Beischer, Sara: Jag ska egentligen inte jobba här

Roman av Sara Beischer och en del av 2000-talets arbetarlitteratur. Berättelsen handlar om 19-åriga Moa som flyttar från Halland till Stockholm för att leva ut sina skådespelardrömmar. I Stockholm börjar hon jobba på Liljebackens Äldreboende.

Utan utbildning och utan tidigare erfarenhet tvingas hon, som så många andra, lära sig jobbet av arbetskamraterna. Hon upplever vårdarbetetsstressen - den fysiska av larmen och arbetsuppgifterna liksom den känslomässiga inför den egna maktlösheten inför vårdtagarnas misär. Hon tvingas, som arbetskamraterna, lära sig skynda fram över arbetsuppgifterna, torka röv, ta skit, bita ihop och svara på en annan människas dödsångest med en klapp på kinden. Det är inte kul, tvärtom jävligt, men i isoleringen och sliten finns en värme. På dödens tröskel stapplar människor, arbetare och vårdtagare, fram. Många försöker leva, de försöker drömma om någonting. Och ibland, fast bara ibland, sträcker de ut sina händer och försöker ta hand om varandra. Bortom en kall, kontrollerande vårdapparat.

Vid sidan av arbetet (som Moa, liksom så många andra, intalar sig bara är "tillfälligt") försöker Moa överleva sin första tid i huvudstaden. Utan vänner och med teaterdrömmar. Hon går på caféer, smiter in på repitionsföreställningar, läser pjäser, söker till scenskolan och börjar efter hand bryta sin ensamhet.