Sara Lidman

Fil:Lidman-sara.gif

Sara Lidman hade inlett sin författarbana med ett antal uppmärksammade norrlandsskildringar på dialekt när hon, som så många andra intellektuella på 1960-talet, fick upp ögonen för den stora världen. Upprörda reseintryck från apartheidsystemets Sydafrika förmedlades i romanerna Jag och min son och Med fem diamanter. Engagemanget för Vietnam mot USA präglade boken Samtal i Hanoi.

Efter ett tag vände Lidman blickarna mot uppväxtens Norrland igen, men den här gången blev det inte i romanens form. Reportageboken Gruva skrev hon 1968; studentupprorens år valde Lidman att göra sig till tolk för gruvarbetarna i Kiruna. Boken väckte genast debatt. De arbetare som Lidman intervjuade vantrivdes i gruvan. De upplevde inte att de hade något inflytande, och deras arbetsglädje var minimal: Om man trivs med ett jobb tänker man aldrig på tiden. Man blir harmsen när passet är slut och man hunnit för litet – man längtar till nästa dag. Här tänker man bara: aldrig blir det lördag

Gruva anses ha bidragit till den vilda strejk som utbröt december 1969 i Kiruna, Svappavaara och Malmberget, en händelse som många inom vänstern ("långhåriga vänsterelement", enligt finansminister Sträng) hoppades skulle leda Sverige in i revolution. Så blev det ju inte, även om strejken skakade om den svenska socialdemokratin och fackföreningsrörelsen ordentligt. Strejken bidrog också till att 1970-talets hetaste politiska frågor blev arbetsmiljö, anställningstrygghet och företagsdemokrati. Med sitt engagemang mot apartheid, USA-imperialismen och svenska "staten och kapitalet" blev Sara Lidman en symbolfigur för 68-rörelsen. Efter en rad reportage- och debattböcker återvände hon till skönlitteraturen i slutet av 1970-talet. Dokumentarismen låg då inte längre i tiden.

http://www.gleerups.se/texterochtankar/online1900/dokumentarer.htm

http://sv.wikipedia.org/wiki/Sara_Lidman