Skuldkrisen
Skuldkrisen har sina rötter i 70-talets oljekriser och en ohämmad ström av finanskapital ifrån de stora bankerna och finansinstituten.
Stora delar av Latinamerika ansågs vid 70-talets inbrott som ett ganska säkert område för investeringar. En stegrad ekonomisk utveckling efter andra världskriget tillsammans med en av USA backad upprorsbekämpning hade ”fått ordning på skutan”. Medelklasserna fick möjlighet att konsumera och leva ett någorlunda gött liv vilket gjorde att de på flera ställen tog det lite lugnare. Med militärt stöd från USA kunde dessutom de flesta upproren slås ner i sin linda, lönerna pressas ner och gerillorna hållas ute i djungeln. Att investera kapital i regionen ansågs inte som någon större risk. Latinamerika betraktades som en framtids region med mångas nya investeringsmöjligheter. De rika blev rikare och de fattigare mycket fattigare. En gödig situation helt enkelt. Banker i Europa och USA med en massa kapital på fickan och få bra investeringsmöjligheter på hemmaplan öste i det läget helt ohämmat billiga lån över området. No kreditvärdighet needed.
Och det fanns många som ville ha kapital. Lokala och internationella bolag smällde upp nya verksamheter lite var stans men det var nationalstaterna som stod för medparten av lånen. Många stater behövde stålars till nya moderna vapen, fler snutar och trupper för att upprätthålla ordning och reda. Men även till att hålla den egna industrin och utvecklingen under armarna. Pengar investerades i stora infrastrukturprojekt och tung industri. Stalinist-Mexiko och militärdiktaturens Brasilien är de två länderna som lyckades bäst. De var de enda som lyckades fixa sig en modern stålindustri; grundförutsättningen för en inhemsk tung industri.
Mot slutet av 70-talet så sitter de latinamerikanska staterna på rejäla lån som inte blir mindre av oljekriserna som ökar statens utgifter explosionsartat vilket i sin tur leder till mer lån (ofta av olje-dollars från saudiska banker, olje-dollars tjänade på höjda oljepriser). Oljans prisökning leder också till en allmän stagnation inom produktionen som leder till minskade inkomster för staten, arbetslöshet och social oro. I flera regioner så skenar även inflationen iväg vid den här tiden. Bankerna inser att de inte kommer få tillbaks sitt kapital och börjar kräva in pengar. Detta är en anledning till 80-talets räntekris. Räntorna på lånen sticker i höjden och många länder klarar inte att betala av räntorna på sina lån. De som gör det lägger medparten av statsbudgeten på detta. Skuldkrisen är ett faktum. De latinamerikanska nationernas ekonomiska politik hamnar i den här vevan under de stora långivarnas makt. För att fordringsägarna ska få tillbaks kapitalet, med rejäl ränta, så tvingar dessa låntagarländer att strömlinje forma sina ekonomier till att enbart ge förutsättningar för maximala möjliga kapitalackumulation för långivarnas kapital och frigörande av alla statens medel till att betala skulderna. Strukturanpassningar och neoliberalism med finare ord.
För det första gäller det att skära ner på alla klasskompromisser så långt det bara går. Skrota sjukvård, socialarbetet och försäkringar är klassiker i de här sammanhangen. Att ta bort subventioner på mat och vatten är också vanliga åtgärder. För det andra så skall landet underkasta sin ekonomi finanskapitalets investeringsbehov. Handelshinder av alla de slag som kan tänkas hindra utländskt kapital från att flöda in och ut i landet skulle även de omedelbart bort. Dessutom delas pluspoäng ut till alla som ger direkta subventioner och skattelättnader till internationella storbolagen. Att rea ut statsägda bolag för en spottstyver står även det högt i kurs i de här sammanhangen.
Med de här fina åtgärderna så sker en omfördelning från de arbetande och fattiga till de som lever på andras arbete och deras hov.
Nationalister (för det mesta av vänsterkaraktär) av olika slag brukar ondgöra sig över att landet förlorat sitt självbestämmande och blivigt slavar under IMF, världsbanken, USA, EU och finanskapitalet i allmänhet. Ofta är det folk med egna ambitioner att få sitta vid rodret som gråter mest. ”Får vi bara hålla i piskan och moroten så kommer allt bli bra ska du se”. Eftersom det är de som har tillgång till media är det deras ”kritik” som hörs mest.
Men det finns ju även stridbart och klarsynt folk bland de som får bära strukturanpassningarnas extra tyngd på sina slitna axlar. Deras röster hörs för det mesta inte i etern. De slåss och diskuterar sin situation i vardagen. Men det finns ju de som fått lite genomslag. Bland de kändare är de Colombianska Oljearbetarna och deras fack USO, MST i Brasilien och zapatisterna i Mexiko. Även dessa ganska vänsteristiska organisationer med en massa nationalistiska vibbar.
