Kemal, Yasar: Låt tistlarna brinna

Yasar Kemal har skrivit en episk hjältehistoria av ett annorlunda slag. Hjälten heter Memed och är född i en fattig turkisk bondefamilj där fadern dött. De lever i något som liknar livegenskap under den store mark ägaren Abdi Aga. Abdi har lagt under sig fem byar som han suger ut. Han tar två tredjedelar av deras skörd och för ett terrorvälde. Om vintrarna får byborna svälta. Om somrarna slita på Abdis fält och på de små plättar som är avsatta för deras självhushållning (det är den sistnämnda som han beskattar så hårt).

Memeds far och Abdi tyckte illa om varandra och markägaren passar efter faderns död på att göra livet så svårt som möjligt för Memed och hans mor. Daglig prygel och hårt arbete på de av tistlar igenväxta fälten. Efter arbetsdagen är benen alldeles blodiga. En dag får den unge Memed nog och gör det ingen annan vågar. Han rymmer till granndalen och tar tjänst som herde hos en snäll bonde.

Abdi prylgar nästan ihjäl modern och Memed grips av hemlängtan. En dag återvänder han. Abdi svär på att svälta ihjäl honom. Han tar allt deras vete och förbjuder byinvånarna att hjälpa dem. De klarar sig trots allt och Memed växer upp till en ung karl. Han blir kär i sin älsta vän och de tänker gifta sig. Abdi Aga har dock bestämt att hon skall gifta sig med hans flintskallige kusin. Det unga paret försöker fly men ringas in. Memed lyckas fly och skjuter i processen ihjäl kusinen och sårar Abdi svårt.

Abdi tvingar sina fega undersåtar att vittna falkst mot Hatche, som flickan heter. Hon sätts i fängelse, modern pryglas och Memed hamnar hos ett rövarband i bergen. Här växer han upp till en berömd rövare. Tillslut står han inte ut med rövarnas rovdrift på oskyldiga och fattiga. Han bryter med rövarbandet och lever på att råna de rika. Allt medan han planerar för att slutligen döda sin gamle fötryckare.

Han kommer samtidigt till insikt om att marken, redskapen, boskapen och skörden borde tillhöra den som brukar dem. Att ingen ska leva på andras arbete. Han blir en populär rövare bland bergsbönderna och kan röra sig fritt i regionen. Polisen och de andra rövarbanden kommer aldrig åt dem.

Historien antar en western-feeling med hårda män indragna i våghalsiga äventyr och utdragna eldstrider. Samtidigt är den en levande skildring av de stora markägarnas utsugning och fötryck av tidigare självägande bönder och nomader. Jordbrukskapitalismens framväxt och de gamla nomadstammarnas tuktande av Osmanerna skymtar i kulliserna.

Men det är inte någon ren hjälte berättelse som upphöjer en enskild till allas representant. Den visar på de befriade aldrig blir befriade så länge de behåller sin slavmentalitet. Hur de frihetstörstande fegt försöker lägga sin befrielse på någon annans axlar. Memed liknar lite en turkisk Nestor Makhno.

”Jag tänker bege mig till Dikenkiplatån. Jag ska samla alla dom äldste i dom fem byarna och säga till dom: Abdi Aga finns inte längre i livet. Era oxar tillhör er sjäva. Ingen aga ska i fortsättningen håva in större delen av er skörd. Åkrarna är också era och ni kan odla hur mycket ni vill. Så länge jag finns i bergen kan ni känna er trygga, men om jag blir skjuten måste ni ta saken i egna händer! Sen ska jag ta byborna med mig och få dom att tända eld på tistelfälten. Ingen kommer att plöja åkrarna utan att först ha bränt ner tistlarna.”

Gavs ut redan 1955 på det eminenta förlaget Gidlunds. Uppföljaren heter Och de lät tistlarna brinna.