Etchebehere, Mika: Mi guerra de España

Mika Etchebehere kom till Spanien 1936 för att kämpa för revolutionen. Det här är hennes berättelse om inbördeskriget och livet i Madrid under krigets första år.

Mika var ursprungligen anarkist men blev, i ryska revolutionens kölvatten, vänsterkommunist och senare trotskist. Ursprungligen från Argentina hamnade hon och hennes man, Hipolito Etchebehere, via den kampen för revolution i Tyskland och Frankrike, i revolutionen och inbördeskrigets Spanien. Vid revolutionens början anslöt de sig till POUM-milisen. Hipolito dog ganska tidigt medan Mika överlevde och blev en ledarfigur i sin stridande milisgrupp. I boken berättar hon om sina erfarenheter från kriget, till en början förskräckt över alkholkonsumtion och smuts men senare allt hårdare. Hon berättar om kamratskap och kämparlust, hopplösa situationer och mirakulösa utbrytningar, om stolta människor och fega ledare, om ett civilsamhälle som efter ett tag fungerar äckligt normalt, om kommunister som växer i styrka, om begynnande förföljelser av POUM, om militarisering och disciplin, som tidiga segrar och utdragna förluster.

I början av boken efterlyser hon disciplin och kontroll men allt medan hon deltar i striderna ändrar hon uppfattning. Hon återupptäcker sitt gamla anarkistiska förakt för självutnämnda ledare. Hennes erfarenheter säger henne att en allt för disciplinerad tysk arbetarklass (väntande på sossarna och kommunisterna) tillät det nazistiska maktövertagandet medan en självaktiv, anarkistiskt influerad, spansk arbetarklass snabbt kväste den fascistiska resningen i stora delar av landet. Hon, som många andra, ser sig dock inte ha något val än att motvilligt acceptera militariseringen (miliserna blir en armé) en bit in i kriget. Boken slutar i striderna utanför Madrid.