Telefoniststrejken 1922
Under tio dagar i Stockholm i juli 1922 strejkade telefonister anställda vid Statliga telegrafverket. De 2000 extraanställda telefonisterna var anslutna till Telegraf- och telefontjänstemannaförbundet (TTMF) och strejkade för att tvinga till sig ett kollektivavtal. Det vart en utdragen strid där telefonisterna fick stöd av stora demonstrationer och där det kom till våldsamheter med snuten och strejkbrytare. Tillslut såg sig den socialdemokratiska regeringen gå in och tvinga fram en lösning. En mängd förbättringar kom till i avtalet men det tecknades inte med arbetarnas egna röda fackförening TTMF utan det gula arbetsköparvänliga Kvinnliga Telefontjänstemannaförbundet (KTTF).
Bakgrunden
Stockholm hade enda sedan 1885 varit världens telefontätaste stad och vilket gjorde att det var nödvändigt för Statens telegrafverk att anställa telefonister i stor skala. Under verkets tidiga år var alla telefonister män, men redan efter bara några år så började man anställa kvinnor vilket inte var helt okontroversiellt men motiverades med att kvinnor inte hade lika höga löneanspråk som män och eftersom verket hade en ansträngd ekonomi så blev det en bra lösning. Det var dock så att det ansågs att yrket krävde goda språkkunskaper och relativt hög utbildning vilket gjorde att man medvetet rekryterade kvinnor från så kallade ”bättre hem”.
Inte bara det statliga telegrafverket agerade på telefonmarknaden utan även privata bolag. Det var också vid just ett privat bolag, Allmänna Telefonbolaget, som den första strejken för högre löner genomfördes av telefonister 1897. Strejken misslyckades och alla de strejkande sparkades men strejken fick ändå positiva följder för telefonisterna i sverige.
Bland annat så lyckades de statligt anställda telefonisterna få något höjda löner genom en petition där detta begärdes tillsammans med krav på att arbetsköparna skulle ”visa omtanke” för de anställda när det gällde arbetsförhållandena. Arbetsköparna på det statliga verket införde då en regel om att ingen anställd fick arbeta kvar efter att hon hade fyllt 23 år, så till vida hon inte hade befordrats. Detta motiverades med att arbetet krävde en snabbhet som man ansåg försvann när arbetarna blev äldre. Denna så kallade ”5 års-regel” (de flesta anställdes när de var 18 år) var sedan väldigt omdiskuterad och utsatt för hård kritik från arbetarna.
Trots löneförhöjningen 1897 fortsatta klagomålen från arbetarna och Telegrafverket svarade med att ändra kraven för rekrytering så att främst unga kvinnor från lägre skikt av arbetarklassen anställdes, då dessa hade ”mindre anspråk på ställning och levebröd”. De kvinnor från högre samhällsskikt som tidigare hade rekryterats fick alltså så småningom antingen lämna verket eller befordras till tjänster med tjänstemannaansvar och ansvar för övervakning av arbetarna vid växelborden. Detta ledde till en tydlig klasskillnad mellan de olika grupperna på arbetsplatsen, dels fanns det kvinnor från bättre förhållanden som agerade övervakare och arbetsledare och dels så fanns det de som satt vid växelborden och som i väldigt hög utsträckning kom från de lägre samhällsskikten. Motsättningarna mellan dessa två grupper blev än skarpare genom den hårda disciplinen som föreståndarinnorna utövade över arbetarna. Löneavdrag gjordes för t.ex. ”Snäsigt uppträdande mot vaktföreståndaren” och ”slarvigt uppförande” och övervakningen var massiv och bestraffningen helt godtycklig.
Fackligt organiserade sig telefonisterna också i två olika fackförbund. Dels fanns det den gula fackförening Kvinnliga Telefontjänstemannaförbundet (KTTF) som såg sig som en del av tjänstemannarörelsen och avsåg att ha ett gott förhållande till arbetsköparna, och dels fanns den socialistiska fackföreningen Telegraf- och telefontjänstemannaförbundet (TTMF) som såg sig som en del av arbetarrörelsen och senare även av LO. De ideologiska och praktiska skillnaderna mellan dessa förbund var stora. KTTF ville lösa eventuella problem för arbetarna med arbetsköparnas medverkan och samtycke och inte ta till starkare metoder än att ”sjunga ut och göra sin röst hörd” medan TTMF sade sog ”genom samarbete med övriga på klasskampens grund stående fackliga organisationer kraftigt verka för samhällets omdanande i socialistisk riktning”.
Det blåser upp till strid
Våren 1922 begärde så TTMF förhandlingar om kollektivavtal med Telegrafstyrelsen. Man krävde bl.a. att kollektivavtalet skulle innehålla kortad arbetstid, löne-, semester- och sjukledighetsförmåner och att disciplinerings- och bestraffningssystemet skulle reformeras. Förbundet hade precis lyckats få till stånd ett liknande kollektivavtal för de manliga linjearbetarna och gick nu vidare med att kräva ett avtal för telefonisterna. Telegrafverket förhalade förhandlingarna och till slut varslade förbundet om strejk.
21 juli 1922 bröt så strejken ut klockan sju på morgonen. Nattskiftets arbetare på de flesta stationerna i Stockholm och Göteborg fick ingen avlösning och stora delar av telefontrafiken slogs ut. Men redan nästa morgon meddelade Telegrafstyrelsen triumferande att trafiken i stort sett flöt som vanligt. Man hade i hemlighet förberett sig för strejk genom att mobilisera strejkbrytare från det konkurerande fackförbundet KTTF och dessutom beordrat in en del oorganiserad personal från landsorten. Även en del banker och varuhus ställde sin kontorspersonal till verkets tjänst. Telegrafstyrelsen meddelade att man betraktade strejken som krossad och att de arbetare som inte genast inställde sig till arbete kunde betrakta sig som arbetslösa. Den borgerliga pressen stämde in i den antifackliga kören och hyllade strekbrytarnas ”pliktkänsla” och raljerade i nedsättande ordalag om hur väntat det var att ”strejkvaktarflickorna” skulle återvända med svansen mellan benen och att alla som hade det minsta kunskap inom ”flickpsykologi” kunde räkna ut att strejken skulle vara dåligt organiserade och att det skulle sluta med nederlag.
Men strejken var inte över. Det anordnades massor av fullsatta strejkmöten i folketshus lokaler och kända fackföreningsprofiler som t.ex. Hinke Berggren agiterade för de strejkande och polisens beskydd av strejkbrytarna utanför arbetsplatserna fick utökas från fem konstaplar första dagen till ett trettiotal redan andra dagen och det rapporterades om slagsmål, fönsterkrossning och stenkastning samtidigt som allmänheten blev mer och mer nyfiken och slöt upp på de strejkandes sida. Klockan nio på kvällen då strejkbrytarna skulle gå hem samlades ett tusental människor fotograferade och buade ut de arbetsvilliga samtidigt som man skrev upp deras namn. Polisen beordrade fram heltäckta bilar för forsla ut de arbetsvilliga men bara en bil kom, då chaufförerna genomförde en tyst solidaritetsaktion. Den tredje dagen var stämningen ännu mer upptrissade. Det ryktades att telegrafstyrelsen hade beordrat in ännu fler strejkbrytare från landsorten och enligt polisrapporten samlades ca 2000 personer för att möta upp dessa på centralstationen. Polisen gjorde chocker med hästar för att skingra demonstranterna med sablar och piskor. På stationer runt om i Stockholm samlades uppemot 500 personer utanför var och en av telegrafstationerna för att häckla polisen och strejkbrytarna. Arbetsköparna bestämde sig i det här läget för att låta strejkbrytarna bo inne på stationerna istället för att varje morgon och kväll tvingas konfronteras med allmänheten och Röda korset ställde upp med 500 sängar.
Staten går in
Tillslut ingrep den socialdemokratiska regeringen och beordrade Telegrafstyrelsen att sätta sig vid förhandlingsbordet. Styrelsen vägrade dock att återanställa de strejkande och demonstrationerna fortsatte med samma styrka, även från Göteborg började det nu att rapporteras om demonstrationer och sammandrabbningar mellan polis och allmänhet. Regeringen tryckte då åter på telegrafstyrelsen om att teckna kollektivavtal och TTMF fick garantier om fortsatt anställning för de strejkande.
Telegrafverket tecknade tillslut ett kollektivavtal, men inte med det stridande TTMF utan med det konkurerande KTTF. KTTF hade tidigare inte velat skriva kollektivavtal men när telegrafverket var tvingade av regeringen att teckna kollektivavtal ville man hellre ha ett avtal med det betydligt mer medgörliga och samarbetsvilliga KTTF än med det stridbara TTMF. Avtalet innehöll både löneförmåner och andra förmåner och blev en stor propagandaseger för KTTF, som nu dessutom utsågs till enda godkända förhandlingspart, vilket användes som ett argument mot det konkurerande förbundet TTMF. KTTF inledde också direkt efter att avtalet tecknats en framgångsrik värvningskampanj där man fördubblade antalet medlemmar på TTMF:s bekostnad.
saxad ifrån http://socialism.nu/showthread.php?t=5048.
