Den enorma tegelburken är nästan fönsterlös. Stor och otymplig, som en övergödd padda, ligger den där. Utmed en av den gula stadens tungt trafikerade kringleder. Det norra industridistriktets pulsåder. Lastbilar och bilar och åter lastbilar i en aldrig sinande ström förser industrin med det livsnödvändiga. För bort allt det skrot som pressats ur kroppar och maskiner till villiga köpare. Teglet har den dära tråkiga knalligt mörka rödaoranga färgen utan några som helst nyanser. Sånt tegel man sedan 1950 använder när den här underbara världen skall utrustas med extra fula arbetsläger.
Den verksamhet som åbäket byggdes för har för länge sedan flugit sin kos och nya friska initiativ har tagit de oattraktiva och billiga lokalerna i anspråk. Strax under taket har en lång radda panoramafönster slagits ut. De pryds av markiser i knallblått. Som bildar En liten malplacerad rand utmed taknocken på den över 20 meter höga väggen. Som om inte det hela vore fullt nog så har man dessutom hängt upp en enorm skylt med företagets tråkiga logga jämte fönsterraddan.
Det här inne ”the magic happens”. I rad på rad utmed en lång gång sitter dom. De som dag in och dag ut pliktar med sina liv. I en ständigt böljande kakafoni av säljsnack, brummande datorer och knarrande kontorsstolar föder de den ständigt växande besten. Varje timme, minut och sekund suger den girigt i sig. Dess törst är osläckbar. Ju mer den dricker desto större blir dess törst.
En dag blev törsten allt för stor för just den här besten. Det blev allt svårare att bemanna arbetsstationerna med villiga trälar.
Bara ett fåtal klarar av telemarketing helvetet en längre tid. 3 månader är den genomsnittliga halveringstiden för en normal säljarträl i just den här tegelburken. De allra flesta klarar sig inte ens så långt. De har inte vad som krävs för att bli försäljarträlar och är borta inom en månad. Nedbrutna och desillusionerade spottas de förbrukade ut ur bestens innandöme. Stämplade som odugliga. Utan förmåga att utplåna sig själva i den grad som krävs för att pracka på folk en massa skit de inte behöver.
En ständig ström av nytt blod måste till för att hålla igång verksamheten. Men, den gula stadens massa av arbetslösa, ungdomar och oönskade strömmar inte till i samma skala som tidigare. Trots medelmåttiga löner, hög arbetslöshet och allt aggressivare beteende från myndigheternas sida, med hot om indragen försörjning eller placering i vuxendagis så sinar flödet av nya villiga trälar…
Slav handlarn´
En lagom uttråkad grupp unga vuxna sitter bakom sina bänkar och väntar på nästa lektion. Eller vad det nu ska kallas. Lekstund kanske är bättre ord för det här miserabla spektaklet. Efter att ha fått genomlida en mängd dumma lekar, ”övningar” och helt innehållslösa föreläsningar från folk som inte har ett skit att komma med finns inga illusioner kvar. Vår handledare/lärare/lekfarbror eller vad hon nu ska kallas är idag uppspelt av bara fan. Hon pratar sig varm om nästa programpunkt. ”Idahhwg kaamer ni faa jaab!” bräker hon fram på sin grava engelska brytning. Har mina föraningar vad som nu komma skall. Har varit med om det tidigare. Delar mina föraningar med bänkkamraterna.
Så glider programpunkten något försenad in. Rak i ryggen, iförd polo och jeans (propert men lite avslappnat), stadig blick bakom glasögon, med högburet och lätt bakåtkastat huvud. Han slänger upp sin portfölj på katedern. ”Några av er vet säkert vem jag är. De flesta har nog hört talas om vad jag ska prata om. ”
Han har så rätt. Besten i den fula tegelburken och dess osläckliga törst känner alla till. Antingen har man gjort några vändor där själv eller så känner man nån som har.
Vår glasögonprydde herre arbetar med människor. Han tillhör den glada skara som specialiserat sig på att föda besten med nytt blod. Hallickar, slavhandlare, bemmaningsföretag… kalla dem vad du vill. De sysslar med att jaga fram desperata människor till de skitigaste, tyngsta och hetsigaste jobben som ingen vill ha. Till tegelburken. Den som köper deras tjänster blir garanterade en jämn tillförsel av nytt blod när det behövs och slipper allt strul med rekrytering, anställningsavtal och annat strunt.
”Jag heter Klister Guldbling och kan i princip garantera alla här inne jobb. Om ni har vad som krävs det vill säga”. Han erkänner att det är ett tufft jobb men att det kan bli bra förtjänster eftersom man jobbar på provision. En typ av ackord där man får lön efter hur mycket man säljer. Att man måste sälja ett visst antal för att få stanna kvar. Att man sakta justerar ackorden neråt om de ger säljarna för stora förtjänster. Att det bara är ett fåtal som kan göra sig feta pengar på ackordet medan resten bara får en ökad dos av hets och stress glömmer han bort att säga.
Klister och hans herrar (ja han är själv bara en träl, men en välbetald och trogen sådan) skor sig ganska rejält på den stora tegelburksbesten. Men den har inget val. Nytt blod måste till i en aldrig sinande ström för att lindra dess osläckbara törst. Det är tom så att två olika slavhandlare samtidigt har engagerats för uppgiften.
Under årens lopp har stans småfolk dock blivigt allt svårare att fånga även för slavhandlarna. De flesta av oss vet som sagt vad det handlar om. Det är ett av de sista ställen man vill hamna på. Många går hellre på soc än sätter sin fot innanför tegelburkens tröskel. Sen har det dykt upp allt fler jobb den senaste tiden. De desperata arbetslösa minskar eller ser möjligheter någon annanstans. Efter en hel del bråk har dessutom arbetsförmedlingens handläggare släppt kravet på att man måste ta anvisat arbete, iaf vad det gäller tegelburken.
Vår glasögonprydde hallick får alltså springa arslet av sig för att uppfylla sin del av avtalet med tegelburksbesten. Klister är bundis med de flesta handläggare nere på förmedlingen och kuskar tydligen fram och tillbaks mellan stadens olika arbetslösinrättningar.
Första gången jag kom i kontakt med vår käre Goldbling var när jag efter ett par år innanför väggarna på den ”utstuderade dumhetens tempel” bestämde mig för att nu fick det vara nog. Visst, att jag slösat bort två år på det där jävla bygget berodde till första början på att jag flytt från ett tråkigt själsdödande arbete. Men det gick bara inte längre. Hellre det än tråkigt och själsdödande pluggande på universitetet. Jag ställde mig till arbetsmarknadens förfogande med siktet inställt på pengar och ett tråkigt skitjobb som jag iaf kunde koppla bort efter arbetstdagens slut.
På förmedlingens introduktion så dyker Goldbling upp och lovar i vanlig ordning jobb åt alla villiga. Naiv och kräsen så nobbar jag erbjudandet. Försäljning fy fan. Nej ett soft lagerjobb vill jag ha. Eller kanske vid nån fabrik. Å så hade jag ju hört att det där stället han rekrytera till sög häströv.
Ett halvårs arbetslöshet senare rekryterade en kompis mig som bemmaningsträl till tegelburken. Planen var att jag skulle bita ihop den tid som krävdes för att ”rekryteringspremien” (1000:- ) skulle utbetalas. Ett pris de anställda utlovas om de lyckas dra någon av sina vänner ner i fördärvet. En hel månad måste den nye stackarn stanna. Vi kom överens om att vi skulle splitta på premien. Åsså skulle jag ju få in en månadslön. Snabba stålars tänkte jag. Lätt som en plätt.
Det var början på mitt gästspel i den där helvetesburken. Fick slita som en blå och känna på telemarketingens alla vidriga sidor. Väl nere i skiten så fortsatte jag några månader. Vart ju en inkomst trots allt. Fast det fick jag betala med min fysiska och psykiska hälsa. Fick som så många andra före mig lära mig läxan den hårda vägen. Fy fan, aldrig mer.
Nu står slavhandlarn här framför mig och talar sig varm om tegelburkens alla fördelar. Att den jäveln kan se sig själv i spegeln utan att skämmas. Undrar om någon stackare är ovetande och desperat nog att nappa på hans bete? Sitter och funderar på om jag ska rapa ur mig sanningen om hans så kallade ”jobb”. Innan jag bestämt mig så slänger han ur sig frågan; ”Nå, är det någon som kan tänka sig jobba med telemarketing?” Total tystnad. Inte ens de fjäskiga miffona längst fram som tror att de är i högstadiet säger något. Klister söker desperat med blicken över de unga arbetslösa. Ingen möter hans blick. ”jaha, men de som är intresserad kan komma fram till mig efteråt.” Han avslutar sitt lilla föredrag och vi väller ut ur klassrummet. Kvar stannar ett par av fjäskisarna. Och de kanske kommer lära sig något av att hamna nere på botten i callcenterhelvetet…
Fixade mig jobb ganska omgående efter denna rendevouz med Klister. Men nåt år senare vart det åter dags att skriva in sig på arbetsförmedlingen. Och vad möter mig på introduktionsmötet? Jajemän. Efter att arbetsförmedlingens betongarsel har hållit sitt anförande så proklameras frälsarens ankomst. Han som kan ge alla jobb. Klister Goldbling… Han ser ansträngd ut. På det dära ”jag-kan-inte-piskafram-tillräckligt-många-desperata-loosers-för-att-uppfylla-kvoten-sättet”. Kan du ha din jävla hallick.
Saxad från https://selvfolgelig.wordpress.com/2008/05/16/slavhandlarn%C2%B4/
