Lund, Aron: Syrien brinner
Syrien brinner avhandlar Aron Lund hur den folkliga revolutionen i Syrien förvandlades till ett riktigt blodigt inbördeskrig. Som sig bör så tar Aron itu med landets moderna historia för att förstå vad som händer. Han skissar snabbt upp landets ekonomiska och politiska utveckling. Från den koloniala tiden efter första världskriget som lydstat under det franska imperiet till det syriska bathpartiets maktövertagande 1960.
Bathpartiet var ett arabnationalistiskt socialistiskt parti som fanns i hela regionen men som främst blev en maktfaktor i Syrien och Irak. I Syrien var partiet mer radikalt än sin irakiska motsvarighet och hämtade sin kraft ur landsbygdens fattiga bönder och jordproletärer. Och då främst ur minoriteterna som var extremt förtryckta jämfört med sina sunnitiska bröder och systrar. Det var hos dessa och då främst alawiternas led som en arabisk socialism kunde slå fast rot. När Bathpartiet tog makten genom en militärkupp så inleddes omedelbart jordreformer för att trygga stödet för regimen på landsbyggden. Från att främst stödja städerna och de mäktiga sunnitiska jordägarna som bodde i dessa så blev staten en garant för att landsbygdens folk/minoriteterna åtminstone fick en liten del av kakan. Parat med en rejäl polis- och militärapparat så skapades en stabilitet som inte tidigare skådats i landet. Det blev framförallt familjen Assad som befolkade regimens maktapparat. Innan revolutionen 2011 bröt ut så skulle man kunna säga att Syrien var en ren familjeangelägenhet.
Landet har dessutom ständigt ställt sig i centrum för mellanösterns olika konflikter och på så sätt fått en massa resurser utifrån (Sovjet, olika gulfstater, Iran mfl) till sin militär. Sovjetunionen så redan på 1950-talet till att knyta landet till sig och höll Assads arme med modern utrustning och träning. Trots att regimen dragit på sig en massa fiender har många andra av de stora spelarna i regionen insett att landet behövs för stabiliteten.
Aron pekar på hur den syriska ekonomin ända sedan sovjets fall gått riktigt trögt. Hur korruptionen nåt allt högre höjder och hur regimen med Bashar al-Assads övertagande enbart försökt sig på några halvhjärtade ekonomiska liberaliseringar som främst slagit mot de vanligt folk (som sig bör). På detta sveper den arabiska våren in över landet och de fredliga demonstrationerna tar fart på allvar under 2011. Regimen tvekar en del men slår sedan till hårt mot demonstranterna. Folk mördas i drivor av militär och säkerhetstjänsterna men detta verkar bara spä på upproret. Aron verkar ha en iaf grundläggande förståelse av hur samhället fungerar och beskriver hur drivet i upproret kommer från de sunnitiska arbetarkvarteren. Det är de sunnitiska massorna (70% av befolningen) som reser sig. Till en början så domineras inte gatuprotesterna av religiösa eller etniska paroller. Regimen arbetar dock aktivt för att underblåsa religiösa/etniska motsättningar. Den får god hjälp av radikala islamister stödda av oljestinna trosfränder i gulfstaterna. Regimen lyckas ganska bra med hålla minoriteterna isär från det sunnitiska folkflertalet vilket gör att man ändå lyckas hålla ihop statsapparaten. Fast protesterna lyckas man inte kväsa. Aron pekar på att protesterna inte organiseras centralt av en given grupp och går därmed inte att krossa med ett slag. En typ av massiv självorganisering.
Allt eftersom våldet trappas upp från statens sida så tar allt fler demonstranter upp vapen. När dessutom soldater i armen börjar desertera och gå över till upprorets sida så kan de upproriska plötsligt köra ut regimen från vissa områden. Fenomenet "fria syriska armen" (FSA) uppstår. Här går Aron in och visar på att det minsann inte är en enhetlig rörelse som den ofta framställs i västerländsk media. Till en början är även de väpnade grupperna främst en lokal företeelser som strider nära sina hem. I detta läget börjar ekonomiskt stöd och vapenleveranser (från Turkiet och gulfstaterna) flöda in i landet. Detta är öronmärkta för sunitiska islamister av rätt typ. Alla väpnade grupper som vill ha en del av kakan måste alltså rafsa ihop en passande principförklaring och fixa nån snygg islamistisk logga. Det gör så klart att upproret ytterligare får en islamistisk slagsida. Dessutom lurar det en massa gamla jihadister (många veteraner från Irak) i buskarna. När kampen militariseras så får dessa stridsvana herrar stort inflytande. För att spä på detta ytterligare så dras jihadister från hela världen till landet. Jihadisterna (störst o starkast var al-Nusra) blir snart några av de effektivaste stridande. När boken färdigställs så har Islamska staten precis gjort entré på alvar så den tas bara upp kort i slutet av redogörelsen.
Boken är omfattande, en riktig tegelsten, vilket behövs. Och ändå så känner man att Aron kunde rotat mer i en hel del grejor. Blir mycket storpolitik men det kanske är svårt att undvika. Dock kunde nog lite skarpare materialism varit på sin plats. Kapitalintresset(na) och klasskonflikterna berörs ytligt och det blir mycket nationalstatspolitik. Hade också krävts åtminstone en bok till för att titta närmare på de folkliga upprorets drivkrafter och utveckling.
Annars är det välskrivet och välgrävt.
