Trälarnas framtid är åttonde och sista delen av
Sven Wernströms romanserie om unga trälar och arbetare i
Norrköping under 1000-år. Det är nu slutet av
1970-talet (nutid när boken skrevs). Tonåringen Stina och hennes plast-brorsa Mattis är huvudpersoner med den nu 102 åriga kommunisten Emil (från
Trälarnas fruktan och
Trälarnas vapen) och den unga vänsteraktivisten Jenny som betydande bipersoner. Mattis driver omkring, skolkar, snattar och gillar moppar medan Stina drar sig bort från raggargänget mot den politiska aktivismen. En stor del av boken rör sig kring indoktroneringen i skolan, att tvinga lära sig strunt och att inte att förstå världen. Lärare ställs till svars och Stina söker sin plats i tillvaron. Hon är aktiv i kärnkraftsrörelsen - det handlar om vår framtid, har ett tillfälligt förhållande med nicaraguensaren Serge (innan han drar tillbaka för att, förmodar man, delta i
Sandinist-rörelsen) och knogar extra på ålderdomshemmet innan hon slutar skolan för ett utlovat jobb på däckfabriken. Jobbet blir hon blåst på men får istället vara en del av en fabriksockupation.
Trälarnas framtid är tänkvärd och innehåller intressanta passager och tankar (framförallt om skolan) men är även full av USA-imperialism, kritik av serietidningar (också USA-imperialism), givna klass-ståndpunkter (arbetaren borde visst instinktivt vara motståndare mot en ny tv-satelit som ska ta den amerikanska (USA-imperialistiska) våldskulturen in i arbetarhemmen). Språket är också aningen fattigare än i tidigare böcker i serien (jag räknade inte hur många gånger "de älskade så länge han orkade").
Boken föregås av:
