Skillnad mellan versioner av "Upproret i Östtyskland 1953"
Kurtake (Diskussion | bidrag) m |
Kurtake (Diskussion | bidrag) m (→Jäsning under våren) |
||
| Rad 21: | Rad 21: | ||
===Jäsning under våren=== | ===Jäsning under våren=== | ||
| − | [[Bild:Ostberlin1953-4.gif|frame| | + | [[Bild:Ostberlin1953-4.gif|frame|left|Allt står inte rätt till i socialismens förlovade land..]]Det hela hade redan börjat tidigt på våren. I tidningarna nämns oroligheter vi flera olika arbetsplatser. Bla så hölls ett möte på Zeitzkraftverket i Halle mellan arbetare, ledning och paripampar. Mötet hade tvingats fram av arbetarna 16:e April. De protesterade mot bonussystemet och hetsen det medförde. Man gick till hårt angrepp på partiet. En arbetare vid namn Walter gick upp och talade; “kamrater, det som händer nu är rent ut sagt förnedrande för arbetarklassen. [[Karl Marx]] har varit död i 70 år och här står vi fortfarande och diskuterar våra mest grundläggande behov…” En annan arbetare ställde sarkastiska frågor om hur mycket fabriksdirektören drog in i bonus och hur mycket han arbetet för den. |
Samma dag som tidningarna skriver om detta så går SED ut med sin normhöjning. Det rapporteras vidare i tidningarna om protester, ”hårda diskussioner” och andra våldsamma reaktioner på höjningen. Tom med dagspressen kände sig tvungen att muttra fram lite kritik mot partiets sätt att hantera den explosiva situationen. I flera städer riktade sig protesterna inte bara mot normhöjningarna utan angrep partiet och arbetarstaten i sig. På vissa platser la man helt sonika ner arbetet. | Samma dag som tidningarna skriver om detta så går SED ut med sin normhöjning. Det rapporteras vidare i tidningarna om protester, ”hårda diskussioner” och andra våldsamma reaktioner på höjningen. Tom med dagspressen kände sig tvungen att muttra fram lite kritik mot partiets sätt att hantera den explosiva situationen. I flera städer riktade sig protesterna inte bara mot normhöjningarna utan angrep partiet och arbetarstaten i sig. På vissa platser la man helt sonika ner arbetet. | ||
| Rad 30: | Rad 30: | ||
Rörelsen växer och blir allt intensivare veckorna för den 16:e. Ett gäng strejker bryter ut i bla Eisleben, Finsterwalde, Furstenwalde och Chemnitz-Borna. Man kräver redan då att normerna skall dras tillbaks. | Rörelsen växer och blir allt intensivare veckorna för den 16:e. Ett gäng strejker bryter ut i bla Eisleben, Finsterwalde, Furstenwalde och Chemnitz-Borna. Man kräver redan då att normerna skall dras tillbaks. | ||
| − | |||
==Vi är arbetare, inte slavar!== | ==Vi är arbetare, inte slavar!== | ||
Versionen från 19 juni 2009 kl. 19.40
Allt fler människor ansluter sig på vägen och när folkmassan anländer till Alexanderplatz så har den växt till över 10 000. Där arbetarna passerar fram så sprids nyheten om strejken och arbetet på allt fler företag läggs ner. Volkspolizei grisarna (snuten) vågar eller vill inte ingripa och drar sig undan. Demonstrationen traskar vidare och det börjar skrikas om frihet. ”Ner med myndigheterna, ner med snuten! Vi kräver minskade arbetsnormer!” Från strid om lönerna till ett angrepp på hela systemet som sådant.
Vid den här laget hade poilitrukerna i partiet dragit tillbaks alla försämringar och skickat ut högtalarbilar för informera folket. Det var dock försent. Arbetarna hade fått vittring på något mer. Vad är några futtiga korvören jämfört med makten över hela livet?
Den 17:e lamslås hela landet av strejker och demonstrationer. Strejkkommittéer upprättas och fabriker och några radiostationer ockuperas. Demonstrationståg drar från arbetsplats till arbetsplats och sprider upproret. Den Östtyska marionettregimen vittrat snabbt sönder under trycket från det mäktiga arbetarupproret. Snuten avväpnas, partilokaler bränns ner och partipropagandan rivs ner från väggarna.
Några av de mest dramatiska scenerna utspelas i Halle där representanter från i princip alla stadens strejkkommittéer möts i en fabrik. Där väljs en ”initiativkommitté”, dvs ett arbetarråd. Det proklameras generalstrejk och att man skulle ockupera en lokal tidnings kontor för att kunna få ut info. Liknande scener utspelas i hela landet. Dessutom börjar man senare på dagen organisera hela samhället efter sin egen pipa. Arbetet inom sjukvården och andra nödvändigheter drogs igång. Stadens brandmän fick i uppgift att slita ner allt som hade med regimen att göra från stadens hus och väggar. En strejkkommitté krävde ”upprättandet av provisorisk regering av revolutionära arbetare”.
Den 18:e rullar röda armens tanks och infanterienheter stödda av Volkspolizei in Östtysklands städer. Gatustrider med obeväpnade arbetare böljar fram och åter hela dagen. Några snutar tar arbetarnas sida och eldstrider utbryter. Alla större arbetsplatser ockuperas av tanks och snutförband. Detta leder bara till att fler strejker blommar upp. En vecka senare är ordningen återställd och arresteringarna och utrensningarna drar igång. I striderna har hundratals mördats av stalinistsvinen.
Trots att upproret på ytan är besegrat så fortsätter strejker, maskning och annat sabotage i en lågintesiv kamp mot regimen. I upprorets kölvatten så genomför statsapparaten en mängd förbättringar för arbetarna. Mer livsmedel och lönesänkningarna dras tillbaks.
Politrukerna skyller i efterhand upproret på fascister, provokatörer, västagenter och slödder. [1] Deras kollegor i väst ser även de till att skriva om händelserna i ordalag som passar sina egna syften. Arbetarna hade gjort uppror för att få återförenas med västtyskland och få västtyska härskare över sig. Jajemän. De gjorde dagen till len nationell helgdag i ”återföreningens tecken”.
Innehåll
Bakgrund
Under våren 1953 gick S.E.D ut med att arbetsnormerna skulle ökas avsevärt. Höjningen skulle innebära att om de inte förbättrade arbetsresultatet med minst 10 procent skulle deras löner sjunka med en tredjedel. Och detta mot en bakgrund då lönerna redan avsevärt urholkats, samtidigt som tillgången på livsmedel minskat. Regimen hade nämligen efter sovjetisk modell överfört alla tillgängliga resurser till uppbyggnaden av den tunga industrin. Konsumtionsvaror och livsmedels produktionen fick gå på sparlåga. Till sammanhanget hör också att sovjet efter segern över nazisterna monterat ner stora delar av den tunga industrin och skeppat hem den till moderlandet.
De senaste tidens försämringar i allmänhet och normhöjningarna i synnerhet utgjorde en brutal attack på de östtyska arbetarnas levnadsstandard som skulle tända upprorets fackla och utvecklas till en revolt mot hela klabbet. Till en revolution.
Jäsning under våren
Samma dag som tidningarna skriver om detta så går SED ut med sin normhöjning. Det rapporteras vidare i tidningarna om protester, ”hårda diskussioner” och andra våldsamma reaktioner på höjningen. Tom med dagspressen kände sig tvungen att muttra fram lite kritik mot partiets sätt att hantera den explosiva situationen. I flera städer riktade sig protesterna inte bara mot normhöjningarna utan angrep partiet och arbetarstaten i sig. På vissa platser la man helt sonika ner arbetet.
Ofta så startade utbrotten med små protester och diskussioner som sedan gick över till aggressivare protester som sedan följdes av strejk. För det mesta var det ganska få arbetare inbladande. Strejkerna var korta och skedde sporadiskt. Men de skedde över hela landet i alla olika branscher. Trycket ökade konstant i hela Östtyskland.
Den 28:e maj gick ett gäng snickare som arbetade med bygget av Stalin-Allee ut i strejk. De nya normerna kallas för ”utpressning”. Den 12:e juni smäller det återigen vid Stalin-Allee. Arbetarna lägger ner arbetet efter att de får ett brev som i pompösa ordalag förklarar att de nya 10%:iga normerna kommer gälla retroaktivt från den 1:a juni. De vägrade gå tillbaks till arbetet förens beslutet dragits tillbaka. Efter lunch dyker 15 politruker från partiet, fackföreningen och byggledningen upp. De försöker lugna ner stämningarna. En hantverkare berättar att pamparna kom med sina slitna gamla fraser: “Ni måste bara bita ihop och vänta lite, ju hårdare ni jobbar desto snabbare kommer vi få det lite bättre allt eftersom produktiviteten går upp. Ni kommer inte få ut mindre lön om ni jobbar hårdare eftersom allt kommer att bli billigare…” Vi har fått höra den här skiten de senaste 5 åren och får fortfarande allt mindre att äta, säger en förbannad arbetare. En annan fortsätter; ”ni har feta magar, titta på våra. Vi tjänar inte 144 mark medan ni plockar ut 1200!” Ett av fackombuden försöker rädda upp situationen genom att förklara för de strejkande att det inte kan finnas några strejker i ett ”folkets företag” eftersom det är ”arbetarnas egendom”. ”Att strejka vore ju att strejka mot sig själva”. Någon svarar att ”vi strejkar inte för vårat eget höga nöje och vi vet precis vad vi sysslar med”. Fackpampen försöker då med en sista manöver. Han tycker att om de vill strejka måste de först gå till sin fackförening och prata igenom saken. Arbetarna visar tydligt att den här strejken inte har någonting att göra med fackföreningen men återgår så småningom.
Rörelsen växer och blir allt intensivare veckorna för den 16:e. Ett gäng strejker bryter ut i bla Eisleben, Finsterwalde, Furstenwalde och Chemnitz-Borna. Man kräver redan då att normerna skall dras tillbaks.
Vi är arbetare, inte slavar!
16:e - Strejk vid Stalin-Allee
Vid 11 snåret når man fram till Alexanderplatz (ett stort torg där snuthuset ligger) och inser hur många man är. 10 000 män och kvinnor. De demonstrerande ser hur snutarna snabbt lägger benen på ryggen när den stora folkmassan drar fram. ”Vid den tiden hade vi redan blivigt som en enda enhet. Jag menar en enhet medveten om sin makt”. Med styrkan kom nya järvare slagord. ”Ner med myndigheterna, ner med folkpolisen. Vi kräver lägre arbetsnormer.”
Demonstrastionen drar sedan vidare utmed den långa avenyn Unter den Linden. När massan nådde Wilhhemstrasze så var normerna glömda. Nu skriker man; “vi vill inte längre vara slavar, vi vill vara fria!” När de slutligen nådde myndighetsbyggnaderna vid 13 var de 20 000. ”Arbetarregeringen” hade skyndsamt barrikaderat sig mot arbetarna. Järnportarna var låsta för demonstranterna. Förgäves krävde arbetarna i talkör att regeringschefen Otto Grotewohl, presidenten Wilhelm Pieck och den mäktige partigeneralsekreteraren Walter Ulbricht skulle tala till dem. Fönstren och balkongerna förblev stängda. Efter en stund kunde Heinz Brandt meddela demonstranterna att regeringen upphävt normhöjningarna. Men demonstranterna som nu så påtagligt upplevde sin kollektiva styrka, vägrade att låta sig nöjas längre.
Vid fyrasnåret var stadens gator fyllda av myndigheternas högtalarbilar. De proklamerade att arbetsnormerna dragit tillbaks. Detta hade ingen större effekt och på en del platser roade man sig med att välta dessa bilar.Det handlade inte längre om några ynka normer. Det handlade om hela livet. Rykten om generalstrejk spreds som en löpeld genom staden (delvis med hjälp av ett gäng av statens egna högtalarbilar som kapats). När klockan blivigt fem så hadde folk börjat attackera partifunktionärer på öppen gata samtidigt som partiplakat slits ner från väggarna. Utanför Barnimstrasze´s kvinnofängelse samlas en folkmassa som kräver fångarnas omedelbara frigivande.
Upproret sprider sig som en löpeld över landet. Arbetet stannade vid Henningsdorf stålverk, Bergmann-Borsig fabriken i Calbe och Furstenbergs smältvärk, Zeiss verkstäder, BMW motortillverkning i Gera, Max metallverk vid Unterwellenborn, i Schonebecks ammunitionsfabriker och vid Olympiaverken i Erfurt för att bara nämna några.
På många platser stannar man inte i fabrikerna utan ger sig även ut på gatorna. I Östberlin, Magdeburg, Rostock och Warnemunde, Brandeburg och Rathenow, in Dresden och i Gorlitz vid den polska gränsen, vid Lena; i uranproduktionens hjärta Aue, i Halle och i Leipsic, i Bitterfeld, Merseburg, Wolfen och många andra städer i centrala tysklands kolbälte fylls gatorna av revolterande människor.
På kvällen står det klart att nattskiften på de stora industrierna inte kommer att dyka upp.
En deltagare berättar; "when I went home on the night of the 16th June, I had but a single thought, I hope we'll be strong enough tomorrow and I hope everyone will be part of the movement. During the night of the 16th and 17th of June it became clear that we had to fight no matter what the consequences, and that we had to fight until the end. The 16th of June had transformed us all".
17:e - Ett helt land i uppror
Klockan halv två möttes representanter från de flesta av Halles strejkkommittéer i en av stadens fabriker. De valde en ”initiativkommitté” som genast utropade generalstrejk. De kom också överens om att ockupera den lokala tidningens kontor för att kunna ge ut ett manifest. Under dagen så välde arbetare från stadens utkanter in till centrum i en 50 000 man stark. demonstration.
Liknande uppträden skedde i Marseburg (i många andra städer). Det krävdes stopp för det ständigt ökade tempot och fabrikspolissystemet.
En demonstration, med arbetarna från metallverken i Henningsdorf i spetsen, rör sig inåt Berlins centrum. 12 000 man arm i arm, fortfarande i sina smutsiga arbetskläder med skyddsglasögonen hängandes runt halsarna. De klipper upp taggtråden in till den franska sektorn och väller igenom med trampet av tunga arbetsskor ekande mellan de höga husens väggar. Under hela marschen öser regnet ner men inte en människa vänder om.
Även i Bitterfeld marscherade folk från stadens utkanter på bredfront in mot stadskärnan. Här skulle dock händelserna ta en ny vändning. Det rådde festivalstämning i staden. Folk samlades på ungdomens torg där det hölls ett tal av ordföranden från en strejkkommitté. Mitt under talet så kom rykten om att snuten arresterat flera arbetare. Det beslutades att staden skulle ockuperas. Strejkkommittén började nu fungera som ett råd för hela staden. Man organiserar det nödvändiga offentliga arbetet med sjukvård, elektricitet, mat mm. Brandmännen fick i uppgift att åka runt i staden o slita ner partipropagandan. Samtidigt planerades en generalstrejk som skulle sträcka sig utöver hela landet. Man skickade ett telegram till myndigheterna i Östberlin där man krävde att en ”provisorisk regering (goverment) av revolutionära arbetare” skulle upprättas. Även i Rosslau tog arbetarna över staden en kort tid. Upprorets kärna fanns där på varven.
I Gorlitz tog de upproriska massorna över stadens högtalaranläggning. Folk som kände att de hade nåt att säga började prata över systemet. De flesta av dem hade aldrig ståt framför en mic i hela sitt liv. I Halle ockuperades en radiostation av rebelliska arbetare som såg till att strejkkommittéernas uttalanden nådde alla.
I varenda större industristad bröt upproret ut. I Dresden strejkade och demonstrerade arbetarna vid alla de stora fabrikerna. Hela Brandenburg regionen lamslogs av strejkande transportarbetare och dess stora kolgruvor stod stilla. Varenda fabrik i Falkensee, Leipsic, Frankfort, Oder, Furstenburg, Greifswalde och Gotha. Tom Urangruvorna vid Tjeckiens gräns var ute i strejk.
18:e - Den röda stålklacken
Pansarvagnar och tungt beväpnat infanteri försöker ringa in de revolterande. Fabriker belägras och arbetare massarresteras. Vid Leuna fabrikerna tog 300 snutar de strejkandes parti och eldstrider bröt ut mellan dessa och röda armen. Trupperna ockuperade flera fabriksbyggnader som arbetarna då satte eld på. 80,000 gruvarbetare som först anslutit sig till upproret denna dag stormar flera myndighetsbyggnader. Hårda gatustrider utkämpas mot snutar och de tungt beväpnade ryska trupperna i Johanngeorgenstadt, Marienberg, Eibenstock, Falkenstein och Oberschlema
"De oroligheter som förekom i Berlin på onsdagen var inga ’arbetardemonstrationer’ som den borgerliga pressen och radion försökt göra gällande i propagandasyfte. Oroligheterna var organiserade av amerikanarna och deras hantlangare i Västberlin, som till varje pris vill hindra Tysklands enande på fredlig och demokratisk grund. Deras organisationer bär också ansvaret för de offer som krävdes då folkpolisen och trupperna tvingades försvara bl a regeringsbyggnaderna, som angreps av fascister vilka anlade mordbrand".
Den dåvarande SKP-tidningen Ny Dags ”specielle korrespondent” från Östberlin den 18 juni 1953.
Slutstriden
På fredagen var hela gruvregionen i öppet uppror. 110,000 strejkade och demonstrerade. I en mängd gruvor saboteras produktionen med dynamit och genom att pumparna stängdes av. Röda armen tvingas sätta in mer trupper i det här området under upproret än vad som krävdes i slutskedet av andra världskriget. Relativt stora delar av snutarna och de ryska trupperna sympatiserade med arbetarna. I efterhand sköts och fängslades flera soldater och snutar pga av detta.
En våg av terror drar fram över landet.
Efterspel
Den härskande byråkratklassen var djupt skakad av upproret. För att återställa ordningen och säkra sin egen framtid så satte man igång en utresning för att kväsa alla framtida uppror. Ogräset skulle dras upp med rötterna.
Sex som ansågs som ledande i strejkkommittéerna avrättades, fyra dömdes till livstids fängelse och tusentals andra åtalades. Nästan alla som suttit med och verkat i strejkkommittéer/arbetarråd plockades in. Även om inga siffror är kända kan man anta att tusentals andra kom att utsättas för andra former av förföljelser, för att inte tala om säkerhetspolisens intresse. Mellan 125 - 260 dog av sovjetiska kulor under gatustriderna.
Men även inom partiet gick yxan. Ledningen lät genomföra en utrensning av påstådda ”socialdemokratiska element” i partiet som anslutit sig till eller uttryckt förståelse för protesterna i juni. Men en tredjedel av dem som utrensades var veteraner som anslutit sig till SED:s föregångare Tysklands Kommunistiska Parti (KPD) redan före Hitlers maktövertagande 1933. I Östberlin och arbetarfästen som Halle, Leipzig och Magdeburg var mer än hälften av de utrensade gamla KPD-medlemmar som inte förstått att regimens intressen vägde tyngre än arbetarklassens.[2]
Regimen var dock skakad i grunden och gjorde en rad eftergifter. Livsmedelssituationen förbättrades och lönerna höjdes, men talande nog accepterades inga av de politiska krav som rests. Den hatade Ulbricht vars dagar sett ut att ha varit räknade före protesterna satt kvar, även om han med nöd och näppe lyckades avvärja ett försök från ett antal ledande partibyråkrater att störta honom. Han tvingades dock till en enligt det stalinistiska protokollet rituell självkritik inför SED:s centralkommitté och öppet ställa sig bakom den ”Nya kurs” som påbjudits av Moskva redan före upproret.[3]
Bolsjeviklögner
Under upprorets sista dagar och framåt öste byråkratsvinen på med sina lögner om upproret. Enligt politrukerna hade 95% av demonstranterna i Östtyskland smugit sig in från västsektorn. Hade detta löjliga påstående stämt så skulle alltså hundratusentals människor smugit sig över gränskontrollerna (först de västliga o sedan de östliga!). De massiva arresteringarna i arbetarkvarteren och på fabrikerna i upprorets efterspel visar tydligt att regimen viste vilka det var som ställde till med trubbel.
En bolsjeviktidning berättar i efterhand att provokatörerna hade ”cowboy t-hirts” på sig. En annan pratar om att de fått tag på Östtyska arbetskläder som de klätt ut sig i. Man pratar även om elaka huliganer o patrask. Om fascister och väst-imperialister.
Vist väst jobbade med spionage och uppvigling för att underminera regimen. Men detta hade inget med upproret att göra. Väst ville bara ha till ett byte av gubbar vid makten. Varken mer eller mindre.
Väst
Västtysklands höga herrar passade så klart på att utnyttja de Östtyska arbetarnas kamp för sina egna syften. 17:e juni utropades som nationell helgdag i återföreningens tecken. Man låtsas som att arbetarna kämpade enbart för att få leva under västs version av kapitalismen. Att få lägga en lapp i låda vart fjärde år osv. Något som motsägs av hela upprorsförloppet. Faktum var att den västtyska regeringen inte gjorde något för att uppmuntra protesterna, tvärtom manade den till återhållsamhet - det var först efter händelserna som den försökte utnyttja dem till sin fördel.
Självklart fanns det några förvirrade jävlar i Östtyskland som faktiskt strävade efter just detta. De vart dock få och hade ingen betydelse. Finns ett par bilder på folk med västtyska flaggor under de där dagarna i juni.
Eftertankar
Det här missförståndet utvecklade sig bortom krav på små förbättringar av det rådande. Det kom att handla om livet som sådant. När de Östyska arbetarna började bryta sina bojor och ta makten över sina liv så rasade byråkraternas välde samman som ett korthus. När man gjorde sig av med snuten i sitt eget huvud räckte inte regimens snutar till. Det krävdes en röd arme för att åter lägga halskedjan på plats och så rädslan och skräcken.
Upproret var inte planerat eller dirigerat från någon centralorganisation. Det växte sakta fram ur en mängd små uppror. Ur människors erfarenheter och tankar. Det tog sig helt nya och oförutsägbara vägar när det utvecklades mot en revolution under dagarna i juni. När tusentals människor tillsammans kastar sig ut i det okända och skapar något nytt. Inga färdiga recept duger i det läget…
En av de första att skriva om upproret uttryckte sig så här; "actions which took the form of a general strike actually developed without coordination and in a totally different way from what would have been the case if it had been a Strike called by the trade union movement. The existing unions were dominated by Supporters o£ the system whose interest was only in serving those of the State. This explains the fact that the initiative was taken in several different places at the same time, in the houses of hundreds and thousands of workers who, as they listened to the radio on the 16th of June learnt of what the building workers of Berlin had done.”
En deltagare från Dresden berättar; "We wanted to demonstrate in the Square of the Theatre. We didn't think up any other practical action. It was like being drunk for the first time. We had forgotten the most simple and urgent things". En annan deltagare från den ryska sektorn i Berlin; "It was disastrous that there were no Organization, or anything like that In our area, we were all people who had never gone on strike before It was all improvised. We had no linkups with any other towns or factories. We didn't know where to begin. But we were totally full of joy that things were happening as they were”
Källor
- http://www.wilsoncenter.org/index.cfm?topic_id=1409&fuseaction=va2.browse&sort=collection&item=East%20German%20Uprising Ett arkiv med urkunder från öst och väst ang upproret. Allt ifrån CIA-rapporter till Partikorrespondens med Moskva.
- http://www.geocities.com/andhg/berlin53.htm - snygga ordvändningar.
- http://www.mimersbrunn.se/Upproret_i_Oestberlin_1953_11835.htm lite gödig punkt fakta...
