Lo-Johansson, Ivar: Ålderdoms-Sverige

En reportage-bok och stridsskrift om åldringsvården i Sverige på 1950-talet av Ivar Lo-Johansson. Författaren har åkt runt i Sverige och undersökt hur åldringarna på ålderdomshemmen har det, hur de kom dit och hur de upplever det. Han beskriver vanvård och material fattigdomen men framförallt maktlöshet, utsatthet och tvång. Ivar Lo vänder sig mot institutionaliseringen av de gamla och jämför ålderdomshemmen med ättestupan, han beskriver hur folk sätts på förvar - förvägras socialt umgänge, produktiv aktivitet och mål o mening i livet - i väntan på döden. Han beskriver också tvångsintagningar och hur de många gånger sker olagligt och under sammarbete mellan ålderdomshemmet, socialtjänsten, polisen och de anhöriga. De äldres svåra situation - att som gamla, lite bortkomna och svaga slåss för sina rättigheter tas upp. Också något av deras organiseringsförsök i form av pensionärsföreningar diskuteras. Ivar Lo argumenterar för en mänsklig ålderdom där de gamla kan vara kvar i sina sammanhang och ibland kanske också i produktiv verksamhet. Han pekar ut vägen mot hemtjänsten när han förordar att gamla som vill bo hemma ska få hjälp i hemmet istället för att tvingas in på institution.

Ivar Lo:s kritik fick stor publicitet och en enorm kritik. Efter ett tag (han skrev artiklar i tidningen Vi och var med och spelade in några radioprogram) fick han svårt att komma in på ålderdomshemmen. Han fick en massa skit från socialtjänsten och några strödda dödshot från upprörd galningar. Han fick naturligtvis också vatten på sin kvarn och beröm från skrämda och vanvårdade gamlingar ute i landet.

Boken har senare återutgivits 1974, tillsammans med Jag tvivlar på idrotten, i boken Stridsskrifter Del 2.