Pockettidningen R: Snutförnuft

"Inte kan man hjälpa nån egentligen. Man hjälper folk in i fyllecellen möjligen. Den där snälle sigge Fürst-polisen, han finns inte längre. Nu är det att jaga runt i bil. Ett inbrott här, ett rån där, ett överfall nån annanstans".

- Kjell Hultman, polis i Stockholm

Pockettidningen R´s nummer Snutförnuft med undertiteln - Polisen kommer till tals försöker ta ett grepp på snuten och snutarnas tillvaro. I R-pocketerna brukar snutarna husera som förövare av övergrepp och terror mot de som undersökts. Den här gången försöker reportrarna ta en titt ut över samhället från polisens sida. Man har följt några kriminalare ordningspoliser i deras vardag. Året är 1979.

I en artikel beskrivs ordningspoliserna tillvaro i Stockholm. Högt tempo, mycket våld och slitiga förhållanden. Hårdast i landet. Landets enda riktiga storstad. Ingen verkar trivas och nästan alla söker sig ifrån stan. Det råder en ständig brist på poliser och väldigt många är färska från polisskolan. Tvångskommenderade. Det är alltså de minst rutinerade och osäkraste poliserna som sätts in på det tuffaste jobbet. Narkomaner, fyllon och rotlösa ungdomar vallas runt i staden. Sätts i fyllecell, släpps ut igen. Ständig rädsla för att få sjukdomar. Avföringar, spyor, saliv och sprutor. Bland snutarna odlas ett hat mot "buset". Mot allmänheten. Många känner att deras jobb är ganska meningslöst.

Mot den krassa verkligheten står tanken om idealsnuten. Några reportrar har snackat med ett par höga höns på Rikspolisstyrelsen om deras bild av supernsuten. En stabil man som är lugn och fast. Blir aldrig arg och är jävulskt modig. Är salongsfähig samtidigt som han kan slänga käft med buset. Han är opolitisk, står mitt i mellan höger och vänster och låter sig aldrig påverkas.

En dam har följt några kriminalsnutar i Göteborg. Hon sitter med när de letar efter bortsprungen unge från ett trasigt hem. Hon sitter med vid förhör. Där gälle det att knäcka folk o få ur dem ett erkännande så att de kan kastas in fängelset ett tag. Snutarna är riktigt sura över hennes närvaro. De anser att journalister i allmänhet bara motarbetare de snälla poliserna (trots att det är just snutens oredigerade bild som de flesta av dessa förmedlar i dagspressen).

Reprotrarna stöter inte på så mycket rasism men däremot sexism så det står härliga till. Kvinnor ses av många som inte mer än ett kön. En hård manlig kultur odlas på snuthusen. De flesta whinar dessutom om att folk blivit så upproriska och kritiska de senaste åren. Nån ser att det började på 60-talet. En skön kåranda med våta drömmar om "hårdare tag" är legio.

I nummret finns även en kort men intressant historik över polisens historia här i landet. + en massa facts på den senaste utvecklingen. Med centraliserad och rationaliserad polisväsende. Förstatligande, bilar och högteknologi. Stordrift som i industrin. Men även hur nya strategier utvecklas där man försöker runda av kanterna och ta i med silkes vantarna för att få mer kontroll över allmänheten. Man poängterar att det är samhällets (produktivkrafternas) utveckling som tvingat fram polisväsendets förändringar. Inte Några enskilda brottslingar. Man granskar polisens PR-drive där en massa stålars pumpas in att ge polisen ett bättre anseende hos allmänheten.

Det mest överraskande är reportaget "slaget om Ålidhem" där man under tre dagar i april 1977 satte in kravall polis mot ett helt samhälle.

Ett stabilt nummer any how. Något märkt av tidens tand och med lite kling o klang vurm från några reportrar. Inte superskarpt men en bra introduktion o helhetsgrepp. En rolig grej är att de citerar Leif GW Persson flertalet gånger.