strejkkommittén o turerna runt denna.

• Westman, Lars: 30 år har gått kamrat uppföljaren till Kamrater, motståndaren är välorganiserad. Westman åker upp till Malmfälten 30 år efter strejken och surrar med några inblandade. Trots alla år som gått är det många som är arga över hur det gick.