Gardell, Jonas: En komikers uppväxt

En komikers uppväxt är Jonas Gardell´s otroligt hårda och självutlämnande berättelse om sin uppväxt i Sävbyholm på 70-talet. Det hela började med att han fick ett brev från en gammal skolkamrat. Brevsvaren blev allt längre och växte till en hel roman. Gardell vågar sätta ord på den smygande misären i villaomårdet och framförallt i skolan. Den ständiga kampen för att vara tuff. För att ta sig uppåt på statusstegen. För den som inte klättrar faller ner och på botten är det ett helvete. Utan botten, töntarna, kan de tuffa inte existera. Det är töntarna man trampar på för vara tuff, för att bli tuff.

Juha är inte tuff, men inte tönt heller. Han klänger och klättrar för att bli en av de tuffa. I skolbarnens hierarki står han på en mellan nivå. Där man ständigt riskerar att bli nedknuffad. Han behandlar sig själv och sina vänner som skit när han försöker ta sig uppåt. Juha är klassens clown. Att vara rolig och spela apa är det enda han är bra på. Och det är genom humorn han försöker bli älskad och accepterad i tuffas skara. Han fullständigt vänder ut och in på sig själv för att kamma hem de högres respekt och uppmärksamhet.

Alla barnen är fånga i spelet. Spelet som gör vissa till mobboffer och andra till mobbare. Spelet där alla ständigt mäts och vägs, mäts och vägs av varandra. Där barnen gör sig till en skock rädda och isolerade små hundar. Ständigt beredda att kasta sig över den som visar minsta tecken på svaghet.

Jag tänker ofta på det. Sävbyholm. Paradiset på jorden, som vi alla flyttade till när vi var två och tre och fyra år gamla. Där skulle vi få växa upp skyddade mot allt ont. Det var så vackert därute. Våra föräldrar drömde om lyckan men fick magsår av oro för kvartalsamorteringarna på huslånen.

Sävbyholm ligger kvar där det ligger, en dryg mil utanför stan.
Oförändrat, opåverkat, lika slutet som förut. Det har för länge sedan suddat ut varje minne av oss som växte upp där, av mig, dig, Marianne, Jenny - av alla de andra.
Sävbyholm andas inte, rör sig inte, det vilar efter maten.
Det är som Sävbyholm väntar men inte på något särskilt, det bara väntar. Det bidar sin tid meninte för att använda den till något: den äter tiden som den äter människor, som den åt oss - för att bli fetare, äldre, än mer välmående.
Sävbyholm ärr däst och prunkande, i allt sig själv nog.
Där lider ingen någon nöd.
Paradiset på jorden, vad gjorde det inte med oss.
Inne i husen låg människor på mage med kudde för munnen och skrek.
Det hördes inte ut så ingen skulle erkänna att det var så. Men det var så. De skrek!
De skrek! Ingen ville erkänna det, men de skrek!
Jag kan ännu höra dem skrika.