Skillnad mellan versioner av "Upproret i Östtyskland 1953"

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök
m
(Ingen skillnad)

Versionen från 10 juni 2009 kl. 13.58

Östberlinska arbetare i gatustrider med röda armens pansarvagnar
Tidigt på morgonen den 16:e juni 1953 så klättrar ett hundratal byggnadsarbetarna i Stalinalee ner från sina byggnadsställningar mitt under arbetspasset. Alltfler ansluter sig och tillslut ligger allt arbete nere. Byggnadsarbetarna marscherar mot myndighetsbyggnaderna på Leipziger Strasze. De kräver tillbakadragande av normhöjningarna. Höjningar som i praktiken innebär mer och hetsigare arbetet till samma eller tom mindre lön. Strejker och protester mot dessa har redan sporadiskt brutit lite här och var i landet men det är först nu det exploderar.

Allt fler människor ansluter sig på vägen och när folkmassan anländer till Alexanderplatz så har den växt till över 10 000. Där arbetarna passerar farm så sprids nyheten om strejken och arbetet på allt fler företag läggs ner. Volkspolizei grisarna (snuten) vågar eller vill inte ingripa och drar sig undan. Demonstrationen drar vidare och det börjar skrikas om frihet. ”Ner med myndigheterna, ner med snuten! Vi kräver minskade arbetsnormer!” Från strid om lönerna till ett angrepp på hela systemet som sådant.

Den 17:e lamslås hela landet av strejker och demonstrationer. Strejkkommittéer upprättas och fabriker och några radiostationer ockuperas. Demonstrationståg drar från arbetsplats till arbetsplats och sprider upproret. Den Östtyska marionettregimen vittrat snabbt sönder under trycket från det mäktiga arbetarupproret. Snuten avväpnas, partilokaler bränns ner och partipropagandan rivs ner från väggarna.

Under dagen möts representanter från i princip alla Östberlins strejkkommittéer. Där väljs en ”initiativkommitté”, dvs ett arbetarråd. Det proklameras generalstrejk och att man skulle ockupera en lokal tidnings kontor för att kunna få ut info. Liknande scener utspelas i hela landet. Dessutom börjar man senare på dagen organisera hela samhället efter sin egen pipa. Arbetet inom sjukvården och andra nödvändigheter drogs igång. Stadens brandmän fick i uppgift att slita ner allt som hade med regimen att göra från stadens hus och väggar. En strejkkommitté krävde ”upprättandet av provisorisk regering av revolutionära arbetare”. Vid den här laget hade poilitrukerna i partiet dragit tillbaks alla försämringar och skickat ut högtalarbilar för informera folket. Det var dock försent. Arbetarna hade fått vittring på något mer. Vad är några futtiga korvören jämfört med makten över hela livet?

Den 18:e rullar röda armens tanks och infanterienheter stödda av Volkspolizei in Östtysklands städer. Gatustrider med obeväpnade arbetare böljar fram och åter hela dagen. Några snutar tar arbetarnas sida och eldstrider utbryter. Alla större arbetsplatser ockuperas av tanks och snutförband. Detta leder bara till att fler strejker blommar upp. En vecka senare är ordningen återställd och arresteringarna och utrensningarna drar igång. I striderna har uppåt 50 pers mördats av stalinistbödlarna.

Politrukerna skyller i efterhand upproret på fascister, provokatörer, västagenter och slödder. [1] Deras kollegor i väst ser även de till att skriva om händelserna i ordalag som passar sina egna syften. Arbetarna hade gjort uppror för att få återförenas med västtyskland och få västtyska härskare över sig. Jajemän. De gjorde dagen till len nationell helgdag i ”återföreningens tecken”.


  • ↑ Väst kämpade även aktivt för att underminera regimen hos folket men hade inte ett skit med själva upproret att göra
    • Hämtad från "https://www.polkagris.nu/wikin/index.php?title=Upproret_i_Östtyskland_1953&oldid=9501"