Los incontrolados - crónicas de la españa salvaje 1976-1981
De nyss legaliserade fackföreningarna (där CCOO och UGT är störst) gör sitt bästa för att hålla tillbaka lugna kontrollera. Staten behöver fackföreningarna, arbetsköparna behöver fackföreningarna men arbetarna vill inte ha dem. En strejkdemonstration slutar med en attack och totala förstörelse av en CCOO:s lokal, fackföreningsrepressentanter kastas ut från stormöten som de försöker störa, tidigare vunna medlemskaror försvinner som is i sommarvärme. Rörelsen tvingar demokratin att lägga ifrån sig masken och ta till det råa våldet. Spanien står, enligt författarna, på gränsen till en andra revolution men arbetarna samordnar aldrig råden. Rörelsen avtar, fackliga val införs, asambleas sidosätts, strejker krossas, andra ger sig, framåt 1980-talet råder ett närmast apatiskt lugn. Arbetarna skiter i demokratin men de krossar den inte. Frånvaro och sabotage ökar samtidigt som de spanska herrarna försöker känna sig bekväma i kejsarens nya kläder.
Kommunisterna (PCE och CCOO) och sossarna (PSOE och UGT) svinar såklart hela vägen och vet inte hur mycket de kan ta demokratin/statens parti mot strejkande arbetare.
Texterna är på en teoretisk nivå med många ordflätor och fina (och krångliga) formuleringar. Ibland slösas massa ord på ingenting eller så ältas kapitalets/statens natur om o om igen. Att läsa alla texterna blir för mycket, att läsa en är nog intressant.
Dock. Boken innehåller referenser till en mängd intressanta strejker och gatukamper i övergångsperiodens Spanien. Dock utan att beskriva dem närmare. Händelser tjänar ofta endast till att underbygga författarnas hedervärda teser. Men boken beskriver en intressant period som vore roligt att läsa mer om.
