Wernström, Sven: Trälarnas fruktan
Bokens sträcker sig från 30-tals krisen med arbetslöshet och AK-arbete, över herrskapets entusiasm och sossarnas godtagande av nazismen (Hitler på väggen både här och där) till det etablerade samhällets förföljelse (avskedanden, hot, indragna tidningar, misshandel, mordbrand och arbetsläger) av kommunister.
Återigen målas Sveriges historia upp klarare än vad man är van vid. En tragisk detalj i berättandet är att författaren vill tro på Sovjetunionen. Han vill se en kamp mellan kapitalism och socialism i striden mellan Tyskland och Sovjet. Sovjetvurmet utgör dock bara en detalj av berättelsen.
Föregås av:
och följs av:
Utdrag ur boken
Innan Vicke fyllde nio år var han helt på det klara över vad skolan innebar. Det handlade inte om kunskaper. Det handlade om ett sätt att vara. Sitta stilla och ta emot. Snabbt lära sig det som stod i boken och svarta tavlan. Inte svara som man själv ville utan som Fröken ville. Och så läsa läxor.
--
Till Finland hade kommit tre unga svenska journalister - Kurt från Social-Demokraten, Barbro från Dagens Nyheter och Allan från Stockholms-Tidning. De skulle skriva repotage om fronten. Men fronten var riskabel, och dessutom var det kallt utomhus. Därför gjorde de som utlandskorrespondenter alltid gjort - de tog in på ett gott hotell och satte sig i baren för att vänta på nyheter
--
För att kunna förslava människor måste man beröva dem allt som gör människor fria - produktionsmedlen, vapnen, insynen i hur samhället fungerar och därmed självförtroendet. Och istället ge dem fruktan.
För att befria sig måste trälarna återerövra det som tagits från dem. Och i omvänd ordning - först självförtroendet, insynen och kunskaperna, därefter vapnen och till sist produktionsmedlen och därmed makten
--
Morbrodern (sossepampen) erbjuder Vicke ett jobba som journalist lärling
-Allvarligt talat, sa morbror Ludde. Det är en jävla tid vi lever i. Vi måste ha journalister som man kan prata med, som man kan lita på. Vi hade en kille... han envisade s med att skriva kritiska artiklar om alla program i Folkets park. Fast han visste att vi har svårt att få dit folk. Och fast han visste att jag sitter i folkparksstyrelsen. Det kanske är en skitsak. Men samma kille började också behandla metallstrejken alldeles fel.
-Tog han arbetarnas parti?, sa Vicke
Morbror Ludde såg irriterad ut.
-Det här bergriper du inte, sa han. Om de vinner den här strejken blir det kommunisterna som tar hem segern. Sånt kan vi inte uppmundtra. Vi behöver journalister med omdömme. Journalister som är förnuftiga och går att prata med. Och för dig kan det bli en bra framtid.
Sa morbror ludde och spände ögonen i Vicke. Bakom honom gjorde Hjalmar Branting likadant i sin ram. Båda såg bistra ut.
Och Vicke fann att han satt och var rädd för morbror Ludde. Rädd som ett barn i mörker. Eller som en svensk arbetare för pamparna i facket?
Nå vad säger du? sa morbror Ludde.
Vicke lyssnade inte. Han hade fått en bild i huvudet. Bilden var en liten man med en karamellpåse. Borta var klorna och slängkappan, nu var han bara klädd i plommonstop och mörk rock och käpp med silverkrycka och blanka skor. Bilden blev allt tydligare och allt mera påträngande.
Morbror Ludde sa:
-Jag trodde inte du behövde fundera så länge på det här. Vad tänker du på?
-En liten gubbe, sa Vicke.
-Va? sa morbror Ludde.
-En liten gubbe med karamellpåse, sa Vicke. Det var när jag var liten. Han brukade locka ungarna på Saltängen med karameller. Vi kallade honom Fula Gubben.
-Är du klok du? sa morbror Ludde.
-Och när jag tänker efter sa Vicke, så tror jag att jag struntar i karamellerna den här gången också...
