Colombia

Från Polkagriswiki
Hoppa till: navigering, sök
Colombia.gif
Colombia har en historia fylld av våld, blod och en jävla massa elände. Idag mest känt för sin knarkmaffia, gerillor, parmilitär och statliga terror. Det har filmats och skrivits en massa populärkultur på temat. Colombia har länge varit en del av USA´s bakgård och just Colombia har fått en massa militärt stöd genom åren i sin kamp mot arbetare, bönder, gerillor och knarkmaffian (när den hotat investeringarna och stabiliteten).

Finns en förhållandevis stor, socialistisk och stridbar del av fackföreningsrörelsen idag. Inte så konstigt att landet ända sedan 90-talet legat i topp vad det gäller avrättade fackliga aktivister. Ursprungsfolken är även de ofta härjiga och ger sig ut och stänger motvägar/ockuperar för att försvara sina intressen. Genom ridåerna av blod, våld och terror som sluter in det colombianska samhället och dess historia skymtar dock en massa solidaritet och kamp fram.

Historien börjar med kolonialismen

Det som idag utgör nationalstaten Colombia var vid spanjorernas ankomst en ganska glest befolkad region. Den oländiga terrängen (tre stora bergskedjor genomkorsar landet) gjorde sitt till för att hindra imperiebyggande och erövring. Det fanns dock ganska avancerade statsbildningar baserade på jordbruk och handel. De mest framstående folkgruppen kallades Chibchas.[1]

Landet är uppkallat efter Christopher Columbus men han upptäckte det lika lite som han upptäckte Nordamerika. I själva verket satte han aldrig sin fot där. Det gjorde däremot hans kollega, Alonso de Ojeda, som 1499 landsteg på den karibiska kusten. Han som så många andra attraherades av möjligheterna till att göra sig en rejäl hacka på plundring och bestämde sig för att utforska landet. Han skadades dock ganska omgående i strider med indianerna och dog i svåra plågor kort därefter.[2]

Men ryktena om landets rikedomar spreds och växte till myter om guldförgyllda berg och jordar beströdda av diamanter. Dessa myter[3] lockade otaliga plundringsexpeditioner att segla till området under årens lopp. Bl a Francisco Pizarros flotta som senare blev "känd" för sina härjningar bland Incaindianerna.[4]

Conquistadorer, administratörer och det romersk-katolska prästerskapet står och laddar inför kommnade plundringar.
Spanjorerna nöjde sig inte med simpel plundring. Det spanska imperiet byggde till stor del på erövring och kontroll av jorden. För det mesta så erövrade de helt enkelt den befintliga statsapparaten, bytte ut de gamla härskarna och gjorde lite smärre justeringar i upplägget på utsugningen. Även i Colombia så var det alltså de ”avancerade” indiansamhällena som las under det spanska oket. Ett tyngre ok. Området invaderas av kolonialister som upprättade plantager, gruvor, handelsstationer, myndigheter mm. Kolonialisterna kom i tre olika former. Conquistadorer, administratörer och det romersk-katolska prästerskapet. De första herrarna var driftiga entreprenörer som finansierade sin expeditioner med egna medel och tog stora risker för att snabbt kunna göra sig stora rikedomar. Det spanska imperiet´s administratörer var tillsatta av och skulle representera konungamakten. Deras uppgift var att stärka det spanska kolonialväldet och se till att kolonierna (o conquistadorernas äventyr) höll sig lönsamma för kronan. Kyrkans uppgift var att sprida en sund slavmoral bland de egna undersåtarna och indianerna. Men strävade självklart även efter att roffa åt sig mark och rikedomar åt den heliga kyrkan. Detta är väl iof en sanning med modifikation: Spanjorerna som var mäktigaste nationen i Europa vid den här tiden fick i egenskap av beskyddare av påvestolen full kontroll över kyrkan inom sina egna territorier.[5] De kyrkliga institutionerna var i princip bara en förlängning av statsadministrationen. Conquistadorerna var de första storborgarna med ackumulationen av rikedomar som enda rättesnöre. Handelskapitalister och jordägare som inte såg sig skyldiga den gamla dammiga konungamakten någonting. Detta gjorde att de allt som oftast kom i konflikt med kyrka och krona.

Men trots motsättningarna så utgjorde dessa motstridiga intressen drivkraften i det iberiska imperiet och var tätt sammanlänkade. Utan varandra och de inbördes konflikterna, inget spanskt kolonialimperium. De första stora kolonierna bildades under 1520-30-talen utmed kusterna. De här städerna fungerade som trygga oaser för kolonisatörerna i ett otryggt och fientligt land. Härifrån erövrades så sakteliga ett området som sträckte sig över det som idag är Colombia, Ecuador, Panama, Peru och Venezuela.

Den koloniala ekonomin

Kolonialekonomin byggde på "merkantilt" system där kolonin fungerade som råvarukälla och dessutom som avstjälpningsplats för färdiga produkter från hemlandet. Detta system gynnade gravt industri, ekonomi och herrskap i Spanien för att samtidigt hindra all lokal utvecklingen i kolonin. Dessutom styrdes allt från Spanien. Inga verksamheter fick inledas som inte konungamakten godkände och ingen handel fick bedrivas med andra länder eller kolonier. Skulle varor föras från en koloni till en annan vart de tvungna att skeppa varorna via Spanien. Eftersom spanjorerna kom till Sydamerika i jakt på snabba vinster så blev gruvnäringen med inriktning på utvinningen av ädla metaller och juveler ekonomins bas. En näring som helt baserades på omänskligt slit. Och det var indianerna som tvingades ner i schakten. Vilkas arbete och tidiga död skulle göda det Spanska imperiet rikt och mäktigt.

Jordbruket var till en början begränsat till att försörja kolonibefolkningen och gruvslavarna med det nödvändigaste men utvecklades så småningom till en allt mer vinstinbringade näringsgren som ersatte gruvnärningen (allteftersom mineraler och metaller sinade) som viktigaste inkomstkälla under 1700-talet. Socker och tobak blev några av de viktigaste exportvarorna.

Jorden och makten

Det spanska herraväldet och ekonomin byggde som tidigare nämnt på kontrollen av jorden. Jorden och arbetskraften som levde på den. Till en början så upprättade kronan ett system, encomiendas, där indianerna delades upp mellan soldater och conquistadorer. De senare fick ”ansvar” indianernas bildning (i spanska och katolsk tro) och välmående i ”utbyte” mot rätten till att ta ut skatt och arbetet ifrån indianerna. Jorden ägdes dock inte formellt av dessa ansvariga spanjorer, encomenderos, utan indianerna brukade sin egen (kronans) jord. Encomiendasystemet var främst designat för att kontrollera de nyligen erövrade områdena och frigöra arbetskraft till den tidiga gruvnäringen.

I realiteten så förvandlar encomenderos systemet till en orgie i slaveri och självberikande. De gjorde sig själva till mäktiga jordägare på indianernas bekostnad och sög märgen ur indianerna. Deras ökade makt hotade kronans inflytande och kontroll. I Colombia blev det här fenomenet extra påtagbart iom regionens svårtillgänglighet och isolering (mest isolerade i hela imperiet). Kronan försöker bryta den nya encomenderosklassens makt genom att instifta lagar som förbjöd missbruk av indianernas arbetskraft, att indianerna användes i gruvnäringen, att nya encomiendas bildades och att barn eller fruar fick ärva encomiendan mm.[6]

Indianer på tvångsarbete vid en hacienda.
Encomenderos svarar med protester och vägrar där de kan att följa de nya lagarna. Ofta hade de ämbeten i den koloniala administrationen och kunde göra lite hur de ville trots nya förordningar och lagar. Även kronans motdrag blir mindre effektiva i Colombia pga av dess isolering.

Det som skulle få encomiendasystemet på fall var bildandet av Haciendas. Från slutet av 1500-talet så börjar kronan sälja jorden till privatpersoner (ofta till rika encomenderos som inofficiellt redan lagt beslag på jorden). Dealen innebar att de kunde använda jorden som de ville och fick rätt till att använda indianarbetskraft genom mita/Repartimiento -systemet. Repartimiento var helt enkelt ett av kronan administrerat system för tvångsarbete. Varje indianby var tvungen att ställa upp med en viss arbetsinsats varje år. Allt eftersom jorden köptes upp så bildade kronan reservat där indianerna samlades upp. Med detta system så kunde jorden och arbetskraften frigöras till ett mer vinstinriktat storskaligt storbruk. Och framförallt så hamnade indianernas arbetskraft under kronans kontroll.[7]

De två systemen stod i konflikt till varandra. Encomiendans förmåga att monopolisera indianernas arbetskraft hindrade utvecklingen av de stora privata jordegendomarna och annan storskalig utsugning. Det blev repartimiento som fick rollen som bräckjärn mot detta monopol. Den föreskrev nämligen även encomiendans indianer att göra ett vist antal arbetsdagar på haciendorna, statliga byggen, i gruvorna och fabriker. I Colombia så trängdes encomiendasystemet sakta undan för att helt försvinna under 1700-talet.[8]

De exploaterade

Indianerna lät sig inte stillatigande göras till livegna, mördas, sättas i reservat eller tvingas in i mördande lönearbete. De kämpade mot så gott det gick trots den teknologiska underlägsenheten. Den framgångsrikaste indianska motståndsrörelsen stod Wayuu-folket för. De hade lärt sig använda vapen och hästar. De vägrade underkasta sig och låg i konstant krig med kolonialisterna under hela 1700-talet. De som så många andra åkte på stryk eftersom de började käbbla inbördes.[9]

När det tunga arbetet i gruvor och på plantager tillsammans med epidemier utrotat stora delar av indianbefolkningen så vart spanjorerna tvungna att importera slavar från Afrika för att fylla det skriande behovet av billig arbetskraft. Det Spanska kolonialväldet som vanligtvis förbjöd handel med andra stater vart tom tvunget att anlita icke spanska slavhandlare för att klara av att tillgodose efterfrågan. Den vidriga tillvaron i slavekonomin ledde till en mängd slavuppror även bland afrikanerna (de höga herrarna höll indianer och afrikaner åtskilda för att de inte skulle gå samman i uppror). Många slog sig fria och flydde upp i bergen för att bilda palenques, afrikanska städer där man levde fritt från spanska myndigheter och herrar. Denna rörelse var som störst under 1700-talet.[10]

Men även de spanska invandrade bönderna och hantverkarna kämpade mot sin egna herrar. En mängd små uppror och oroligheter plågade de höga herrarna under 1700-talet. Det var dock först 1781 som ett riktigt stort uppror som hotade den spanska kolonialmaktens grunder blommade ut. Det var i staden Socorro där spanska myndigheterna var extra jävliga som det hela startade. Bönder och hantverkare fick nog när de skulle belägga med ännu mer skatter. Upproret spreds till flera städer men slogs brutalt ner och upprorsledarna avrättades. Detta ökade bara missnöjet och kamplusten. På detta folkliga motstånd skulle sedan de lokala herrskapets kamp för självständighet från Spanien rida. De ville inte vara simpla hantlangare åt den spanska kolonialismen. De ville ha alla rikedomarna för eget bruk och kunna utveckla dem utan en massa förlegade pålagor från konungamakten i Europa.[11]

Härskarklassernas frigörelse

Allt eftersom tiden gick så utvecklades lokala härskarklasser som stod i konflikt med den spanska kronan. Den sågs som en oskälig parasit som la hinder i vägen för utvecklingen. Framförallt i industrialistkretsar och bland de jordägare som producerade exportvaror var missnöjet utbrett. Dessa var för det mesta så kallade creoler. Vita som fötts i kolonierna och stod under de spanskfödda härskarna.[12] De ville ha fri tillgång till världsmarknaden, en stat som satte deras intressen främst och jämlikhet härskare emellan. Men många inom härskarklassen var ganska nöjda med det gamla. Deras makt byggde mycket på kolonialväldets fortlevande. Flera upprorsförsök kom tillstånd i samband med att Frankrike invaderade iberiska halvön men misslyckades eftersom många godsägare och byråkrater rusade till imperiets försvar.[13] Dessutom såg inte många inom de arbetande klasserna eller bland slavarna någon nytta i upproren och deltog motstridigt i de höga herrarnas arméer. Vad var det för skillnad på de nya och gamla härskarna? De vägrade tom slåss i vissa lägen och när de spanska styrkorna anlände bjöds inget större motstånd. Till saken hör att det spanska imperiet lovade slaveriets avskaffande och att jorden skulle ges tillbaks till indianer/bönder. Detta infriades så klart inte och de gamla härskarna upprättade en ny hårdare terrorregim. Detta gjorde att underklasserna drevs över till självständighetsivrarna som snabbt lovade en massa reformer om de fick makten.[14]

I slaget vid Carabobo slår Bolivars arme sönder det sista av royalisternas trupper.
1819 kunde så Simón Bolívar befria stora delar av de spanska kolonierna i Sydamerika efter flera misslyckanden och utropa en republik. 1821 hade man hjälpt alla andra spanska kolonier i området att göra sig fria.

I de befriade områdena upprättas genast handelsförbindelser med övriga världen, skyddstullar för jordbruk och industri, frihet till slavarnas barn, avskaffande av indianernas tvångsarbete och lite annat liberalt tjafs. Lite åt alla fast mest till de härskande klasserna. Britterna blir den främsta handelspartner och kapitalinvesteraren.

När de nya herrarna gjort sig av med det spanska oket börjar man genast käbbla om hur saker och ting bör styras. Två fraktioner utkristalliseras snabbt: Federalister (de som vill ha ett centraliserat stor-colombia) och separatister (de som ville ha egna statsbildningar). Runt 1830 har medparten av de områden som idag är Venezuela och Ecuador brutit sig ur republiken.

Inom det som återstod av landet slåss man vidare om hur makten skall fördelas och staten byggas upp. Runt 1850 så har motsättningarna inom de härskande klasserna fördjupats ytterligare och formaliserats i två partier; det liberala partiet (Partido Liberal--PL) och det konservativa partiet (Partido Conservador--PC). Spelet mellan de här två monstren kommer att dominera politiken i Colombia fram till sent 1900-tal.[15]

Liberalerna

Liberalerna var anti-kolonialister och ville göra om den gamla kolonin till en modern borgerlig nation. Partiet baserades på de nya klasser som skapats iom kapitalismens framväxt. Handelsmän som ville ha frihandel, fabriksägare och hantverkare som ville få avsättning för sina varor, mindre landägare och jordbrukskapitalister som ville lösa upp statens monopol på olika kommersiella grödor och frihetstörstande slavar. Man strävade även mot att minska ner statens omfång och makt; separera kyrka och stat; upprätta frihet för pressen, utbildning, religion och företagande; och slutligen att avskaffa dödsstraffet. De ville med andra ord röja undan den gamla ordningen och bereda vägen för den moderna kapitalismen. Det fanns vissa splittringar inom det här partiet. De handelsmän som ivrade för frihandel (golgotas) kom i konflikt med de fabriksägare och hantverkare som ville skydda sin verksamheter från utländsk konkurrens (draconianos).

De konservativa

Det koloniala arvet från det spanska imperiet´s dagar med Katolicism och en strikt auktoritär ordning låg de konservativa varmt om hjärtat. De ville ha kvar de gamla koloniala strukturerna och myndigheterna, alliansen mellan kyrka och stat, slavekonomin och en centraliserad repressiv stat som slog ner på allt som kunde tänkas hota rådande ordning. Under PC´s fana samlades slavägare, prästerskapet och många av de stora landägarna.

Nu Följer en lång period med hårda strider mellan konservativa och liberaler. De senare får slutligen överhanden och driver i mångt och mycket igenom sin agenda. Kyrkan separeras från staten samtidigt som dess egendomar konfiskeras och säljs ut till industri- och jordbrukskapitalister för en spottstyver. Staten gör inga större ingripande i ekonomin förutom att bygga ut kommunikationslederna, speciellt järnvägar och landsvägar. Detta för att ena landet och gynna den ekonomiska utvecklingen. De här utbyggnaden visade sig få en helt annan effekt. Istället för att binda samman landet och öka den interna handeln så kopplades landet inre till exportknutpunkter. Detta gynnade de stora handelskapitalisterna framför industrikapitalisterna. På detta infördes frihandel vilket gjorde att export av rå/basvaror blev landets ekonomiska motor. Tobak, quinine och kaffe dominerar ekonomin. Trots att efterfrågan på världsmarknaden efter dessa tre grödor ständigt gick upp och ner så kunde enorma vinster tas ut av landets handelsmän. Speciellt på kaffet som fortsatte vara lönsamt även efter 1870 då de andra grödorna blev ganska olönsamma. De här kapitalet investerade de sedan i inhemska exportindustrier. Framförallt i textilindustri runt och i Medellín. Den moderna industrikapitalismen i Colombia föds här. Iom detta så uppstår så klart även en industriarbetarklass och de första kända arbetarsammanslutningarna. Sociedad de Artesanos de Bogotá från 1857 är en av de första kända.

Mot slutet av 1800-talet så lyckas de konservativa ta makten igen efter att de liberala projektet kollapsat i samband med några större kriser. De stärker de centrala myndigheternas roll och styr ekonomin bort från export i viss mån. Lugnet råder inte särskilt länge och 1899 drar "tusendagarskriget" igång. En mycket blodig tillställning som de konservativa vinner 1902.

Landet är så försvagat efter striderna att USA inte har några problem att 1903 medels det lokala borgerskapet längtan efter självbestämmande genomföra en statskupp i Panama. Detta för att säkra byggandet av Panamakanalen och USA´s kontroll över denna (o därmed hela Latinamerika). Detta är den sista större territoriella incidenten för Colombias del och nationens gränser har princip sett lika dana ut sedan dess.[16]

En modern Latinamerikansk stat

Några strejkledare i bananplantagearbetarnas strejk 1928. fr.v: Pedro M. del Río, Bernardino Guerrero, Raúl Eduardo Mahecha, Nicanor Serrano och Erasmo Coronel. Guerrero och Coronel mördades av Colombianska militären.
Under det tidiga 1900-talet så råder relativt lugn mellan de härskande klasserna olika skikt. De statliga institutionerna, infrastrukturen och kredit/finansväsendet byggs upp. USA blir den närmsta samarbetspartnern och allt större mängder amerikanskt kapital letar sig in i landet. Colombianska ackumulationen fortsätter på samma bana som tidigare med en stor produktion av basvaror för export. Olje-, banan- och textilindustri växer snabbt. Med växande bolag och den kapitalistiska produktionens allt vidare spridning blir de inneboende motsättningarna allt skarpare. Under slutet av 1910-talet växer sig en stridbar arbetarrörelse med anarko-syndikalistiska förtecken fram. Direkt aktion och sabotage var centrala delar av kampen. Många av de drivande arbetarradikalerna var emigranter från Sydeuropa och flera strejkvågor drar fram över landet. Ofta leder strejkerna till våldsamma konfrontationer med bolagslakejer, snutsvin och militär. Arbetarkämpar förföljs, kastas i fängelse, torteras och mördas.

Stridigheterna fortsätter under hela 20-talet och kulminerar iom bananarbetarstrejken vid United Fruits plantager 1928. Arbetarna kräver högre löner men bolaget vägrar gå med på förhandlingar. Kravaller mellan de strejkande och snuten bryter ut. Vid ett strejkmöte en kort tid senare så dyker militären upp och massakrerar en massa arbetare. Ett regelrätt krig mellan bananarbetare och statens väpnade hantlangare bryter nu ut. Flera av United Fruits byggnader och plantager bränns ner. 60 arbetare dödas i striderna. Revolten krossas och i militärens upprensningsaktioner slaktas ytterligare 1,500 arbetare. Efter massakern vid United Fruits så lyckas bolagsherrarna med statens hjälpande hand så småningom stampa ner den vilda stridbara arbetarrörelsen.[17]

Jorge Eliécer Gaitán med näven i vädret.
Under denna period så skärptes även motsättningarna inom jordbruket då ”storbönderna” rationaliserade och industrialiserade sin produktion. Det var främst de stora ägarna i centrala Colombias ”kaffebälte” som kämpade för att kunna vara med och konkurrera på den framväxande världsmarknaden för kaffe. De dominerade helt landets ekonomi och tillhörde de mäktigaste skikten i härskarklassen. För att kunna trissa upp produktiviteten behövde de mer mark och billig billig arbetskraft. Det var så klart på småböndernas bekostnad industrialisering och ökade vinster skulle skapas. De stora markägarna intensifierade sin kamp för att roffa åt sig böndernas jord och göra dem till landlösa jordbruksarbetare. De självförsörjande småbönderna satte sig så klart på tvären.[18]

Markägarna tillhörde både de konservativa och liberalernas parti men det var inget som hindrade dem i sin gemensamma strävan att suga musten ur bondebefolkningen och sno deras jord. Med myndigheter, snutar och armens hjälp slås allt motstånd ner. Bönderna bet tillbaks så gott det gick och hittade en allierad i den liberale avfällingen Jorge Eliécer Gaitán. Han var en välutbildad och karismatisk karl från det liberala partiets elit. Han tillhörde partiets radikala falang (typ som sossarn under tidigt 1900-tal) och gjorde de arbetande klassernas kamp till sin. Till sin kamp för att nå makten rättare sagt. Han hjälpte bönderna upprätta ett förbund med syfte att kämpa mot de stora landägarna. Många små butiksägare och fackligt aktiva knegarna slöt dessutom upp bakom honom efter arbetarrörelsens motgångar.[19]

Bogotas gator fyllda av upproriska fattiga under ”Bogotazo
Med tiden blev han och hans falang ett allvarligt hot mot många av de rika och besuttna samtidigt som klassmotsättningarna skärptes ytterligare (och kanaliserades in i partiapparaten). De började smutskasta och motarbeta honom på alla sätt. De beskyllde honom för att vara kommunist mm. När han tagit makten i det liberala partiet och dessutom var på god väg att vinna presidentposten så fick man nog. 1948 sköts han ner på öppen gata i Bogotá. Mördaren lynchades av en folkmassa direkt på platsen. Alla ”viste” att det var de höga herrarnas verk. Vem som låg bakom är inte känt men mordet på Gaitán blev den tändande gnistan för en urladdning som byggts upp under de föregående 30 åren. Staden fylls av brinnande barrikader och stora folkmassor ger sig på de besuttna och plundrar allt de kan. Upproret skrivs in i historien som ”Bogotazo”. Snuten sveps bort redan första dagen och de arméförband som sätts in får dra sig tillbax efter kraftiga eldstrider som lämnar hundratals döda på gatorna.[20]

La violencia

Upproret sprider sig ut på landsbygden där det till en början mest utkämpas efter partigränserna. De ”blåa” konservativa med polis, militär och sina dödsskvadroner/paramilitär. Slakten och massakrerna på upproriska arbetare, bönder och liberala leder till att dessa bildar sina egna beväpnade grupper; gerillorna. Allt eftersom striderna rasar vidare så börjar liberalerna strida mot varandra. Gränserna går allt tydligare utmed klassgränserna. Rik mot fattig. Klass mot klass.

Med tiden blir kriget allt brutalare. Man flår varandra levande, våldtar, plundrar och bränner egendom och kastar spädbarn på bajonetterna. 1953 känner sig delar av armen med generalen Gustavo Rojas Pinilla i spetsen sig tvingade att bringa ordning i oredan. En statskupp genomförs och generalen installeras som diktator. Han stod för stabilitet i kaoset o stöddes av de båda partierna och landets härskarklasser... Tills han började genomföra sitt eget populistiska nationalistprojekt (en klasskompromiss med jordreformer, välfärd och högre löner jämte olika industrialiseringsprojekt). Han hotade både landets egna härskarklasser och utländska ekonomiska intressen och störtades därmed 1957. I den här processen enades landets storkaxar i de liberala o konservativa partierna i en "folkfront". Ett monopol på statsmakten där de turades om att hålla i dirigentpinnen

La Violencia var främst ett krig om jorden. Gods- och markägare kände sig tvingade att sälja sin jord i områden hårt drabbade av striderna. Markpriserna och hyrorna sjönk. Priserna på jordbruksprodukterna gick i taket vilket ledde till att de mäktigaste och största ägarna kunde håva in stora profiter. Dessutom kunde de lägga en massa billig mark under sig för en spottstyver. Klasskriget bröt upp den gamla ordningen och öppnade upp för ett mer vinstdrivande och modernt kapitalistiskt jordbruk med hög koncentration av jordägandet. Lantarbetarproletariatet växte lavinartat när småbönder drevs ifrån jorden. Med en massa villiga desperata arbetare och våld kunde lönerna pressas ner med 15% mellan 1948 – 1958.[21] Från 1950-talet så ersätter det industrialiserade/kapitalistiska jordbruket allt mer det boskapsfixerade haciendasystemet.

Jordbrukskapitalisterna hade alltså glada dagar. Låga löner, billig bördig mark och höga priser på jordbruksprodukter = Höga profiter och ackumulation. Ja, hela det Colombianska näringslivet upplever sin guldålder under den här perioden med minskad konkurrens från de krigshärjade europeiska ekonomierna och hårt tuktade arbetarklasser och bönder.[22] Världskriget och världsmarknadens kollaps öppnar, precis som i övriga Latinamerika, även upp för en industrialiseringsdrive från statens sida.[23] Bakom tullmurar och med statligt stöd så byggs en modern industri upp mellan 1950-1967.[24]

Utöver omstruktureringen av ekonomin lämnar kriget efter sig 200 000 döda.

Kommunistgerillor, paramilitär och knark

Ur La Violencia föds Colombias moderna gerillarörelse. Där varje krav möts med stålklacken och där fattigdomen är skriande stor frodas de kommunistiska gerillorna. När folkfronten med USA´s stöd försöker utrota de sista grupperna med beväpnade bönder under början av 60-talet så föds de moderna gerillagrupperna. Störst och viktigast av dem alla var Fuerzas Armadas Revolucionarias de Colombia (FARC). Ett gäng beväpnade bönder som blir det sovjettrogna Colombianska kommunistpartiets (PCC) väpnade gren. De skyddar bönder med kommunistsympatier från storägarna och snuten/militären. De första åren för de en tynande tillvaro för att under det sena 70-talet och tidiga 80-talet växa till en smärre arme.[25]

FARC uppgång hänger intimt samman med 1970-talets förnyade klasstrider. Först small det inom jordbruket. Den extremt skeva jordkoncentrationen gav ständigt upphov till nya konflikter och staten försökte lösa problemet genom att dra igång en modest jordreform. Dess syfte var att mildra motsättningarna och kanalisera dem in i rationalisering och modernisering av jordbruket. De jordlösa skulle få jord att bruka för att producerar exportgrödor med moderna redskap och de storägarna skulle tvingas bruka oanvänd jord under hot om att den annars skulle fördelas till småbönder och jordlösa. För att organisera detta bildades bla ANUC. En bondeorganisation styrd av staten med syfte att organisera bönderna för jordreformen. Staten tappar dock snabbt kontrollen över den och bönderna börjar handla själva efter sina egna mål. Det talas om en riktig jordfördelning och att strukturera om Colombia från grunden. Den blir utgångspunkt för en våg av jordockupationer över hela landet. Efter interna stridigheter mellan byråkrater, vänsterister och gräsrötter + militärens och jordägarnas samlade insats så rasar organisationen och det stora bondeupproret samman.

Alla de stora landsorganisationerna deltar i generalstrejken.
Under mitten av sjuttitalet så ökade dessutom striderna inom industrin och städerna. Strejker, demonstrationer och kravaller blev allt vanligare i det av oljekris, inflation och arbetslöshet drabbade landet. Fackföreningsrörelsen växer sig allt större. Jämte de stora sossiga landsorganisationerna dyker flera högljudda och stridbara fristånde fack upp. Trycket byggs upp till en våldsam generalstrejk 1977. Man kräver 50% i löneökningar, prisstop, anställningstrygghet och fackliga och demokratiska rättigheter. Regeringen ser så klart det som ett hot mot sig själv och sina kapitalister. Militär och polis bussas på de strejkande. Ett hundratal döda, massor av sårade, tusentals arresterade och avskedade. En ny lag som ger militären i princip fria händer att bekämpa facken införs.

Strejkens våldsamma krossande gjorde att FARC kunde dubbla sina styrkor mellan 1978-1982. De bryter med kommunistpartiet och ger sig in i knark- och kidnappningsbranschen. Mer folk och mer pengar gör att de kan kontrollera flera områden i landet där de upprättar egna myndigheter.[26]

Staten är väldigt svag. Den klarar knappt att kontrollera landsbygden. Jämte gerillan så växer dessutom de stora knarkkartellerna sig ständigt mäktigare. Så starka att Colombia står för 80% av det kokain som flyter in i USA. Kartellerna och staten tvingas in i ett regelrätt krig av ett USA som vill hindra knarket. Kartellerna är så rika att de kan sätta upp egna arméer av lejda mördare. De ställer dessutom till med blodiga strider inbördes över kokainhandel och produktionen.[27]

Som om inte detta vore nog så hamnar gerillorna och kartellerna i luven på varandra. Även här handlar det om kontrollen över knarkekonomin men även om ekonomin i stort. Knarkbossarna äger även bolag och land som de vill hålla gerillan borta ifrån.[28]

Det är en jäkla soppa helt enkelt. Samtidigt som staten bekämpar kartellerna så samarbetar militären och olika myndighetspersoner med dessa i sin kamp mot gerillan. De paramilitära styrkorna som dyker upp på 80-talet springer ofta ur samarbeten mellan lokala politiker, bolagsägare, jordägare, militärer och knarkmaffian. Paramilitären skyddar dels de enskilda finansiärernas ekonomiska intressen och bekämpar samtidigt den gemensamme fienden; gerillan. Många av de mindre gerillorna knäcks av striderna och låter sig avmobilisera. FARC fortsätter dock växa. De bildar dessutom ett nytt vänsterparti; Unión Patriótica. Det får stor anslutning och framstår som ett jätte hot mot många i de härskande klasserna. De inleder omgående ett brutalt utrotningskrig mot partiet. På några få år slaktas 4500 medlemmar. Detta stärker bara gerillan som nu kontrollerar en stor del av landsbygden. Vissa tror att den är så stark de kan ta makten på bara några år. Gerilla så farlig att USA mångdubblar sitt militära stöd för att beskydda sina kapitalisters investeringar vid nittiotalets inbrott.

Mellan alla dessa blodtörstiga och till tänderna beväpnade byråkratier mals vanligt folks liv och motstånd sönder

Litteratur

Noter

  1. Dennis M. Hanratty and Sandra W. Meditz, editors. Colombia: A Country Study. Washington: GPO for the Library of Congress, 1988.
  2. Ibid.
  3. Tex myten om “eldorado” http://en.wikipedia.org/wiki/El_Dorado
  4. Eakin, Marshall C.: The History of Latin America: Collision of Cultures. 2007
  5. Ibid.
  6. Ibid.
  7. Chasteen, John Charles: Latinamerikas historia, 2001
  8. Rudqvist, Anders: Peasant struggle and action research in colombia, 1986.
  9. http://en.wikipedia.org/wiki/Wayuu
  10. Hanratty and Meditz. Colombia: A Country Study, 1988
  11. Ibid.
  12. Marshall C.: The History of Latin America: Collision of Cultures. 2007
  13. Ibid.
  14. Simons, Geoff: Colombia, a brutal history, 2004
  15. Hanratty and Meditz. Colombia: A Country Study, 1988.
  16. Simons: Colombia, a brutal history, 2004.
  17. Sundyberg LS: Colombia, himmel och helvete, 1996.
  18. Rudqvist: Peasant struggle and action research in colombia, 1986.
  19. Ibid.
  20. Ibid.
  21. Ibid.
  22. Simons: Colombia, a brutal history, 2004
  23. Chasteen, John Charles: Latinamerikas historia, 2001.
  24. Hanratty and Meditz. Colombia: A Country Study. 1988.
  25. Dudley, Steven: Walking ghosts, 2004
  26. Ibid.
  27. Ibid.
  28. Simons: Colombia, a brutal history, 2004.