Dudley, Steven: Walking ghosts

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök
Dudley-walking ghosts.gif
Walking ghosts handlar om en slakt som få sett maken till i Central- och Sydamerika. En utstuderad slakt på ett helt politiskt parti. Det colombianska vänsterpartiet som var aktivt under slutet av 80-talet; Unión Patriótica (UP). Författaren, Steven Dudley, hängde i Colombia under hela 7 år där han arbetade som fredsobservatör och frilansjournalist. Han skrev regelbundet i bla Washington Post och rapporterade om läget till rikstäckande radio. Boken baseras på unika samtal med en massa olika folk inblandade i händelserna. Både under och efter slakten. Flera av de som vi får träffa i boken går en våldsam död till mötes.

Trots att Dudley är journalist har han lyckats skriva en medryckande och intensiv bok. Han lyckas nå en djup förståelse av händelserna. Analyserna låter sig inte luras in i alla dumma återvändsgränder de brukar hamna i. Det beror antagligen att han delvis levt med det skeende han skildrar. Men framför allt att han pratat med så många av de olika människorna som varit delaktiga i tragedin. (Som fortfarande går och väntar på att bli mördade. För den som hamnat på dödslistorna kan bara gå och vänta på det oundvikliga. De blir som levande fast redan döda, walking ghosts.) Också hans bakgrund som fredsobservatör måste ha gett honom insikt och direkt upplevelser av det skildrade... iaf så handlar det om politik, detta livsfientliga smuts som binder oss i det stinkande träsk som kallas samhället.

Unión Patriótica bildades av FARC 1985. Partiet var meningen att bli gerillans politiska representant. Som skulle hjälpa gerillan att växa sig större och större för att så småningom ta makten i landet. Men också som ett sätt att bryta med Colombianska kommunistpartiet som hade mycket att säga till inom gerillan. UP nådde snabbt relativt stora framgångar. De intellektuella, ungdomarna och övriga vänstern i städerna strömmande in i det nya partiet. Nåt liknande hade aldrig existerat i landet. De trodde sig kunna förändra världen. Ta del av makten. FARC´s soldater gick ut till byarna och propagerade för det nya partiet. De organiserade ”juntor” i varje by som sedan skulle fortsätta arbetet medan de marscherade vidare till nästa by. Många i de krigströtta och nedtryckta arbetande klasserna i Colombia såg partiet som ett hopp om bättring.

Ett konstant inbördeskrig hade rasat sedan 1948. Ett krig mellan de härskande klasserna men framförallt ett krig mot bönder och arbetare. Ur kriget, folks uppror och svaghet föddes de kommunistiska gerillorna. De slogs med staten och bolagens privata arméer. För att försvara sig själva, för att själva en dag vrida makten ur elitens händer. Andra uppror maldes sönder mellan borgarna och gerillan. Gerillan lovade fred, rättvisa och välfärd. De ställde sig som böndernas försvarare.

När FARC skapade UP så hade de växt till landets starkaste gerillarörelse. Armen rådde inte på dem. Höga ledare inom armen, det politiska etablissemanget, bolags och markägarna, knarkmaffian och andra sköningar i eliten byggde upp paramilitära styrkor för att försvara sina intressen mot gerillan. När UP dök upp blev det ett tacksamt mål att slå mot. För paramilitären mördade främst civila. Gerillan levde i stor del på stödet de hade hos bonde och arbetarklassen. Genom att ödelägga myllan gerillan tog sin näring ur skulle den utrotas för alltid. Alla som kunde tänkas ha med gerillan att göra fördrevs, torterades och slaktades. Men inte bara dessa skulle bort. Nej, det räckte med att vara missnöjd eller upprorisk för att bli mördad eller fördriven. För paramilitären drev ju inte bara ett krig mot FARC. De drev de rikas krig mot de fattiga. Massaker följde på massaker. Floderna fylldes av likdelar och åkrarna av massgravar. Med motorsågar, järnrör och syra städades det orena i samhället ut.

Med partiet fick slaktarna lätta mål att skjuta på. Man behövde inte ens snoka runt för att hitta offer. Allt eftersom partiet växte så började dödshoten flyta in. Trakasserier av partiets medlemmar blev vardagsmat. Paramilitären proklamerar UP som gerillans politiska gren. Den stora slakten kunde börja. Under en några få år så mördas i runda slängar 4500 partimedlemmar. Systematiskt mejas partiet ned tills inget finns kvar. Mot slutet gör medlemmarna ett desperat försök att undkomma slakten genom att bryta med gerillan och proklamera sig som snälla sossar. Men det hjälper inte ett dyft. Gerillan som aldrig trodde på ett fredligt övertagande chashar in på slakten. Massor av nya människor strömmar in gerillan för att bli soldater. Deras supporter skaror växer lavinartat. De får också en bra ursäkt för att fortsätta den väpnade kampen.

Berättelsen skrivs till stor del som berättelser om enskilda personer. Deras liv, tankar och personlighet driver historien framåt. Det blir så mycket mer intressantare och verkligare med den här berättar tekniken. Personligt och spännande. På detta så har han även en jävligt bra lag med ord. Steven verkar vara nån typ av demokratisk vänsterist med ganska nyanserad syn. Han vet vad han talar om och ser därför alla motsättningarna inom gerillan och UP klart för sig.

Men det här är som sagt främst en berättelse om vänsterister, politiker och representanter. Hur de blir mördade av överheten. En smaskig skiva Colombiansk verklighet. Läs den! (finns att läsa på google books)