Hungerdemonstrationen i Örebro 1917
Mellan den 16 och 28 april förekom livsmedels- eller hungerdemonstrationer förutom i Örebro, även på följande orter: Tranås, Karlstad, Kalmar, Hofors, Borlänge, Linköping, Västerås, Norrköping, Hagfors, Åtvidaberg, Eksjö, Stockholm, Malmö, Trollhättan, Lund, Borås, Södertälje, Syndbyberg, Ystad och Hudiksvall. Våren 1917 stod Sverige på randen till en revolution eller ett inbördeskrig. Händelserna under 1917 och 1918 har givetvis blivit föremål för analyser och historieskrivning av såväl författare och jornalister, som av akademiker. En klassisk bok om händelserna i landet är Sigurd Klockares bok Revolutionen i Sverige 1917-1918 från 1967. I början av 1990-talet publicerade historikern Ola Larsmo en roman, visserligen med fiktiva personer och platser, men ändå byggd på faktiska händelser och med autentiskt arkivmaterial som grund: Himmel och jord må brinna (Albert Bonniers förlag, 1993)
De specifika händelserna just i Örebro har behandlats i flera uppsatser vid dåvarande högskolan i Örebro, bl a: En revolutionär situation? Orosåren 1917 - 1918 - effekter och strategi i Örebro, av Kristin Göthe (C-uppsats i Historia Ht 1981) och: Repressionens uttryck 1917 - 1918 - statliga och kommunala myndigheters reaktioner på de revolutionära stämningarna i landet och i Örebro, av Birgitta Ström (C-uppsats i Historia Ht 1982)
Vad var det då som hände i Örebro? Så här skriver Kristin Göthe:
En delegation valdes att lämna resolutionen till borgmästaren och livsmedelsnämnden. I delegationen ingick ombudsman Karlsson, Harald Åkerberg, som var chefredaktör på Örebro Kuriren, järnarbetare S Lundgren, skofabriksarbetare Israel Nilsson (ordförande i Sko och Läder, alltså skoarbetarefackföreningen) och segelsömmaren Otto Pettersson som arbetade på CV. Demonstrationståget fortsatte sedan från Järntorget till Stortorget. Man gick Drottninggatan fram till Rudbecksgatan, sedan ner till Kungsgatan och därefter upp till rådhuset vid Stortorget. Där talade först chefredaktör Åkerberg och sedan borgmästaren, Viktor Schneider. Åkerberg framhöll att nöd och förtvivlan hotade arbetarhemmen och att det var "samhällets ofrånkomliga plikt" att råda bot på de eländiga förhållandena som rådde. Demonstrationens krav var minimikrav, påpekade Åkerberg (det hade även ombudsman Karlsson sagt på Järntorget) och blev kraven avspisade skulle detta vålla "den djupaste besvikenhet och förstämning". Borgmästaren sa, när han tog till orda, att även om Sverige inte var med i kriget, så fördes ändå här kriget mot svälten. Borgmästaren ville att kriget mot svälten skulle föras på grundval av allmän solidaritet. Om människor höll samman skulle det gå att komma ut ur svårigheterna, trodde han. Han sa också att det var viktigt att brödransonerna ökades för de fattiga.
Borgmästaren ställde sig överhuvudtaget positiv till kraven i resolutionen - men han underströk att de rent politiska kraven kunde magistraten inte engagera sig i. Sedan borgmästaren talat gick plåtslagare Martin Andersson [medlem i Örebro LS] upp och föreslog en resolution till konungen: "Vi fodra frihet för alla politiska fångar, särskilt för Amaltheamännen". Resolutionen antogs. Anderssons anförande hälsades med bravorop. Sedan avslutades demonstrationen med att ombudsman Karlsson utbringade ett leve för socialismen och freden. Men riktigt slut var det inte. Det kom en efterdemonstration som verkligen låg utanför programmet. Några "...yngre element begåvo sig trots uppmaning från de ledandes sida att i ro åtskiljas och återgå till arbetet" till slottet. Dit kom också så småningom landshövdingen K J Bergström. Demonstranterna ropade på bröd och krävde - om det nu var så att brödet var slut - pengar till annan mat, skrev Nerikes Allehanda. Man ropade också okvädningsord till landshövdingen: "Kasta gubbjävuln över räcket! Kast'an i ån! Låten bada, gubbjävuln". "En av de närvarande framhöll dock, att denna efterdemonstration vore överflödig och ansåg att man kunde överlämna saken med förtroende till de på Järntorget valda ombuden. Därefter skingrades de närvarande", skrev Örebro Kuriren." (Göthe a.a. s. 7f)
Kristin Göthe har undersökt varifrån initiativet till hungerdemonstrationen kom. Och för att finna initiativtagarna letade hon i mötesprotokoll från Örebro Lokala Samorganisation, Örebro Ungsocialistiska klubb, Örebro Socialdemokratiska Arbetarekommun, Sv. Sko- och läderindustriarbetareförbundet avd. 17 och i protokollen från Sv. Järnvägsmannaförbundet avd. 50.
Sv. Järnvägsmannaförbundet avd. 50, som organiserade de anställda vid SJ:s Centrala Verkstäder höll den 22 april ett extramöte, där föreslogs av medlemmen Ivar Rosberg, [1876-? förövrigt äldre broder till Amaltheamannen Algot Rosberg] och då med hänvisning till de hungerdemonstrationer som hållits på andra platser i landet, att de borde "företaga något för att fordra vår rätt". Därefter föreslog avdelningens vice ordförande Erik Asp, att ge styrelsen i uppdrag att hos arbetarekommunen anhålla om att den "snarast möjligt skulle utlysa ett demonstrationsmöte". Två dagar senare, alltså dagen före hungerdemonstrationen, höll styrelsen för avd. 50 möte, där de beslutade att avdelningen skulle delta i hungerdemonstrationen.
Kristin Göthes slutsats är alltså att initiativet till hungerdemonstrationen kom från Sv. Järnvägsmannaförbundet avd. 50. När det däremot gäller efterdemonstrationen vid slottet, utpekar hon med stöd av polisrapporter Axel Robert Karlsson som initiativtagare och ledare. (Göthe a.a. s. 9 ff)
Saxat ifrån Bergslagen LS.
