Ryd, Lilian: Kvinnor i väglöst land

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök
Ryd lilian-kvinnor i vaglost land.gif

Kvinnor i väglöst land är ett unikt och välgjort tidsdokument av Lilian Ryd. Tanken med boken var att ta tillvara på den helt förbisedda historien om det förindustriella kvinnoarbetet. Det finns i princip inget vettigt skrivet om detta. Vilket inte är särskilt konstigt när man tänker efter hur forskningen bedrivs. "Eller handlar det inte om bristande ork, utan om forskarnas isolering? De sitter och plockar i arkivpärmarna i de så kallade forskarsalarna, utan att begripa att uppgifterna där är närmast kuriosasamlingar, jämfört med vad som ännu kan hämtas i fält". Den lilla information som faktiskt samlats in tidigare av tex nordiska museets fältarbetare "är dessutom sållat genom flera personer och ofta på flera språk, genom lärare, präster och andra okunniga främlingar". Det är ord och inga visor det.

Lilian har under 1980-talet tagit saken i egna händer och intervjuat en massa kvinnor som faktiskt varit med när det begav sig. En del av dem så gamla att de kan berätta om hur det var under 1890-talet. Kvinnorna är alla från Lule lappmark där nybyggarfamiljerna på många sätt levde som på forntiden ända in på 1900-talet. Det fanns inga vägar eller järnvägar och det var med släde och på skidor man kunde ta sig fram på vintern, till fots och med båt på sommarn. Man bedrev ett slags blandbruk med stora inslag av jäkt och samlande. På vintrarna arbetade männen i skogen för att få in lite kontanta medel. Det handlade i väldigt stor del om självhushållning. Det enda man köpte var salt, stålverktyg och eventuellt mjöl. Trots att man nästan aldrig hade några kontanta medel så svalt man aldrig och fick äta en jäkla massa kött, fisk, fågel och mjölkprodukter.

Arbetsdelningen var inte alls lika ensidig och tydlig som i övriga Sverige där klassskillnaderna var större. Även kvinnorna skulle ut i myrslåttern och slå med lie, hugga ved, lägga nät och annat "karlgöra". Männen i sin tur väjde för det mesta inte för att kunna sy och lappa, mjölka, ja tom förlösa kvinnor vid födslar. Lilian pekar på att de fattiga/jämlika förhållandena med litet antal permanenta pigor och drängar gav detta. Dessutom var inte överheten och dess stat särskilt närvarande. Ett hem utan en duglig mor (om kvinna dog och mannen inte hittade en annan fru) fick läggas ner. Barnen inhysas hos andra familjer och mannen söka efter påhugg.

Med hjälp av alla sina berättande kvinnor får Lilian ihop en imponerande berättelse, för det är kvinnornas eget berättande som driver boken. Vi får följa med in i vardagens och dess arbetes alla olika aspekter. Hur köket fungerade, vad man åt, barn, kor och kreatur, slåtter, tvätt, kärlek (här gifte man sig av kärlek) med mera. Solidariteten med de andra nybyggarna är monumental och några större konflikter med lapparna är det inte heller tal om. Det intressanta är att hela bygden är en smältdegel av språk och folkslag. Finnar, lappar, svenskar och ryssar (frisläppta fångar från krigen) smälter här samman. Ytterligare en kuriosa värd att nämna är att kvinnor av de äldre generationerna alltid bär huckle (dvs täcker håret) och att redan små flickor får lära sig att inte visa barhud, ända ut till handlederna bör täckas.

En sån här insyn i tidigare generationers livsvillkor får vi nästan aldrig del av iaf inte så långt tillbaks i tiden. Och speciellt inte utan det så föraktade levande berättandet. Lilian Ryd tar kvinnornas berättandet till en ny nivå genom sitt metodiska arbete, sunda förnuft, förståelse av förhållandena (inte alltid på väg vad det gäller det historiematerialistiska men men...) och sin förmåga att binda samman och presentera. Hatten av för en sjukt bra bok!