USA på äventyr i Latinamerika
Ända sedan USA´s skapande har landet haft fingrarna i den latinamerikanska syltburken. Under 1800-talets självständighetskrig står man vid sidan om ger glada tillrop varje gång kolonialmakterna åker på pisk och försvagas. Själva är man inte tillräckligt starka för att ge sig på några större erövringståg mot tex Spanien. Men för varje slag kolonialimperierna förlorar desto starkare blir USA i regionen. För det har aldrig handlat om bekämpa den europeiska kolonialismen i självständighetens namn eller dylika ädla mål. Det handlar om nationens bästa. Styrka och kontroll. Militärt och ekonomiskt.
I ena stunden stöds Mexikos frigörelse, i nästa annekterar man halva landets yta bara för att i ett senare läge hjälp till att köra ut fransoserna. Under det tidiga 1800-talet bedriver man en intensiv men småskalig kanonbåtsdiplomati i närområdet. Det är dock britterna som är mäktigast och har mest att säga till om. För stunden. Den kapitalistiska mekaniserade produktionens explosionsartade utveckling i USA gör landet mäktigare dag för dag.
1850-1870 vänder amerikanska och brittiska kapitalister ögonen mot området på alvar. I båda länderna hade stora koncentrationer av kapital drivits fram som nu behövde investeras med största möjliga avkastning. Investeringsmöjligheterna på hemma plan var något begränsade. Utöver bolag som skapade och köpte verksamheter i området så lånades pengar ut till regeringar och bolag för infrastrukturbyggen. Det är inte i fabriker och tillverkningsindustri det investerat utan i infrastrukturen och råvaruutvinningen. Med järnvägar, tåg, hamnar och ångfartyg mekaniseras transporterna. Helt plötsligt kan enorma kvantiteter av jordbruksprodukter enkelt och snabbt exporteras. Ofta ägs och byggs infrastrukturen av amerikanska eller europeiska bolag. Med inflödet av kapital så ökar även den amerikanska staten sin närvaro.
Med allt starkare flottor och marinkår ser USA till att dess bolag får agera ostört och under bästa förhållanden. Ju starkare man blir desto hårdare agerar man mot den europeiska konkurrensen. Spanien körs ut från sina sista kolonier som USA själva tar över. Nu kan man göra verklighet av monroe-deklarationens pampiga utfästelser från 1823. Inga Europeiska försök till att återupprätta sina kolonier eller utvidga sitt politiska inflytande kommer accepteras.
Nekolonialism
Den Brittiska och amerikanska imperialismen har regionen i ett så pass hårt grepp att perioden 1880-1930 kallas den neokoloniala av vissa historiker. Många av de unga staterna var inte mer än lydstater vid den här tiden. 90% av dess inkomster kom från exporten av varor till de här två storspelarna. De latinamerikanska härskarklassernas makt och framgång knöts tätt, tätt samman med och underordnades sina likar i Europa och USA.
USA´s utrikespolitik följer i mångt och mycket behovet hos den här nya efterkoloniala ekonomin. Det är en ekonomi centrerad runt storskaligt kapitalistiskt jordbruk som snabbt koncentrerar jorden på några få händer. Det plus enorma anläggningar för raffinering av råvarorna innan de skeppas ut, typ smältverk och sockerkvarnar. Ju djupare den här ekonomin tränger i länder ju större motsättningar skapar den. Och den tränger verkligen djupt in under den här perioden. Exporten och exportindustrins profiter skjuter växer till aldrig tidigare skådade nivåer. Det är framförallt bland de ofta utblottade lantarbetarna och småbönderna det rör på sig. Men även i de få industriområden som växt fram i regionen skärps motsättningarna. När USA kört stora delar av den europeiska konkurrensen på dörren om själva tillgången till Latinamerika så förskjuts utrikespolitiken till att allt mer handla om att gå in och pilla i de olika ländernas inre angelägenheter. Dvs investeringsklimat och trygghet för amerikanskt kapital.
Monroedoktrinen får tom vid den här tiden ett litet tillägg, Rooseveltkorollariet, där USA tillskriver sig rätten att ingripa som polis om några stater på dess bakgård beter sig ociviliserat. Den här devisen får de flitigt tillämpa under början av 1900-talet då det allmänna missnöjet föder de första mer eller mindre socialistiska nationaliströrelserna i regionen. Mexikanska revolutionen 1910 försöker man gå in och avstyra men lyckas egentligen bara underblåsa den. Amerikanska investeringar hotas med nationalisering. När inte direkta intervention duger så får man agera lite mer diskret. Man samarbetar och mer eller mindre direkt beordrar angrepp på strejker eller andra missnöjesyttringar som hindrar produktion och vinster . Ofta så behöver inte USA ingripa direkt utan bara finnas i bakgrunden som garant för bolagens intressen. United Fruits, ett bananimperium med stor andel amerikanskt ägande. Som sträckte sig över Costa Rica, Honduras, Guatemala, Nicaragua, Panama, Colombia och venezuela, styrde och ställde lite som det ville. Bolaget tillsatte och avsatte tjänstemän, guvernörer och tom presidenter efter eget tycke. Det är härifrån uttrycket banarepublik kommer.
Det är dock britterna som dominerar ekonomiskt fram till slutet av 1800-talet. Ända till 1914 så har de 60% av alla fodringar i regionen. Britterna trängs dock sakta undan och USA uppnår full kontroll iom första världskriget. Västra halvklotet är nu USA´s obestridda intressesfär. 1929 går 40% av amerikanska internationella kapitalinvesteringar till Latinamerika.
Allt starkare motsättningar och depressionen med påföljande andra världskrig vrider nästan regionen ur nävarna på jänkarna. Depressionen och kriget ödelägger exportindustrin men öppnar samtidigt upp för en inhemsk självständig industrialisering som gör regionens länder mindre bundna till USA. Ur krisen föds också starka nationaliströrelser och uppror som jämte industrialisering tvingar fram nationalisering av utländska bolag. Några misslyckade interventioner leder till att USA lovar att inte gå in med trupp nåt mer i Latinamerika. I utbyte ställer många länder upp på dess sida i kriget, vilket ytterligare stärker den inhemska industrin men även sätter fart på den gamla exportindustrin.
Från och med den här tiden så håller sig jänkarna på en armslängd avstånd i utrikespolitiken. Lika aktiva som innan men med mindre åtbörder.
Kallt krig?
När kalla kriget drar igång på alvar runt 1947 så går bara 2% av marshall hjälpen till Latinamerika. Den var ju delvis ämnad för att hindra kommunismens spridning. Länder med starka kommunistpartier blev prioriterade. Även Asien fick mer uppmärksamhet av jänkarna. De verkade alltså inte särskilt oroade över uppståndelsen av realsocialistiska stater på sin bakgård eller så tar man helt enkelt till andra metoder för att hantera problemet. 1947 bildades en försvarsallians döpt Riopakten. Denna allians dominerades av USA och sin lydstater. Även OAS bildas i den här vevan. Genom de här organen så skall regionens länder bindas upp och hållas borta från Sovjet.
Det verkar dock som fokus ligger på att bekämpa gerillor och folkligt motstånd utan koppling till sovjet. Fast har man piskat upp en skräckstämning runt det allestädes närvarande hotet från ondskans imperium är det ju dumt att inte använda det på allt man tycker illa om . I Caracas-deklarationen basunerar ut att alla marxistisk revolutionär verksamhet skall betraktas som utländsk intervention på det västra halvklotet. Någon brist på marxistisk revolutionär verksamhet och annat upproriskt råder det ingen brist på under efterkrigstiden. 50-talet är fullt av revolter och revolutioner. USA har häcken full. Rådgivare och militärt bistånd skickas i allt större utsträckning till de drabbade länderna. Detta samtidigt som det gäller att underminera den latinamerikanska tillverkningsindustrin och återupprätta de gamla hederliga handelsrelationerna där det flyter billiga råvaror norrut och industriproducerade konsumtionsvaror söderut.
Två olika taktiker kristalliserad ut. Den ena går ut på att stödja konservativa USA-vänliga delar av företeelser som man i grunden tycker illa om. I Boliva så stödde man inte reaktionen utan skicka istället bistånd till den nya socialistiska regimen när de tagit makten 1952. Fanns inte lika mycket amerikanska investeringar som hotades och genom att stödja de konservativa falangerna så kunde man få gott resultat ändå. Ett annat exempel är hur AFL-CIO med fickorna fulla av statliga pengar reste Latinamerika runt för att underminera socialistisk/kommunistisk närvaro och stödja arbetsköparvänliga fraktioner i de olika ländernas fackföreningsrörelser.
Den andra handlar om att med brutalt våld stampa ner motståndet i backen. Med vapen och utbildning skall ”kommunismen” sopas bort. Upprättandet av paramilitära styrkor som med terror skall underminera oönskade regimer eller slå ner gerillarörelser på landsbygden. Efter Kubanska revolutionen så känner USA att jäsningen bland de breda folklagren blivigt så akut att en marshallplan för Latinamerika blir nödvändig. ”Allians for progress” döps den till. Utveckling och militärt stöd är kärnan. Detta är i samma veva som Kuba och sovjet börjar samarbeta på alvar.
Under 70-80-talen når reaktionen sin topp. Stora delar av Latinamerika dränks i blod. På 90-talet kan man skörda frukterna av vad man sått. När sovjet fallit så får droger eller terrorn bli svepsjäl för USA´s imperialism.
