Encomiendas

Encomiendas var spanjackernas system för lägga jorden och produktionen under sig i sina nya kolonier i Latinamerika och Filippinerna. De erövrade folken (indianer) blev vasaller till kronan och delades ut till förmyndare, encomienderos. Dessa var för det mesta conquistadorer och soldater som fick titeln i belöning för sina insatser, men även kyrkans folk och de gamla härskarklasserna fick vara med. Indianerna var skyldiga att betala skatt genom tvångsarbete, pengar eller varor till encomienderon som i sin tur var skyldig att ge undersåtarna sitt beskydd, hålla dem i upptukt och ge utbildning i kristendomen. Mot kronan så skulle de ställa upp med trupper och betala skatter. Alltså ett feodalt system. På pappret var indianerna fria medborgare men blev i praktiken mer som livegna eller levde under slavliknande förhållanden (det var bara kannibaler eller desertörer bland indianerna som kunde göras till slavar).

Systemet infördes först på alvar med att Nicolas de Ovando anlände till Hispaniola med en 2500 man stark expedition 1502. Colombus och hans polare hade mest röjt runt helt godtyckligt. De hade beskattat indianhövdingarna som i sin tur tog upp skatterna från sina undersåtar. Fanns med andra ord ingen direkt kontroll över indiansamhällena. Nu var det dags för ordnung unt reda. Området var nära en revolt efter spanjorernas hårda framfart med mord, rofferi och våldtäkter. Ovando kväste brutalt allt motsånd, styrde upp en ordentlig administration och införde Encomiendasytemet på bred front.

Systemet missbrukades gravt av många encomienderos som utnyttjade indianerna hejdlöst. Det tunga arbetet, fattigdomen och misshandeln ledde till att många flydde eller dog i de olika sjukdomar européerna drog med sig. För att inte arbetskraftsbrist skulle uppstå gick kronan in och försökte avskaffa de värsta övergreppen med skärpt lagstigning. Dessutom såg man att många encomienderos blev mäktiga och rika. De handlade självständigt och hotade kronan kontroll över kolonierna. Redan från mitten av 1500-talet börjar man försöka avveckla systemet. Titlar dras in och inga nya ges ut. Olika tidsbegränsingar införs. Indianerna ställs istället i allt större utsträckning direkt under kronan. De samlas samman i byar med en ansvarig hövding som skall fördela beskattning och tvångsarbete efter kronans önskemål. Detta system kallas repartimiento och gav mer inkomster åt kronan. De båda system existerade parallellt och det senare tog ständigt mark från det tidigare. Framförallt i Vicekungadömet Nya Spaninen, dagens Mexico, så kom repartimiento att dominera. Men i Anderna levde det gamla systemet kvar ända in på 1700-talet eftersom de mäktiga encomienderos där gjorde hårt motstånd.

Till skillnad från Spaniens besittningar så infördes inte samma system i Portugisernas Brasilien. Där fick de första portugisiska kolonisatörerna jord (sesmarias) och möjligheter att kräva arbetet av indianerna som bodde på denna. Men de ville för det mesta inte och flydde eller gjorde hellre uppror. Dessutom var befolkningstätheten låg jämfört med övriga kontinenten. Det hade till stor del att göra med att stammarna i Brasilien nästan bara var halvnomadiska och nomadiska. Folken i norra, västra och centrala Amerika var till största del fast boende och med vana av att lyda under ett statsmaskineri.

Systemet har sina rötter i medeltiden och återerövringen av den iberiska halvön som förlorats till muslimerna på 700-talet. Där fick de ledande erövrarna rätten att beskatta de erövrade områdenas bönder av kronan. Skillnaden i encomiendasystemet var att där så ägde inte encomienderon jorden.